Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen
Den 19 oktober mobiliserade arbetarna och ungdomen i Frankrike för den sjätte dagen med strejker mot president Nicolas Sarkozys pensionsreform. Enligt den största av de fackliga federationerna (CGT) deltog 3,5 miljoner människor och fyllde gatorna i alla större städer i landet. En generalstrejk utan slutdatum är inte ett avlägset mål utan är nära att bli klasskampens verklighet. Frankrike befinner sig redan i en förrevolutionär situation och om regeringen förblir opåverkad och masstrejkerna blir till en obegränsad generalstrejk, blir situationen revolutionär.
Ungdomar spelar, som så många gånger förr, en stor roll med gymnasier barrikaderade och ute i strejk. BBC:s korrespondent skriver: ”Ett slags delirium har inträtt, och driver ut tonåringar på gatorna i en återuppförande av en fantiserad revolution.” Han är alldeles tydligt inte den ende borgerlige kommentatorn som är rädd för att det ”fantiserade” ska förverkligas av arbetare och ungdomar under dagarna och veckorna framöver. Utländska kommentatorer påminner sina läsare om 1789, 1830, 1871, 1936, 1968 och 1995 med en rysning att här är ett land där revolution är en levande tradition.
De händelser som nu rullas upp i Frankrike kan få enorma återverkningar utöver landets gränser. Mot bakgrund av att de flesta länder i Europa knappt har kommit ur den kris som inleddes 2008, och att deras regeringar också framtvingar hårda program med åtstramningar, är de rädda för att deras egna arbetare ska börja tala med samma språk som deras franska kamrater.
Den paroll som hördes över hela kontinenten för två år sedan – ”vi kommer inte att betala för deras kris” – kan bli verklighet. Huvudmålet för den stora rörelse som pågår i Frankrike är att tvinga Sarkozy och premiärminister Fillon att skrota den nya pensionslagen.
Regeringen vill höja åldern för den tidigaste pensioneringen (med sänkt pension) från 60 till 62 år och för full statlig pension från 65 till 67 år. Denna reform har mött enormt motstånd av flera skäl. För det första berörs alla arbetare av den, oavsett om det är i offentlig eller privat sektor, inklusive de högavlönade. Ungdomar har gått ut på gatorna och barrikaderat sina gymnasier. I åldersgruppen 15 till 24 år kan 20 procent inte hitta något jobb. De förstod utan problem att förlängningen av de äldres arbetsliv innebär längre arbetslöshet eller osäkra och uselt avlönade anställningar för de unga.
Kampen mot Sarkozy
Under flera år har det pågått en fortlöpande konfrontation mellan högerregeringen och arbetarklassen. Den inleddes 1995 med de järnvägsanställdas strejk, genomgick en period med relativt lugn under Jospins regering (1997–2002) och bröt sedan ut igen under UMP:s högerregering. Det ägde rum en två månader lång lärarstrejk 2003, 2005 revolterade förorternas ungdomar och 2006mobiliseringen mot CPE-lagen (med försämrade villkor vid första anställningen).
Sarkozys presidentperiod har ökat klasskampens tempo: 2007 strejken mot reformerna av pensioner och universiteten och 2009 ockupationer av fabriker och massdemonstrationer mot krisen. Den nuvarande rörelsen sammanfattar alla de tidigare och samlar deras aktivister och bygger på deras erfarenheter. Den globala kapitalistiska krisens inverkan är den avgörande faktorn bakom klasskampens nivå. Krisen har resulterat i en våg av avskedanden, nedläggningar och ökad otrygghet. Regeringen har förberett ett paket med åtstramningar för de närmaste tre åren med nedskärningar överallt i offentlig sektor, speciellt inom utbildning och sjukvård.
Den nuvarande reformen är avgörande för regeringen: efter att ha tvingats överge sina arbetarfientliga åtgärder flera gånger under de senaste 15 åren, vill Sarkozy och kapitalisterna framtvinga ett historiskt nederlag för arbetarna så att de olika omgångarna med nedskärningar i offentlig service och arbetarnas sociala och fackföreningarnas rättigheter ska kunna genomföras. Innan han blev president, sade faktiskt Sarkozy att han ville bli den franska motsvarigheten till Margaret Thatcher eller Ronald Reagan.
Stora skandaler har avslöjat nivån på den intimitet som finns mellan de superrika och Sarkozys inre krets. Enorma summor med pengar som aldrig redovisats påstås ha rört sig mellan Liliane Bettencourt, superrik arvtagare och societetsdam, och Eric Woerth, kassör i Sarkozys parti UMP, inklusive för Sarkozys presidentvalskampanj. Sarkozys förtjusning i att frottera sig med miljonärer samtidigt som han inleder angrepp på arbetande människor och fattiga har gjort honom hatad av många vanliga människor. Woerth är nu minister för arbetsmarknaden, försäkringssystemet och de statsanställda och ansvarig för pensionsreformerna.
Den nuvarande rörelsen startade i mars när fackföreningarna uppmanade till en aktionsdag med protester mot regeringens inställning och att den struntade i deras krav. Ledare som François Chereque i CFDT och Bernard Thibault i CGT ville bara ha en begränsad mobilisering och hoppades uppnå några eftergifter. Men nu i höstas fann de sig klämda mellan det ökade tempot i sina medlemmars mobilisering och Sarkozys oförsonlighet.
Fram till slutet av september försökte CFDT desperat få fram åtminstone mindre eftergifter för att få slut på kampen. CGT gick med på detta. Under hela september vägrade CGT att uppmana till en begränsad generalstrejk och Thibault drev med själva idén. Vändpunkten i kampen kom i slutet av september och början av oktober. Det stod klart att rörelsen var långt ifrån att avta. De mest kampberedda skikten i arbetarklassen (järnvägen, oljeraffinaderier) drev på för mer aktiva strejker. Agitationen för en generalstrejk från SUD spelade en viktig roll i detta. Eftersom dess basmedlemmar är mer militanta, kunde CGT inte längre stå emot trycket och var helt enkelt tvungna att lätta på bromsarna. De har också under de senaste dagarna övergått till en allt mer aktiv agitation för att blockera landet.
Redan idag pågår en varje dag förnyad strejk (grève reconductible) bland järnvägarnas anställda med omkring 50 procent ute i strejk, bland kemiindustrins anställda (alla raffinaderierna), bland hamnarbetarna och lärarna. Det har kommit en uppmaning till generalstrejk och aktioner från lastbilschaufförernas fackföreningar. Flera andra sektorer är delvis ute i strejk och deltog i de stora demonstrationerna. Sarkozy har skickat in specialstyrkor för att ”befria” blockerade oljedepåer, men blockaderna förnyas snabbt.
Ungdomarna är ute på gatorna
Mobiliseringen bland gymnasiernas ungdomar har tillfört rörelsen stor kampvilja. Den 16 oktober var 1 000 gymnasier blockerade. I många fall har spontana demonstrationer med flera tusen deltagare stött samman med polisen. De har anammat parollen från tidigare generationer och ropar: ”Sarkozy, t’es foutu, la jeunesse est dans la rue” (Sarkozy, du har ingen chans, ungdomen är på gatorna”. Studenterna har varit långsammare men börjar nu mobilisera. I Rennes och Pau blockerar studenterna universiteten och det kommer att bli möte med en nationell samordning för studenter nästa helg.
De stora fackliga federationer som är inblandade är CGT, CFDT, SUD och FO. Den näst största, CFDT, förblir en potentiellt svag länk i den fackliga fronten – Intersyndical. Ledarna för CFDT och CGT har under två år haft en allians med målet att tillsammans förhandla med regeringen som ”ansvarsfulla” fackföreningar. Det finns fortfarande spänningar mellan dem och mindre fack om rätten att representera och tillgången till lagenliga förmåner. Men idag är det emellertid inte så lätt för CFDT att öppet förråda rörelsen som de gjort i det förflutna på grund av trycket från sina basmedlemmar. Senaste gången de gjorde det, 2003, stod det dem dyrt i förlust av medlemmar, med hela fack som lämnade. Fram till nu har de därför inte försökt stoppa uppmaningarna till en generalstrejk, även om de inte stöder dem aktivt.
CGT är huvudkraften bakom strejken. Under alla aktionsdagar i Paris finns det två separata demonstrationer (på grund av det stora antalet) och CGT utgör ensamma den ena. Moralen och kampviljan är på en historiskt hög nivå. CGT organiserar framför allt den offentliga sektorn men också järnvägen, kemisk industri och hamnarbetare. Under flera år har det funnits betydande spänningar mellan byråkratins övre skikt och CGT:s företrädare på mellan- och lägre nivå. Med tanke på deras engagemang i strejken är en större sammanstötning mellan CGT och regeringen oundviklig. Det finns mycket lite utrymme kvar för en kompromiss.
SUD (Solidaires Unitaires Démocratiques) är en mycket mindre facklig federation (mindre än en tiondel av CGT), men den har spelat en viktig roll eftersom den sedan sommaren helt riktigt har drivit en kampanj för en generalstrejk och konfrontation med regeringen. Med tanke på den fackliga byråkratins meritlista – inklusive på senare år – bör ingen lita på dem när det gäller att leda den här kampen hela vägen till seger. Basmedlemmarna måste bevaka varje steg de tar och, vilket är ännu bättre, organisera för att kontrollera dem, för att förhindra varje förräderi mot kampen. I den här strejken kommer nya militanta ledare att träda fram, som prövats och provats i kampen. De kommer att behövas för att ersätta de gamla ledarna och för att omvandla fackens byråkratiska strukturer i enlighet med arbetardemokratins principer, regelbundna val och möjlighet att avsätta alla ombudsmän, inga löner som är högre än genomsnittet för deras medlemmar, ingen kamp ska avblåsas innan massmöten eller allmänna församlingar (assemblés générales) röstat om det osv.
Vänsterpartierna har hållit en låg profil i rörelsen. Mot bakgrund av den traditionella uppdelningen mellan politiskt och fackligt arbete begränsar de sig till att vara understödare ”bakom” fackföreningarna. Socialistpartiet har varit splittrat under lång tid i fråga om pensionerna och många av ledarna stöder faktiskt reformen. Först efter demonstrationernas framgångar har de ändrat sin linje och insett de politiska fördelar de skulle kunna ha av rörelsen. Mobiliseringen på gymnasierna beror i hög grad på socialistpartiets arbete. Oavsett hur det går vill de bli betraktade som arbetarnas anhängare och förbereda för valet 2012 (i likhet med alla andra reformistiska partier).
Det franska kommunistpartiet (PCF) har en liknande linje med att ”följa med” rörelsen. De flesta av dess medlemmar är naturligtvis i CGT och aktiva där. Parti de Gauche (PdG) – en vänstersplittring på senare tid från socialistpartiet – drev en kampanj för folkomröstning fram till mitten av september. Varken PCF eller PdG manar öppet till en generalstrejk (”det är inte en uppgift för ett politiskt parti”) men försöker föreslå politiska lösningar. PdG uppmanar till en ”revolution citoyenne” (medborgarrevolution), ”qu’ils s’en aillent tous” (bort med allihop), med idén att de skulle dra fördel av det i det kommande valet.
Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) ger inte heller någon politisk ledning, även om det till dess försvar ska sägas att Olivier Besancenot talar väl på rörelsens vägnar och är nära identifierad med kampen, medan de flesta av partiets medlemmar befinner sig mitt i kampen, har partiet hamnat efter SUD. Men NPA skulle kunna ge en mycket mer ledande, proaktiv och militant ledning. Det faktum att det inte gör det beror delvis på samma traditionella passivitet från politiska organisationer gentemot fackföreningarna. NPA uppmaning till en generalstrejk kom, exempelvis, när nästan alla andra gjorde det samma (inklusive CGT). På det sättet följer också NPA med rörelsen men är inte beredda att ge den ett politiskt perspektiv eller ledning. Det är mest märkbart i den fråga om makten och regeringen som alla generalstrejker automatiskt reser.
Dagens uppgifter
Den mest brännande uppgiften för revolutionärer är: att bygga generalstrejken på grundval av de nuvarande mobiliseringarna, att bygga en ledning underifrån med början i de allmänna församlingarna för att skapa samordningar, sådana som funnits i tidigare massrörelser. De måste vara veritabla aktionsråd som består av delegater från varenda arbetsplats eller skola eller gymnasium som blockeras eller ockuperas. Den typen av organ kan ha en omfattande auktoritet på lokal nivå eller i en stad för att mobilisera alla som ännu inte deltar i strejken. De måste skapa grupper med ordningsvakter (service d’ordre) för att avvärja polisens angrepp på de strejkande och ungdomarna. De måste också i sina led dra in de papperslösa (sans papiers) och förorternas ungdomar.
Samordningarna måste ta itu med att vinna allierade bland småjordbrukare och butiksägare så Sarkozy inte ska kunna använda dem mot rörelsen som de Gaulle gjorde 1968. Sist men inte minst måste de debattera och popularisera ett handlingsprogram mot krisen. När nätverket av samordningar växer på lokal nivå måste det skapas regionala samordningar och en nationell samordning så att rörelsen verkligen kontrolleras av majoriteten och inte överlåts åt fackföreningarnas högsta ledare.
Den nuvarande veckan (18 oktober) kommer att bli avgörande eftersom CGT har uppmanat till mer radikala aktioner, gymnasisterna kommer att vara på gatorna varenda dag och nya sektorer (lastbilschaufförer) ansluter sig till strejken. Regeringen försöker kombinera repression (mot blockaderna av raffinaderierna) och väntan på att rörelsen ska avta på grund av bristen på perspektiv och framgång. Den räknar också med splittring på den fackliga fronten (CFDT) efter att lagen röstats igenom. Det är osannolikt att denna taktik kommer att vara framgångsrik på kort sikt. Det finns ett prejudikat med CPE där parlamentet godkände lagen, men lagen tillämpades aldrig. CGT kan inte slå till reträtt nu utan en förödande förlust av anseende även ur en reformistisk synvinkel. Och miljoner franska arbetare och ungdomar befinner sig nu på gatorna för att blockera reformen och regeringens angrepp.
I fackföreningarna, i de allmänna församlingarna, i samordningarna, måste revolutionärer kräva att de fackliga ledarna utlyser en obegränsad generalstrejk i alla sektorer NU. De måste vädja till pensionärer, arbetslösa och invandrarna, elever och studenter att stöda strejken i strejkvakterna och på gatorna.
Sarkozy kommer, hur tuff han nu än låter inför en generalstrejk av samma proportioner som 1968, otvivelaktigt börja dribbla och manövrera, erbjuda mindre förändringar, uppskjutande, förhandlingar om fackföreningarna bara avblåser strejken. Basmedlemmarna måste motsätta sig detta till varje pris, kräva att strejken fortsätter och intensifieras tills regeringen och parlamentet utan villkor dra tillbaka lagen. Det får inte bli några förhandlingar om någonting tills den eftergiften gjorts.
Under dagarna framöver måste alla sektorer – arbetare, pensionärer, arbetslösa, invandrare, ställa sina egna brådskande krav på arbetsgivarna och staten för att bli av med effekterna av krisen och tidigare nyliberala reformer.
Vem kommer att bli herre?
En framgångsrik generalstrejk utan slutdatum ställer genom att lamslå arbetsplatserna, transporterna och kommunikationerna, myndigheternas funktioner, frågan om vem som är herre i landet? Den ställer med ett ord frågan om revolution. Arbetarna måste svara: inte Sarkozy och Fillon, vi måste styra.
Vi behöver en arbetarregering baserad på aktionsråd eller samordningar som skapas av generalstrejken, som genomför ett handlingsprogram som arbetarna själva sammanställt. Och vägen dit är revolutionens väg. Inget mindre än det står på spel i Frankrike idag. Det är därför som NPA har ett stort ansvar – att uppträda som ett revolutionärt parti i kampens förtrupp – peka ut vägen till makten och förklara vägarna och medlen som leder dit. Det är därför som arbetare i hela Europa måste solidarisera sig med sina franska bröder och systrar och blockera alla försök till strejkbryteri utifrån och att följa de franska arbetarnas exempel genom att krossa sina egna regeringars program för åtstramningar.
I Frankrike måste våra paroller vara:
• För en obegränsad generalstrejk nu tills hela pensionsreformen dras tillbaka utan villkor!
• Organisera grupper med arbetare och ungdomar för att försvara strejkerna mot polisen och massiva strejkvakter utanför alla arbetsplatser.
• Bygg upp aktionsråd (samordningar) för att organisera generalstrejken och som består av delegater från alla arbetsplatser i varenda stad och samhälle.
• För samman arbetarnas, ungdomens och de arbetslösas krav i ett arbetarklassens handlingsprogram mot krisen – INGA FLER ÅTSTRAMNINGAR! Beskatta de rika, expropriera bankerna, jobb åt alla.
• Ner med Sarkozy och UMP:s regering! För en regering som består av fackföreningarna och arbetarpartierna och som baseras på aktionsråden.
Förbundet för Femte Internationalen
20 oktober 2010