Den 28 oktober gick på nytt två miljoner ut på gatorna mot Sarkozys pensionsreform. Även om det var betydligt färre än under de senaste sex aktionsdagarna, som fick ut upp till 3,5 miljoner på gatorna, behöver det ännu inte innebära ett slut på rörelsen. Dessutom inföll den senaste demonstrationen under höstlovet. Skolorna, en viktig sektor i mobiliseringen, var stängda och många löntagare befann sig på semester. Fasen med den första, nästan spontant växande utvidgningen av rörelsen mot höjningen av pensionsåldern är nu över.
Sedan mitten av september, när lastbilschaufförerna anslöt sig till aktionsdagarna, strejkade och organiserade gatublockader, har ingen större sektor av arbetarklassen tillkommit i strejken, även om givetvis enskilda företag eller grupper hela tiden eftersträvat kamp. Rörelsen är liksom tidigare populär. En tydlig majoritet av befolkningen avvisar inte bara höjningen av pensionärsåldern – en faktisk nedskärning av omsorgen om äldre, de understöder liksom tidigare aktionerna. Därför bör ingen instämma i de borgerliga mediernas liksom regeringens för tidiga svanesång, som i veckor förkunnat ”försvagning” och rörelsens slut. Varje försämring av stödet för rörelsen, om det så är från 71 till 69 procent, framställs genast som bevis för regeringens ”popularitet”.
Men det finns ett grundläggande problem: Massrörelsen i Frankrike har ifrågasatt regeringens hela projekt, den har bevisat att miljoner människor är beredda att inte bara demonstrera mot en sådan reform, utan också kämpa. Den visar dock även att förmågan att tvinga en beslutsam borgerlig regering i ett strategiskt projekt för angreppet på arbetarklassen på knä, omedelbart är förbunden med frågan om rörelsens politiska strategi.
Nu har rörelsen nått en kritisk punkt, där den bara kan uppnå en seger över Sarkozy om den snabbt kan föra samman strejkerna till en obegränsad generalstrejk mot reformen och resa maktfrågan gentemot regeringen. I annat fall hotar rörelsen trots arbetarnas och ungdomarnas militans att splittras under de närmaste veckorna, brytas sönder och därmed ge de fackliga ledarna, som står i spetsen för rörelsen, en förevändning att ”avbryta” eller låta den rinna ut i sanden. Och detta oavsett att parollen ”gréve general”, generalstrejken, varit och är enormt populär bland löntagarna, ungdomarna, ja, i befolkningens massa.
Rörelsens orsaker
Den ligger utan tvivel i att befolkningen i hela landet inser att det inte handlar om en enstaka reform. Det handlar om en central landvinning för den franska arbetarklassen som går tillbaka till masstrejker på 1930-talet. Därtill kommer att även den mest naive inser att reformen bara är upptakten till vidare och mer omfattande nedskärningar av kostnaderna för arbetskraften – både den med och den som saknar anställning, men också för ungdomen, invandrarna, ja, även stora delar av mellanskikten och småborgerligheten. Den franska staten har liksom många andra europeiska stater dragit på sig en gigantisk statsskuld för att kunna rädda bankerna, försäkringsbolagen och storbolagen (exempelvis bildindustrin). Den nya skuldsättningen för 2009 uppgår redan till 7 procent av BNP. Detta ska betalas med fler nedskärningar av social service och massavskedanden. Regeringen planerar bland annat att höja egenavgiften för sjukhusvistelser liksom för medicin. Pension vid 62 (eller 67 med färre inarbetade år) är en betydande del av detta.
Därtill kommer att det i Frankrike inte finns någon konjunkturell återhämtning i enskilda sektorer av ekonomin och att den fortfarande befinner sig i konjunkturens stagnationsfas. Krisen och dess följder visar, kort sagt, att den franska kapitalismen har förlorat stort i konkurrenskraft, speciellt i förhållande till Tyskland. Därför visade sig Fillons regering och president Sarkozy redan från början vara hård och orubblig, trots sin impopularitet. Även den omfattande korruptionsskandalen med Woerth och Bettencourt, som skakat regeringen, och vars medverkan i storkapitalets intriger drastiskt uppenbarades för befolkningen, ändrade ingenting i dess beslutsamhet. Det faktum att pensionsreformen utarbetades på arbetsmarknadsminister Woerths ministerium illustrerar dessutom den härskande klassens beslutsamhet att krisens kostnader ska betalas av löntagarna.
Rörelsens utveckling
Ledarna för de stora fackföreningarna CGT, CFDT och Force Ouvrière (FO) ville helt säkert inte ha någon grundläggande konfrontation. De hoppades dessutom på inbjudningar till samtal och förhandlingar om lagförslaget. Men det kom inga inbjudningar. Regeringen ville inte veta av byråkratins ”rådslag”.
Fackföreningsledarna såg sig då tvungna att gå fram på bred front. I juni ägde den första landsomfattande aktionsdagen rum, vilken blev en oväntat stor framgång. I september fortsatte mobiliseringen. Rörelsen hade expanderat kraftigt. Inte ens hetsen mot romer och muslimer kunde – vilket Sarkozy hoppats – splittra den. Många arbetsplatser befann sig redan före det och oberoende av rörelsen i kamp mot pensionslagen, delvis med strejker och ockupationer under flera veckor. Därefter växte rörelsen enormt tills mitten av oktober.
Det var annorlunda än vid “normala” aktionsdagar mot lagar, vilka ofta äger rum i Frankrike under ledning av fackföreningsbyråkraterna – och som alltför ofta slutar med att regeringen drar tillbaka en del av sina lagar, håller kvar byråkraterna vid förhandlingsbordet och genomför en stor del av försämringarna med deras ”sociala övervakning”. I de radikalare fackföreningarna som SUD, men också i delar av CGT:s bas, har denna strategi från de byråkratiska fackföreningsledarna sedan länge blivit starkt kritiserad. Sedan augusti har SUD fört fram kravet på en obegränsad strejk mot pensionsreformen.
Trots detta tryck underifrån hoppades ledarna i CGT, CFDT och FO att deras taktik med aktionsdagar skulle räcka. Bland annat förhöll de sig avvisande till kravet på generalstrejk. CGT-ledaren Thibault förklarade den 7 oktober: ”Det är en paroll som för mig är helt abstrakt, obegriplig: Den uttrycker inte en praktik som man kan förbättra styrkeförhållandena med.” Styrkeförhållandena hade ändå i denna fas redan förändrats. Järnvägsanställda, städernas sopåkare, anställda på flygplatser, hamnarbetare och anställda vid raffinaderierna drogs allt mer in i strejker. Efter aktionsdagen i oktober såg sig fackföreningsledarna tvungna att tillmötesgå trycket från medlemmarna. De utropade den dagliga ”förnybara strejken”. Det betyder att varje assemblées générales (allmän församling) i en fackförening som befinner sig i strejk legalt och omedelbart kan gå i strejk om en majoritet så beslutar.
Därmed var en fortsättning på strejkerna utöver aktionsdagarna möjlig och en tendens, som utvecklades spontant bland de kampvilliga sektorerna, legaliserades också. Till följd av trycket utvidgades strejken. Enskilda städer blev praktiskt taget lamslagna, speciellt Marseilles, med den femte största hamnen i Europa. Alla tolv raffinaderier var i uppror. I mitten av oktober tillkom också att lastbilschaufförerna, som bland annat organiserades av vänsterflygeln i CFDT, strejkade. Den andra avgörande spridningen av kampen var elevernas inträde i rörelsen. Hundratals skolor ockuperades fram till lovet i slutet av oktober. Hundratusentals elever förde in mer dynamik i rörelsen.
Den obegränsade politiska generalstrejken låg i luften. Det fanns en spontan tendens mot generalstrejk i rörelsen. En förrevolutionär situation utvecklades som inte bara riktade sig mot pensionsreformen, utan som i fall av en politisk generalstrejk också skulle ställa frågan om makten.
Varför blev det inte så?
Det avgörande svaret ligger i den politik och strategi som företräddes av rörelsens ledning. Trots trycket underifrån låg ledningen väsentligen i händerna på CGT och dess apparat, vilken som bekant inte ville ha någon generalstrejk och en generaluppgörelse med regeringen. Härtill kom att CGT sökte skydd i Intersyndicale (som samlade alla fack som var ute i kamp), som formellt innehade ledningen, även om CGT hade det största inflytandet och framför allt utgjorde majoriteten av de strejkande. CGT:s ledning var och är emellertid inte emot trycket från högerflygeln, eftersom det kan bidra till att uppväga den egna basen och andra radikala krafter. CGT kan då hela tiden hänvisa till att man egentligen ville mer, men att det var nödvändigt att bevara konsensus mellan facken för att bevara enheten – med vilket de menar konsensus i ett skikt av byråkrater som inte är ansvariga inför basen.
CGT hoppades att med lamslående av landets nyckelsektorer, och med stöd av en överväldigande sympati i befolkningen, få regeringen att ge efter. Denna strategi var dock från början dömd att misslyckas, även om den var radikalare än de flesta andra fackföreningars. Varför? Fillons och Sarkozys regering såg och ser reformen som ett centralt angrepp på arbetarklassen och dess motståndskraft. CGT hoppades att kunna gå ur vägen för denna politiska konfrontation och segla runt maktfrågan. Regeringen visade sig emellertid mycket medveten – till att börja med genom provokationer mot elever och ungdomar. I flera städer blev det gatuslakt. Kravallpolisen CRS skadade många svårt. Till ”kända” skolor skickades extra enheter med snutar för att kontrollera eleverna, de trängde också delvis in i skolor.
Utrymningen av Grandpuits
Natten mellan den 21 och 22 oktober utrymde polisenheter ingångarna till raffinaderiet Grandpuits utanför Paris. Regeringen förklarade att det handlade om ett nationellt nödtillstånd. Efter flera timmars kamp och talrika skadade arbetare, kunde polisen tvinga sig in i raffinaderiet och leverera bensin. Regeringen hotade dessutom med att de strejkande på grund av ”nationellt nödläge” skulle tvingas återuppta arbetet.
Vad gjorde då fackföreningarnas ledare? CGT:s funktionär Charles Foulard förklarade: ”Detta är en allvarsstund för vår demokrati. Aldrig tidigare har strejkande arbetare tvångsinkallats.” Men vad följde av det? Intersyndicale hade redan innan utrymningen beslutat om två aktionsdagar till, en den 28 oktober och en för lördagen den 6 november. Detta ändrades inte efter statens angrepp. De klargjorde för regeringen att även om de skulle protestera mot deras provokation, skulle de inte kämpa på allvar!
Det var nödvändigt med ett omedelbart svar från den samlade fackförenings- och arbetarrörelsen, en obegränsad generalstrejk mot pensionsreformen och till försvar för strejkerna och strejkrätten. Det var nödvändigt med massblockader utanför raffinaderierna och organiserade självförsvarsenheter – dvs. början till en arbetarmilis – för att säkra aktionerna gentemot polisen.
Men byråkratin uteslöt medvetet konfrontationen. Rörelsen befann sig vid en avgörande vändpunkt, där den istället för att modigt gå framåt av fackföreningarnas byråkrater, dvs. den politiska ledningen, tilläts att fortsätta utan aktionsplan. Därmed förtydligade byråkraterna ännu en gång inför regeringen att den inte skulle låta det gå till någon avgörande kamp, att de inte på något sätt skulle agera bortom den borgerliga legaliteten, bortom de av det borgerliga systemet uppsatta ramarna.
Det är betecknande att Intersyndicale efter tryck från CGT och CFDT beslutade att ”distansera sig från alla utanför dess räckvidd stående krafter och aktionsformer”. I den avslutande deklarationen (som innehöll uppropet till de förnyade demonstrationerna den 28 oktober och den 6 november) krävde man uttryckligen av deltagarna att de ska demonstrera ”med respekt för personer och varor”.
Redan den 25 oktober visade sig resultatet av denna politik nästan plastiskt i fransk teve. Då debatterade ekonomiminister Christine Lagarde och ordföranden i arbetsgivarförbundet MEDEF Laurence Pisot med CFDT:s ordförande Chérèque och Thibault från CGT. CFDT:s ledare föreslog – oavsett lagen, utrymningen och angreppet på strejkrätten – samtal mellan regering och fackföreningar. ”Naturligtvis”, förklarade han, var rörelsen ännu på länge inte slut och det kommer fler aktionsdagar. Chérèque gjorde det tydligt vartåt han syftade och skördade omgående instämmande från Parisot och Lagarde för det ”konstruktiva förslaget”. Thibaults reaktion var dock betecknande: han teg mest under debatten och överlät initiativet till Chérèque.
Denna politik med reträtt och utförsäljning genom apparaten hotar nu rörelsen med sönderfall efter flera veckors uppåtgående . De ”förnybara strejkerna” är fortfarande tillåtna och skyddade. Men allt färre strejkar. Under tiden arbetar flera raffinaderier vidare. Även i trafiksektorn är kampen nu ofullständig. Det förefaller som om fackens ledare nu låter kampen bli hängande i luften utan att vilja ta en öppen konfrontation med sin bas. Det innebär att om strejkerna förnyas, snart dock med allt färre arbetare som deltar, är det bara ”ödet”, ”basens vilja” och inte uttryck för en oduglig ledning och strategi.
Därför kombinerar fackföreningsledarna i sina ställningstaganden besvärjelser av rörelsen, strejkerna och deras fortsättning med “nya former”, med passivitet och initiativlöshet, när det handlar om varje verkligt steg för att åter samla den sönderfallande rörelsen. För det behövs det en beslutsam brytning med den hittillsvarande strategin! Det behövs en tydlig maning till gemensam, obegränsad kamp, som genomförs aktivt i varje sektor, istället för att pseudodemokratiskt ”överlåtas” till varje enskild arbetsplats att besluta om huruvida de är beredda att strejka, utan att det finns någon gemensam strategi och taktik.
Rörelsens spontana karaktär utgjorde bara en del av dess styrka i september och början av oktober, eftersom den tvingade ledningarna att ge efter för trycket, och har nu uppenbarligen nått sina gränser inför rörelsens återvändsgränd och inför en obeveklig statsapparat, den härskande klassens apparat i politiskt, medialt och polisiärt hänseende.
Vänsterpartierna
De fackliga ledarnas politik omfattas och understöds ”självklart” av reformisterna, de tre borgerliga arbetarpartierna i Frankrike. Socialistpartiet (PS) ville verkligen inte ha en protestvåg. Många av dess funktionärer och parlamentariker utgår ifrån att ”förnuftiga nedskärningar” är oundvikliga. De ska bara vara ”färre” och förhandlas fram i god ordning. I övrigt hoppas PS att protestvågen och hatet mot Sarkozy ska föra tillbaka partiet till presidentpalatset 2010 och leda till ännu en ”vänsterregering” tillsammans med kommunistpartiet, Parti de Gauche och miljöpartiet.
Kommunistpartiet (PCF) och Parti de Gauche har inte heller yttrat ett enda kritiskt ord om de fackliga ledarna. De håller sig dessutom till arbetsfördelningen att strejker och kamp på arbetsplatserna liksom sociala rättigheter är ”fackliga frågor”, medan de ansvarar för ”politiken”, dvs. valen. Den svagare dynamiken i rörelsen leder emellertid också till att de dessutom för fram sina egna krav på en folkomröstning om pensionsreformen som alternativ till en landsomfattande strejkrörelse, som fortfarande skulle kunna välta lagen.
De radikala krafterna
Men vad gör de radikala krafterna, vad gör den ”radikala”, antikapitalistiska vänstern i denna situation? Vad gör de i rörelsen?
Fackföreningen SUD var den första som agiterade för generalstrejken och har säkert en stor andel i att den blev en populär paroll och att en verklig generalstrejk verkligen låg nära till hands. Men SUD visar också gränserna för radikal, vänstersyndikalistisk facklig verksamhet. Kampen om pensionen är nämligen inte bara någon rent facklig fråga, utan en politisk fråga, en politisk klasskamp. SUD uppvisar här flera svagheter. För det första har de inte uppmanat de andra fackföreningarna att utlysa och organisera den politiska generalstrejken. För det andra har även de tills för kort tid sedan gömt sig bakom Intersyndicale, och kritiserat den alltför försiktigt och inte tillräckligt kritiskt.
SUD har kritiserat att beslutet från den 21 oktober inskränkte sig till två aktionsdagar och inte lade fram någon strategi för seger. Men varken CGT eller CFDT följer någon strategi för seger. SUD har den falska förhoppningen att rörelsens dynamik ska leda till en allt större radikalisering. Och även om SUD och dess medlemmar varit skeptiska gentemot byråkraterna i de andra facken, har de inte nog ofta formulerat detta öppet. Det gäller förutom parollen om generalstrejk framför allt frågan om basens kontroll av kampen. Det faktum att CGT och CFDT var de dominerande krafterna bland de strejkande, innebar också att dessa kontrollerades av dem.
Även om det fanns allmänna församlingar, fanns det inte några lokala, regionala och nationella samordningar som valts underifrån, som skulle ha kunnat kontrollera eller avsätta byråkraterna. Det faktum att SUD från början till slutet ”avstod” från en kampanj för valda samordningar, är en förödande dom över vänstersyndikalismen. Därtill kommer att det inte fanns någon behandling av frågan hur en generalstrejk ska kunna organiseras. Det är solklart att en generalstrejk skulle ställa frågan om makten, nödvändigheten att bilda råd och centralisera dem i hela landet, skapandet av organ för klassens självförsvar och bildandet av en arbetarmilis, bildandet av aktionskommittéer och råd inte bara på arbetsplatserna, utan också i arbetarnas och invandrarnas bostadsområden. Det skulle ha ställt frågan vilken regering, vilket program mot krisen som behövdes för strejken. Det skulle då röra sig om skapandet av en arbetarregering som stöder sig på generalstrejkens organ.
NPA
Om SUD:s politik visar syndikalismens gränser och brister inför en förrevolutionär kris, demonstrerar Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) – liksom praktiskt taget alla större organisationer inom den ”radikala vänstern” – centrismens misslyckande inför denna kris.
Det värsta man kanske kan säga om NPA är att praktiskt taget all kritik mot SUD också träffar NPA. NPA var om något tveksamma och försenade i att resa parollen om generalstrejk. Vid avgörande vändpunkter i kampen agerade NPA tydligt radikalare än reformisterna, men utan någon klar tillspetsning av sina krav. Olivier Besancenot, språkrör för NPA, gjorde följande uttalande om händelserna vid Grandpuits:
”Strejkande vid raffinaderiet i Grandpuits har just rekvirerats i det nationella försvarets namn. Kravallpolisen har angripit medborgarnas strejkvakt och skadat flera människor. För att försvara anställda i strejk, rätten att strejka, föreslår jag att alla ledare för politiska partier, sammanslutningar, fackföreningar svarar gemensamt på detta samvetslösa angrepp på arbetarrörelsen och dess rättigheter.”
Besancenot gjorde rätt i att mana ledarna för fackföreningarna och arbetarpartierna till handling. Men han skulle ha gått längre och uttryckt sig skarpare. Han skulle klart ha uttalat att Sarkozy inte kommer att ge efter, utan använda statens hela våldsmakt för att bryta de mest verkningsfulla delarna av strejkerna, nämligen de som drabbat bensin- och energilagren, eftersom de kunde få den kapitalistiska ekonomin att stanna. Han skulle ha slagit fast att de organiserade och oorganiserade arbetarnas stora bataljoner måste dras med under de närmaste dagarna – eller också kommer den stora rörelsen att slå till reträtt.
En omfattande, obegränsad generalstrejk måste proklameras av alla fackliga federationer, i sämsta fall bara av CGT och SUD ensamma, om CFDT och FO drar sig tillbaka från fronten. Bara så kan Sarkozy och staten under de nuvarande omständigheterna göras schack-och-matt. Förutsättningarna är fortfarande gynnsamma. 70 procent av befolkningen är mot regeringens reform. Om regeringen sätter in den nationella styrkan CRS mot miljoner människor på gatorna, kan det utlösa en revolution.
NPA för dock ingen konsekvent revolutionär linje. De generaliserar bara det som framskridna delar av rörelsen och fackföreningarna företräder. De bedriver svanspolitik. Uppgiften för ett revolutionärt parti och en revolutionär organisation består i att i rörelsen föra in program och disciplin på grundval av en gemensam strategi, som för rörelsen framåt och som kan leda till seger. Dess uppgift består i att omvandla det förrevolutionära läget till en revolutionär situation!
NPA måste försöka samla kämpande fackföreningar som SUD, oppositionella krafter i CGT och CFDT, de antikapitalistiska organisationerna, företrädare för elever och studenter kring sig. Det måste föreslå organiseringen av en landsomfattande konferens och gå till angrepp – med delegater från strejkande arbetsplatser, från elever och studenter, fackföreningarna och vänsterpartierna, som är för ett klasskampsperspektiv och som vill göra motstånd mot byråkratins och reformisternas hotande förräderi. Men framför allt behövs det en kursförändring i NPA, en öppen debatt om dess roll och strategi och ett slut på svanspolitiken. Detta måste enligt vår uppfattning ske kring följande perspektiv:
– Generalstrejk NU! Detta krav måste ställas på alla fackföreningar och partier som stöder rörelsen!
– För en omedelbar, obegränsad generalstrejk, tills hela pensionsreformen dras tillbaka utan villkor!
– Bildandet av grupper av arbetare och ungdomar för att försvara strejkerna och massomfattande strejkvakter utanför alla arbetsplatser mot polisen!
– Uppbyggandet av aktionsråd (samordningar) för organisering av generalstrejken, vilka består av delegationer från varje verksamhet och varje stad!
– Sammanfattandet av arbetarnas, ungdomens och de arbetslösas krav i ett handlingsprogram mot krisen!
– Ner med Sarkozy och UMP:s regering! För en regering som består av fackföreningarna och arbetarpartierna och som är ansvarig inför aktionsråden!
Martin Suchanek