Venezuelas president Hugo Chávez – som påstår sig vara revolutionär socialist – har oåterkalleligen förstört sitt rykte inför arbetarklassen och progressiva krafter världen över. Chávez har vägrat att fördöma den libyske diktatorn Muammar Khadaffi för massakrerna på obeväpnade demonstranter. Han påstår att han ”saknar information” om händelser som för resten av världen framstår som solklara.
Förra veckan postade Chávez ett meddelande på Twitter som lyder: ”Länge leve Libyen och dess oberoende! Khadaffi står inför ett inbördeskrig!” Han påstod också att ”en kampanj med lögner vävs samman när det gäller Libyen” och tillade: ” Jag kommer inte att fördöma honom. Jag skulle vara feg om jag fördömde någon som varit min vän”. Du ska dömas efter vilka som är dina vänner! Det heter säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är. Nej comandante, du är en politisk fegis eftersom du inte fördömer honom för hans brott och inte stöder det revolutionära folket.
Chávez har faktiskt ringt till ”sin vän” för att erbjuda sig att skapa en kommission med ”vänligt inställda länder” som kan medla mellan honom och de revolutionära krafterna. Ett erbjudande som de senare helt riktigt har avvisat med förakt. Khadaffi, hans avskyvärda söner och hans omgivning av slaktare förtjänar ingen medling – och inte ens en tillflykt i Caracas om han flyr – utan summarisk rättvisa från det folk som han exploaterat och förtryckt.
Chávez har genom detta ännu mer avslöjat att hans politik har mer gemensamt med falska ”antiimperialister” av samma slag som Irans Mahmoud Ahmadinejad eller Zimbabwes Robert Mugabe – som skamlöst har smickrat varandra på senare år. Men att framställa Khadaffi som något slags antiimperialist när han varit i lag med Storbritannien och Frankrike under det senaste årtiondet, och följt alla deras önskningar, är helt enkelt befängt.
Det faktum att dessa länder är eller under en tid varit måltavlor för imperialistiska hot, gör dem inte till regimer som måste försvaras mot det egna folkets revolutionära uppror. Tvärtom. En regim som exploaterar och förtrycker sitt eget folk kommer inte på lång sikt att kunna stå emot imperialismen. Genom sitt brutala förtryck utsår de faktiskt illusioner om imperialismen bland sitt eget folk och i den övriga världen.
Revolutionärer måste på en och samma gång stöda de libyska revolutionärerna och göra allt de kan för att materiellt och moraliskt hjälpa dem i störtandet av tyrannen och samtidigt motsätta sig varje slags angrepp eller invasion av Libyen. Ett ”flygförbud” är bara ett första steg mot en invasion och det fruktansvärda tillståndet i Irak och Afghanistan är bevis för vad en ”humanitär” eller ”demokratibyggande” invasion av USA eller Storbritannien och andra EU-stater kommer att medföra.
Obamas administration tycks faktiskt vara ganska osäker inför ett ingripande. USA:s försvarsminister Robert Gates sade till kongressen: ”Låt oss kalla en spade för en spade – en zon med flygförbud börjar med ett angrepp på Libyen, för att utplåna luftförsvaret. Det är så man upprättar en zon med flygförbud… Det kräver också fler flygplan än vad som finns på ett enda hangarfartyg.” Utrikesminister Hillary Clinton tillfogade: ”Vi är långt ifrån att avgöra att det behövs en flygförbudszon för Libyen.”
Republikaner som John McCain kräver emellertid ett ingripande. De vill alldeles tydligt lägga vantarna på ännu mer av Libyens olja – de största reserverna i Afrika. Khaddafis motståndare har helt riktigt sagt att det inte får bli någon invasion av Libyen; de har sett vad invasioner lett till i Irak och Afghanistan.
Hugo Chávez skamliga hållning visar hur fullständigt olämplig han är att axla manteln som ledare för en ny internationell, socialistisk arbetarrörelse. För över ett år sedan publicerade han en uppmaning att bilda en femte international och gjorde sedan ingenting för att sammankalla en konferens som han talat om. Nu har han helt och hållet förslösat allt kapital han kan ha haft. Det finns faktiskt många tecken som tyder på att han också rört sig ordentligt högerut i sitt eget land. Det tjugoförsta århundradets socialism får inte ha något att göra med överste Khadaffis barbariska regim och hans ”revolutionära” kommittéer som alltför länge har förtryckt Libyens folk.
Det är därför kanske inte någon tillfällighet att samtidigt som Chávez har undertecknat en pakt med politiker från den borgerliga oppositionen, och frigett de som greps i samband med kuppen mot honom, har dömt den militante fackföreningsledaren Rubén González till sju och ett halvt år i fängelse för att ha deltagit i en tvåveckors strejk om obetalda löner i juli 2009. González har nu redan suttit i fängelse i mer än ett och ett halvt år. Chávez har nyligen också fördömt strejker i den offentliga sektorn och anklagat dem för att ”rikta sig direkt mot mig” och påstår att den som ”stoppar ett statligt företag, jävlas med statsöverhuvudet”. Han har också beordrat ”underrättelsetjänsterna” att agera mot fackliga ledare som främjar strejker.
Arbetarklassen världen över måste återigen bekräfta den lärdom som finns innefattad i Internationalens text: ”I höjden räddarn vi ej hälsa”. Inga presidenter eller militärer kommer, oavsett deras vänsterklingande och antiimperialistiska retorik, att befria arbetarklassen från politiskt förtryck eller kapitalistisk utsugning. ”Arbetarklassens frigörelse kan bara vara arbetarklassens eget verk”, som Marx formulerade det.
Dave Stockton
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Public Domain; Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.