Vad var det som orsakade den ekonomiska krisen?

Under de två första åren av den globala finanskrisen verkade alla veta var skulden fanns – hos de stora bankerna som drev det internationella systemet för utlåning till kaos. Men politikerna omgrupperade sig långsamt och förde över debatten från kritik av bankirer till att skylla krisen på utgifter för offentlig service, pensioner och löner.

Hur lyckades de med detta? I slutet av 2008 och i början av 2009, när finanskrisen övergick till global recession, skaffade sig regeringar världen över omfattande skulder – vilka alla nu kallar för ”underskottet”. I det brittiska valet i maj 2010 sade högerns David Cameron och George Osborne att Labours Gordon Brown hade orsakat krisen genom att ”spendera för mycket”. Den nuvarande koalitionsregeringen använder det argumentet för att rättfärdiga sitt program med stora nedskärningar i utgifterna. Men argumentet håller inte. Underskottet orsakades inte av att det fanns för många studieplatser vid universiteten, eller att människor ansökte om stipendier för studier, eller av skolor och sjukhus, eller genom att ge arbetarna för mycket i pension eller i lön.

Krisen orsakades av tre saker. Den första var de 1,3 biljarder pund som räddade bankerna, vilket alla tre kapitalistiska partier stödde helt och fullt. Den andra var sammanbrottet för statens intäkter under recessionen, eftersom lägre företagsskatter innebar att företagen betalade mindre i skatt. Och den tredje var den omfattande ökningen av sociala utgifter på grund av jobbförluster över hela landet. Därför spenderade regeringen mer än vad som flöt in, och på bara 18 månader steg underskottet från 3 till 10 procent av Storbritanniens produktion. Underskottet orsakade, kort sagt, inte krisen – den orsakades av kreditkrisen och recessionen. När Tories säger att underskottet orsakades av åratals ”för stora utgifter”, ljuger de som en häst travar.

Kreditkrisen
Under 2007 började USA:s ekonomi slå av på takten och huspriserna började falla efter att ha stigit under flera årtionden. Det berodde på att reallönerna föll i hela USA, till och med under höjdpunkten i uppgången 2004–2006, och att jobb i tillverkningsindustrin försvann. Hundratusentals människor hade inte längre råd med sina avbetalningar på bostadslån. Deras hem övertogs av bankerna och marknaden översvämmades av tomma fastigheter.

Under tiden hade finansmän över hela världen förpackat dessa skulder och sålde dem vidare till andra utlånare. En stor andel av investeringarna världen över var i den slutliga analysen baserade på amerikanska huslån – och hundratals miljarder dollar skulle helt enkelt aldrig bli återbetalda. En stor del av världens utlåning – både till enskilda och till företag – uppdagades snart vara dåliga skulder. Grundvalarna för världens stora citadell för finansiell makt var fullspäckade med hål. Då slutade bankerna låna ut och världen kastades in i en stor ekonomisk kris. Kreditkrisen var som en hjärtattack för den globala kapitalismen – blodomloppet för bankernas utlåning avstannade plötsligt och orsakade ekonomisk katastrof överallt.

En orgie i utplåning av kapital
Karl Marx förklarade i sin bok Kapitalet att kapitalismen genomgår cykler som varar mellan sju och tio år. De inleds med långsam återhämtning från stagnation, tar fart när krediten utvidgas och slutar sedan med en kris. Under dessa cyklers gång har profitkvoten, den utdelning kapitalisterna får för det som de har investerat, en tendens att falla. Detta kan avvärjas med en rad åtgärder, men kan inte skjutas upp hur länge som helst, och skapar slutligen ett fall i den samlade profitmassan. Vid den punkten kommer investeringar inte att generera tillräckligt mycket profiter för att göra det meningsfullt. Investeringarna avtar när kapitalisterna omvandlar tillgångar till kontanter och sitter på dem.

Utifrån deras synvinkel finns det plötsligt ”för mycket” kapital, mer än de kan investera med tillräckligt utbyte. Det sätt som de använder för att återställa lönsamheten är att utplåna (eller ”nedskriva”) detta överflödiga kapital. Och det var detta som hände 2008 och 2009. Aktiemarknaderna kraschade, banker gick i konkurs eller räddades till en kostnad i biljarder, jobb slaktades när företag föll samman, handeln förlamades och värdet på viktiga världsvalutor föll.

Krisfri kapitalism?
Bankerna förvärrade krisen genom att expandera nya former av kredit åren innan krisen. En del reformister i Labourpartiet och fackföreningarna påstår att krisen skulle ha kunnat undvikas om bankerna hade reglerats mer. De säger att bankirerna blev lite för giriga genom att låna ut till människor som inte kunde betala tillbaka, men om de bara hade uppträtt mer förnuftigt kunde vi ha ett krisfritt system.

I bästa fall är detta argument naivt, i sämsta fall är det en apologi för själva kapitalismen. I detta marknadssystem lånar banker ut i utbyte mot ränta, vilket inte är något annat än ett avdrag från ett företags framtida vinster eller en enskilds framtida inkomst. Varje lån är antingen ett löfte om kapital som ännu inte har räknats in, eller ett minne av kapital som för länge sedan utplånats – det som Marx kallade fiktivt kapital.

En bank som inte maximerar sin vinst kommer att slås ut av konkurrenter. När vinsterna är höga kommer alltså krediten alltid att expandera – och när krisen kommer dras krediten plötsligt samman. Man skulle kunna säga att samma reformister som hävdar att bankerna orsakade krisen genom att låna ut för mycket, nu argumenterar för åtgärder som kan tvinga dem att börja låna ut igen – till människor och företag som antagligen fortfarande inte kan betala tillbaka! Det absurda i detta understryker inte bara deras misslyckande med att förstå och ta itu med krisen – det visar också att bankirernas handlingar var ett uttryck för krisens orsaker, men de var inte dess orsak.

Om Marx hade rätt, är krisens orsaker inte arbetarnas löner och pensioner, inte utgifter för sjukhus och utbildning. Det är inte heller bankerna, hur avskyvärda parasiter de än är. Det är hela det kapitalistiska systemet. Marx visade att vinsten i slutändan inte är något annat än den obetalda delen av varje arbetares arbetsdag. När teknologin utvecklas stiger också vinstens massa, men den andel av kapitalistens investeringar som går till friskt och levande mänskligt arbete minskar sin andel. Det är denna djupa trend som ger upphov till profitkvotens tendens att falla. Det var på det sättet som Marx kunde förutsäga att när kapitalismen expanderade, skulle vi få se allt större och mer globala kriser, och hur han kunde visa att varje kris skulle följas av ett massivt angrepp på arbetarklassen från kapitalisterna, när de försöker tvinga oss att bära bördan av den utplåning av kapital som de behöver för att återställa sina profitnivåer.

Krisen är inte grundad i den ena eller andra bankens, det ena eller andra företagets eller den ena eller andra regeringens politik. Den är inneboende i den kapitalistiska produktionen. Sättet att göra slut på krisen är att motsätta sig varje försök från kapitalisterna att tvinga arbetarklassen att betala dess kris – och att skapa ett politiskt parti som kan inrikta motståndet mot störtandet av själva kapitalismen, konfiskering av bankernas och företagens tillgångar och upprättandet av en rationell demokratisk produktionsplan för offentliga behov och inte privat girighet.

Richard Brenner
Workers Power (London) 351