Den europeiska skuldkrisen utvidgas, driver land mot land, och de stora ekonomierna försöker lasta över recessionen på arbetarklassen i de ekonomiskt svagare nationerna. Den kapitalistiska politiken har bara, med själva systemet i kris, som mål att skjuta över skuldbördan genom att angripa jobb, löner och service.
EU står nu för lite över en tredjedel av den globala BNP, en stor ”inhemsk marknad” att dominera för de största kapitalisterna. Men det är en berättelse om två zoner – den fransk-tyska kärnan gentemot de mindre staterna i södra och västra Europa. Tyskland har exempelvis noterat flera kvartals tillväxt – dess BNP har ökat med 3,9 procent sedan tredje kvartalet 2009, speciellt i sektorerna för maskiner, utrustning och byggnation. Men för Spanien, Grekland och Irland är det en helt annan historia. Den spanska ekonomin avstannade under tredje kvartalet 2010 och regeringen har sagt att den kommer att sjunka med 0,3 procent sammanlagt i år, efter ett fall på 3,7 procent under 2009.
De starkaste imperialistiska ekonomierna, Tyskland och Frankrike, använder för närvarande krisen för att omorganisera och dominera EU. Men deras planer utmanas av trycket från de globala penningmarknaderna mot vissa länder, liksom från arbetarklassens växande motstånd.
Vältra över krisen
De nu kollapsade uppgångarna inom fastigheter och bankverksamhet under det senaste decenniet ledde till illusioner att en del länder som Grekland och Irland hade skakat av sig sin långa historia med fattigdom och beroende och blivit ekonomiska ”tigrar”. Men när den globala krisen bröt ut 2008, visade sig mycket av detta välstånd vara fiktivt – massivt övervärderade fastigheter och aktier. Det som återstod var ett gigantiskt skuldberg.
Island var det första landet som föll samman när dess banker inte kunde betala sina skulder; sedan tvingades Irland genomföra det första av sina tre stora räddningspaket. Där efter kom nyheten om att den konservativa grekiska regeringen fifflat med räkenskaperna för att få fler lån. Övervärderade spanska och portugisiska fastighetsmarknader bröt samman.
Räddningspaketen som ställdes samman för dessa länder var egentligen paket för att rädda tyska, franska och brittiska banker som både hade uppmuntrat lånekarusellen och dragit nytta av den. Att låta utländska banksystem gå under skulle ha orsakat katastrofala förluster för bankirerna i Frankfurt, Paris och Londons City.
BBC:s Robert Preston sade, när han kommenterade förra månadens irländska räddningspaket för bankerna: ”Enligt Internationella regeleringsbanken (BIS) är utlåningen från banker utanför Irland till irländska banker omkring 170 miljarder dollar, av vilka brittiska banker står för 42 miljarder, tyska banker 46 miljarder, amerikanska banker 25 miljarder och franska banker 21 miljarder.” Den brittiska tidningen Guardian avslöjade hur stor franska och tyska bankers exponering var i förhållande till Greklands skulder: ”Data från Internationella regerlingsbanken visar att Grekland hade en utlandsskuld på 240 miljarder dollar. Av detta står Frankrike och Tyskland för en exponering på 75 respektive 45 miljarder dollar.”
EU:s storbanker måste se till att de får betalt. Därför lånar Tyskland, Frankrike och Storbritannien ut ännu mer pengar till svagare ekonomier. Men kostnaden för att återbetala skulderna är bantandet av offentlig service och välfärd. De skulder som EU:s storbanker gett upphov till lämpas över på arbetarklassen.
Obligationsmarknaderna
Regeringar och banker kan skaffa pengar genom att vända sig till obligationsmarknaderna, där de får betala ränta för lånen. Innehavarna av obligationer är finansiella institutioner, enskilda miljardärer och även andra regeringar, vilka lånar ut pengar till en kostnad som ger vinst. Regeringar måste låna mer när de gör av med mer än de får in – deras underskott ökar. För närvarande har Storbritannien ett underskott på något över 10 procent, Spaniens något över 9 procent, Irlands är nu på 12 procent och Portugals 7,3 procent. Tysklands är däremot på under 5 procent, samtidigt som EU rekommenderar ett underskott på högst 3 procent.
Storbritannien betalar mycket mindre ränta på obligationer än andra länder med ett jämförbart underskott på grund av ekonomins storlek och prestige. Även efter det irländska räddningspaketet nyligen är priset för irländska obligationer över 9 procent. Spanien och Portugal betalar för närvarande omkring 8 procent.
Innehavarna av obligationer försöker driva upp räntorna och europeiska centralbanken (ECB) och Tyskland försöker pressa ner priset genom att intervenera på penningmarknaderna. Fara uppstår när innehavarna av obligationer fortsätter pressa upp räntan tills någon regering inte längre kan betala och misslyckas med att betala av sina skulder. För närvarande går ECB och Tyskland in för att skydda lånen och skulderna.
Den gemensamma valutan
Dessa problem har förvärrats av den gemensamma valutan. Under uppgången erbjöd euron stabilitet eftersom räntenivåerna är desamma i alla länder, export och import betalas med samma valuta, vilket bidrar till att kontrollera inflationen, och pengar kan lätt röra sig över nationsgränserna.
Staterna kan använda politiska beslut såsom skatter och kontroll av löner och förmåner för att attrahera företag. Men när en kris inträder begränsas staternas möjligheter att välja politiska beslut genom den gemensamma valutans tvångströja. Ett land kan vilja manipulera räntenivåerna neråt för att uppmuntra utlåning och ekonomisk tillväxt, eller trycka mer pengar och även devalvera valutan för att göra exporten billigare och stimulera efterfrågan. Men enskilda stater kan inte använda dessa politiska alternativ med euron. ECB, med den tyska Bundesbank och den franska nationalbanken i sin kärna, kontrollerar dem. Och ECB förespråkar bara en politik för länder med stora skulder och underskott: sänk offentliga utgifter och tvinga folket att betala för att säkra tillgångarna för innehavarna av obligationer.
Euro fungerar följaktligen som guldstandarden före andra världskriget när valutor var bundna till priset på guld. Under krisen på 1930-talet övergav en del länder som Storbritannien guldstandarden, lät sina valutor nedvärderas och återhämtade sig snabbare än länder som Frankrike som styvnackat höll fast vid den. Det finns rädsla för att ett enskilt land kan göra detta inom eurozonen, men det skulle leda till ett fullständigt sammanbrott för den gemensamma valutan och förstöra den ekonomiska integrationen i EU. Det är därför som den tyska kanslern Merkel och den franske presidenten Sarkozy är så orubbliga i att försvara euron.
Tysklands roll
Tyskland har spelat en nyckelroll i den grekiska krisen, inklusive när det gäller räddningspaketets storlek. De gjorde gemensam sak med IMF och Storbritannien i den irländska krisen, men vann när det gällde EU:s övervakning. Tyskland har visat vägen i bildandet av en alleuropeisk fond för räddningspaket på 750 miljarder euro men har också tryckt på för större kontroll över nationella ekonomier. Nyligen tog Tyskland upp möjligheten att länder som får räddningspaket inte ska kunna inlägga veto mot viktiga ekonomiska beslut, dvs. de som Tyskland föredrar.
Tyskland har också tillåtit en viss nedvärdering av euron för att främja sin export och hjälpa sig själva ur recessionen, medan andra länder har försetts med åtstramningsprogram som stryper efterfrågan. Tyskland har i själva verket använt krisen för att överföra sina egna skuldproblem på svagare länder, och sedan använda de påföljande nedskärningarna och räddningspaketen för att stärka sin ställning inom EU. Genom att tvinga fram förändringar i Grekland och Irland har de exempelvis tjänat in miljarder euro åt sina banker. Det innebär att man kan skjuta upp akuta åtgärder för att minska den egna skulden eftersom man inte behöver rädda sitt eget banksystem.
Även om den härskande klassen i Tyskland så småningom sätter sin egen arbetarklass på ransoner, behöver den inte göra det omedelbart i ett fullskaligt angrepp och därmed riskera det slags motstånd som vi sett i Frankrike och förhoppningsvis kommer att se i Storbritannien 2011. Istället kan de köpa upp de bättre betalda yrkesarbetarna och vältra över krisen på de med osäkra och lågavlönade jobb.
Avslutningsvis
Bank- och statsskulden utgör den nuvarande fasen i krisen i Europa. För närvarande påtvingar ledarna för det kontinentala Europa – Tyskland och Frankrike – hårda åtstramningar på de svagare ekonomierna för att öka den egna ekonomiska välmågan och hegemonin. Innehavarna av obligationer – som enbart motiveras av stora spekulationsvinster – driver emellertid de svagare ekonomierna till krisåtgärder och utsätter euron för fara. I båda scenarierna kommer den stora massan av arbetare att kastas in i misär med jobbförluster, svackor och nedskärningar i offentlig service och privatisering av utbildningen.
Det är därför som vi nu mer någonsin behöver:
• Bygga alleuropeiska samordningar av kampen för att bygga den nödvändiga enheten för att kämpa mot kapitalisterna över gränserna.
• Kämpa för samordnade aktioner ända till och inklusive generalstrejker.
• Vi behöver kämpa för krisbudgetar för att använda pengar på det som arbetare behöver, inte åtstramningar som bestäms av marknaderna och ECB.
• Förkasta skulderna. Inte ett öre till kapitalisterna och penningmarknaderna – låt dem betala för sin kris.
Penningmarknaderna representerar det kapitalistiska systemets anarki och hur det ruinerar miljoner människor till fördel för några få miljardärer. EU representerar en kapitalistisk klubb som domineras av några få imperialistiska makter som tävlar med USA, Kina, Japan, m.fl. om att dominera resten av världsekonomin. De representerar alla elände för massorna – revolution och en planerad socialistisk ekonomi är den enda utvägen för arbetarklassen.
Keith Spencer
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.