Den 22 oktober beordrade president Sarkozy kravallpolisen att bryta blockaderna av Frankrikes 12 stora oljeraffinaderier när tusentals bensinstationer landet runt började få slut på bensin. Klockan 15 angrep de strejkvakter vid raffinaderiet Grandpuits öster om Paris, som blockerats under tio dagar. Två strejkvakter skadades vid angreppet. Arbetarna har ”rekvirerats” – dvs. beordrats att återuppta arbetet eller åtalas. CGT:s Charles Foulard slog fast: ”Det är ett allvarligt ögonblick för vår demokrati. Aldrig, aldrig har strejkande arbetare rekvirerats.”
Det är sant att åtgärden förutsätts att bara användas när det föreligger ”ett allvarligt hot mot allmän säkerhet”, men ingen domare kommer att skynda till arbetarnas försvar. Sarkozy har också beslutat att driva igenom lagen i dess slutstadier i senaten och nationalförsamlingen, och därmed avbryta debatten om över hundra tillägg som oppositionen lagt fram.
Olivier Besancenot, språkrör för Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA), publicerade omedelbart följande uttalande: ”Strejkande vid raffinaderiet i Grandpuits har just rekvirerats i det nationella försvarets namn. Kravallpolisen har angripit medborgarnas strejkvakt och skadat flera människor. För att försvara anställda i strejk, rätten att strejka, föreslår jag att alla ledare för politiska partier, sammanslutningar, fackföreningar svarar gemensamt på detta samvetslösa angrepp på arbetarrörelsen och dess rättigheter.”
Besancenot gör helt rätt i att uppmana fackliga ledare och ledare för arbetarpartierna att handla. Men han skulle ha gått längre eller snarare varit mer exakt. Han skulle ha sagt att det står klart att Sarkozy inte kommer att ge efter, utan kommer att använda statens hela kraft för att bryta de effektivaste delarna av strejkerna – de som berör försörjningen av bränsle och energi – eftersom de kommer att få ekonomin att stanna.
Nyckelsektorerna – CGT:s starka fästen – hamnarna, järnvägen och annan kollektivtrafik, flyget och energin (oljeraffinaderier, kraftverk) – har hittills burit huvudbördan i kampen. De har verkligen satt åt Sarkozy. De vet att om han vinner, kommer de att stå i första eldlinjen. Sarkozy kommer att göra allt som står i hans makt för att bryta effektiv facklig verksamhet i dessa sektorer.
Men det räcker inte att helt förlita sig på det militanta fackliga avantgardets blockader – som CGT hittills har gjort. Staten var tvingad att agera eller erkänna sitt nederlag. Om Sarkozy ger efter beträffande den här reformen, vet han att han är slut. Slut i förhållande till det omfattande program med åtstramningar som pensionsreformen bara är en spjutspets för, men också slut i förhållande till nästa presidentval.
Det är inte så klokt att bygga sin strategi på att fienden tappar fattningen. Ren desperation kommer att driva honom till att använda statens fulla kraf. Och när den sätts in kommer aktioner från en förtrupp med militanta och kvalificerade yrkesarbetare att visa sig otillräckliga. Det visade sig i den stora gruvstrejken mot Thatcher 1984–85. De organiserade (och oorganiserade) arbetarnas tunga bataljoner måste föras ut i striden under de närmaste dagarna eller också kommer den storartade rörelsen att börja avta.
En allmän, obegränsad generalstrejk måste utlysas – av alla fackliga federationer om möjligt eller av CGT och SUD ensamma, ifall CFDT och FO backar ur. Det är det enda som kan stoppa Sarkozy och staten under nuvarande förhållanden. Och förutsättningarna för det är mycket gynnsamma i och med att 70 procent av befolkningen nu motsätter sig hans ”reformer”. Om han försöker använda kravallpolisen (CRS) gentemot miljoner människor på gatorna kommer han att framkalla en revolution.
För att uppnå och upprätthålla en generalstrejk behövs det mer än de allmänna församlingar som organiseras av järnvägsanställda, anställda inom energitillförseln, lärare och gymnasier, som dagligen förnyar sina strejker. Vi behöver omedelbart råd med delegater från varenda arbetsplats, valda av de allmänna församlingarna – samordningar. De behövs inte bara för att förena alla sektorer som redan strejkar, utan för att vinna över de sektorer som ännu inte strejkar, upprätthålla allmänhetens stöd, förhindra sabotage från de fackliga ledningarna och trotsa dem om de beordrar återgång till arbetet.
Mot bakgrund av angreppen på blockaderna, måste facken, studenterna, ungdomarna i gymnasierna och förorterna bilda massomfattande ordningsvakter – grupper med ordningsvakter som kan skydda mot polisen och förhindra provokationer. Revolutionärers uppgift är utan tvekan att vara de bästa fackliga aktivisterna som uppmuntrar, sprider och stöder de aktioner som organiseras av facken eller ungdomarna, men det räcker inte. Vår uppgift är att klargöra den taktik och övergripande strategi som är nödvändig för att garantera seger, fullständig seger. Tillbakadragande av alla planer på åtstramning, sparka ut inte bara Fillon och Woerth, utan också UMP och Sarkozy själv.
Innebär det att argumentera med de bästa militanterna som fortfarande tror att CGT:s taktik räcker? Innebär det att bryta med den gamla regeln från Amiensfördraget som förbjuder politisk ”inblandning” i vad som anses vara fackens angelägenheter? Innebär det att öppet kritisera och utmana Thibault (CGT) och Chereque (CFDT), och utan diplomati? Ja, ja, ja.
Var och en som misslyckas med att göra detta utför inte sin revolutionära plikt. Det är det som är poängen med ett avantgarde – att peka ut vägen framåt när andra inte vågar det. NPA behöver sprida en tydlig handlingsplan och organisera sina militanter för att kämpa för den i de allmänna församlingarna på arbetsplatser, i skolor och på universitet, att ta initiativ till att bilda samordningar, massomfattande strejkvakter och organisera försvarsgrupper. Om NPA gör det, kommer partiet att leva upp till sina revolutionära löften, vinna eller förlora i denna kamp och växa som det organiserade revolutionära avantgarde som förbereder kampen framöver.
Dave Stockton