OM BAKGRUNDEN TILL ARBETARMAKTS VALTAKTIK
Arbetarmakt förespråkar i årets val en kritisk röst på socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi har gjort det även i tidigare val. Det är dock bara en taktik, och den måste bedömas och utvärderas vid varje tillfälle.
Taktiken med en kritisk röst på de borgerliga arbetarpartierna – borgerliga vad gäller program men med speciella historiska och organisatoriska band till arbetarklassen – uppkommer enbart därför att de revolutionärt socialistiska krafterna är för svaga för att själva ställa upp kandidater. Det är den grundläg- gande utgångspunkten.
Det finns inte heller någon militant rörelse i den svenska arbetarklassen som strävar efter att skapa ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti. I förra årets EU-val ställde Socialistiska Partiet (SP) och Rättvisepartiet Socialisterna (RS) upp under beteckningen Arbetarinitiativet med marginell anslutning från individer utanför de egna grupperna. Resultatet blev beklämmande trots alla hänvisningar till att det skulle bli den svenska motsvarigheten till det franska NPA (Nya Antikapitalistiska Partiet).
Arbetarmakt riktade i slutet av 2009 ett öppet brev till RS och SP med en uppmaning att sluta upp i arbetet för att skapa förutsättningarna för ett an- tikapitalistiskt arbetarparti. Vi fick ett avvisande svar från SP och inget svar alls från RS. Det visar, tillsammans med det faktum att Arbetarinitiativet avsomnade i all tysthet utan något bokslut, att ingen av dessa organisationer tar erfarenheterna av det franska NPA på allvar. I årets val ställer RS upp själva och med undantag för några få lokala fästen kommer resultatet att vara försumbart.
Arbetarmakt betecknar både SP och RS som centristiska organisationer – de vacklar mellan reform och revolution och förmår inte formulera ett konsekvent revolutionärt program. Därför är det fullständigt meningslöst att ge någon form av stöd till deras kampanjer, vilket i realiteten skulle vara ett stöd till deras centristiska program. Varken SP, RS eller andra grupper till vänster om Vänsterpartiet representerar, med några enstaka lokala undantag, något annat än sig själva.
Klasskampens läge i dagens Sverige motiverar inte heller någon bojkott av valet. I frånvaro av öppen kamp från arbetarklassen och olika förtryckta grupper utspelar sig klasskampen i hög grad på det parlamentariska planet, även om det är i förvrängd form. Både socialdemokratin och Vänsterpartiet har sina rötter i den organiserade arbetarklassen och behåller i huvudsak sin förankring där. Båda partierna för dock en borgerlig politik som inte utmanar och ifrågasätter utan istället försvarar kapitalismen. Men dessa två partier kan inte avlägsna sig hur långt som helst från sin bas i arbetarklassen, eftersom de då skulle förlora sitt existensberättigande. Deras roll är att företräda arbetarklassen inom ramen för det kapitalistiska samhället. Om de inte kan avtvinga kapitalet eftergifter och reformer uppstår en kris i deras band till arbetarklassen.
Taktiken med kritiskt stöd till de två borgerliga arbetarpartierna är en del av den enhetsfrontstaktik som revolutionära socialister har använt sig av ända sedan 1920-talet, då den utarbetades av bland andra Lenin och Trotskij. Den innebär inte något stöd till de borgerliga arbetarpartiernas kapitalistiska program, men det innebär att vi är beredda att göra gemensam sak med deras väljare, alla de arbetare, ungdomar och kvinnor som ser partierna som sina representanter eller åtminstone som ”mindre dåliga” än de öppet borgerliga partierna.
Om s och v gör anspråk på att företräda arbetarklassen (”löntagarna”), då bör de också bilda en regering som genomför de krav som arbetarklassens majoritet ser som mest angelägna. Vi ser dock inte detta som en sannolik utveckling. Vi är beredda att göra den erfarenheten tillsammans med alla som kommer att rösta på s och v. Men erfarenheterna av flera hundra års kamp från arbetarklassens sida visar att det bara är en mindre, medveten del av arbetarna som kan övertygas med hjälp av socialistisk propaganda. Den stora majoriteten behöver i praktiken genomleva sina ledares förräderier och ovilja att ta kamp mot kapitalismen. Ett kritiskt stöd gör det möjligt för revolutionärer att påverka den processen i rätt riktning genom att erbjuda de borgerliga arbetarpartiernas anhängare en enhetsfront.
POM