Japan kastades in i sin värsta kris sedan andra världskriget när en jordbävning och en tsunami ödelade hela områden i landet. Nu hotar en kris vid ett kärnkraftverk med ännu värre konsekvenser.
Den 11 mars var inte bara en tragedi för Japan, den skickade också en chockvåg genom hela världen. Den tsunami som översvämmade landet ödelade hela distrikt och uppskattningar av dödstalen stiger för varje timme. Redan är det känt att över tusen har dött, tiotusentals saknas och hundratusentals är hemlösa. Ännu en jordbävning är när som helst möjlig. Samtidigt finns nu hotet om en nukleär härdsmälta i två kärnkraftverk, en nukleär katastrof hänger över landet, en katastrof som så sent som igår förnekades och bagatelliserades av regeringen och energibolagen.
Vad var det som orsakade ”naturkatastrofen”?
Den vitt spridda tron att naturen är ”till för mänskligheten” tar sig uttryck i föreställningar som den om ”naturkatastrofer”. Naturen, av vilken mänskligheten ytterst är en del, följer helt enkelt sina egna lagar. Det mänskliga samhället kan bara anpassa sig till dessa lagar och i större eller mindre utsträckning använda dem. Det är det kapitalistiska systemets logik som skapar illusionen om en obegränsad förmåga att exploatera och kontrollera ”naturen”, och därur följer att en okontrollerbar process i naturen bara kan betraktas som en katastrof.
Kontinentalplattornas rörelser i jordskorpan och resulterande fenomen som jordbävningar, tsunamis och vulkaner, är en del av de grundläggande villkoren för vår tillvaro på denna planet. Förmågan att förutse, eller till och med att kontrollera dem, tillhör för närvarande en avlägsen framtid. Stora geologiska händelser är därför en av de elementära risker som all planering eller tekniska projekt måste ta med i beräkningen. Just i Japan, där kollisioner mellan stillahavs- och euroasiatiska plattor gör jordbävningar praktiskt taget till en daglig händelse, har under lång tid skapats en illusion om att det kan finnas en perfekt ”teknologi för jordbävningar”.
Själva omfattningen av skalvet den 11 mars visar begränsningarna i dessa illusioner. En jordbävning som uppgår till 8,9 på Richterskalan frigör omkring tio gånger så mycket energi som den ”stor jordbävning” som planering normalt grundas på. Jordbävningens epicentrum låg så nära kusten vid Sendai att det övermannade varningssystemet för tsunamin. Trots alla tillgängliga försiktighetsåtgärder dödade jordbävningens omedelbara effekter och tsunamin tusentals människor och lämnade hundratusentals hemlösa. Många industriområden och raffinaderier, liksom hamnarna, drabbades så hårt att de överväldigades av ett hav av lågor. En social katastrof förefaller därför vara oundviklig för många japanska arbetare, som redan drabbats hårt av den ekonomiska krisen.
Men detta räcker inte. Trots de välkända farorna med jordbävningar har det byggts 54 kärnkraftverk i Japan och de svarar för en tredjedel av energiförsörjningen. Det har hävdats att det ingen annan stans finns så säkra kärnkraftverk, eftersom de byggts enligt den högsta standarden för jordbävningssäkerhet. Det faktum att denna standard är grundad på antagandet att en jordbävning som är starkare än 8,2 är otänkbar, visar att de händelser som följt efter den 11 mars är en kalkylerad katastrof. Det hade redan förekommit ”incidenter” som ett resultat av olika svagare jordbävningar. Det förekom exempelvis 2007 ett utsläpp av förorenat material i havet under flera timmar och ett kärnkraftsverk fick stängas av i månader. Kärnkraftsverk byggs inte bara nära en kust som hotas av tsunami, de byggs i stora komplex med flera reaktorblock koncentrerade i ett område. Kärnkraftsgeneratorerna är välkända för sina speciellt diktatoriska arbetsförhållanden och deras hemlighetsfulla inställning till publicering av information. Det nu berömda energibolaget Tokyo Electric Power (TEPCO) är ökänt för att dölja olyckor, hårdhänt behandling av ”olydiga” arbetare och sin ”kreativa” inställning till mätningar.
Den 11 mars, när skalvet och tsunamin bröt in över kusten, stängdes snabbt elva kärnkraftverk. En brand utbröt i reaktorn i Onagawa, men den släcktes. Det framkom att ända upp till tre av de sex reaktorblocken i Fukushima hade fått fel på sina kylsystem, senare visade det sig att något liknande inträffat i komplexet Fukushima 2 bara några kilometer bort. Jordbävningens och tsunamins inverkan hade avbrutit energiförsörjningen till kylsystemen och nödströmskällan fungerade inte. Det ”helt omöjliga” hade inträffat.
Trots att de stängts, dvs. den nukleära kedjereaktionen avbröts genom att bränslestavarna separerades, fortsätter reaktorerna att generera en enorm hetta som bara hade kunnat sänkas av kylsystemen som finns som reserv. Avdunstningen av kylvattnet hotar dessutom att orsaka en härdsmälta i bränslestavarna, vilken skulle starta om den nukleära kedjereaktionen och göra en sprickbildning i reaktorns tryckkåpa oundviklig. Det enorma tryck som blev resultatet skulle orsaka en explosion som spyr ut radioaktivt material flera kilometer i atmosfären. Just ett sådant scenario förverkligades för mindre än 25 år sedan, den 26 april 1986 vid det sovjetiska kärnkraftverket i Tjernobyl. Vid det tillfället var härdsmältan så snabb att explosionen kontaminerade marken i ett område med en radie på hundratals kilometer och en ännu större katastrof avvärjdes enbart genom heroiska ingripanden av hundratals sovjetiska soldater och brandmän som förlorade livet, mer eller mindre snabbt, genom att exponeras för den brinnande kärnan.
Då lades skulden i den kapitalistiska världen både på sovjetisk teknologi, som katastrofens grundläggande orsak, och politiken med att hålla inne med information. Korrekt information är, som olyckan i Fukushima visar, det första som går förlorat i atomdimman även under kapitalismen. I Fukushima har bara fragment av information publicerats, för det mesta först när utvecklingen inte längre kunde förnekas. Det faktum att TEPCO inte hade situationen under kontroll stod inte klart förrän området för evakuering gång på gång vidgades. Företaget förminskade också betydelsen av den tusenfaldiga ökningen av nivåerna på strålningen i kontrollrummet, men de tvingades medge att kylsystemet inte hade fungerat. Hur man skulle undvika en härdsmälta förklarades inte.
Trycket i reaktorn och bildandet av gas i kylsystemet ledde till en läcka, vilken senare bortförklarades med att man ”lättade på trycket”. Blandningen av gaser i reaktorbyggnaden ledde slutligen till en massiv väteexplosion som utplånade hela byggnaden. Även då kom det bara vaga förklaringar från TEPCO om att det hade att göra med att man ”lättade på trycket” och att det inte förekommit någon ökning av nivåerna på strålningen i området. Under tiden kunde emellertid förekomsten av cesiumisotoper, vilket tydde på att en härdsmälta börjat, inte längre förnekas. Utvidgningen av säkerhetszonen till 20 kilometer och evakueringen av 50 000 människor tydde också på att det inte bara var en “normal procedur”. TEPCO:s välkända inställning till mätningar blev fullständigt osannolik efter att de första offren måste behandlas för strålningens effekter.
I jämförelse med Tjernobyl finns det tecken på att utgången i Fukushima inte kommer att bli lika allvarlig. I Fukushima var, för det första, reaktorn redan avstängd och hade börjat svalna. Processen med härdsmälta tycks ha börjat på ett ”mindre farligt” stadium. Scenariot kommer mer sannolikt att bestå av ett långsamt utsläpp av radioaktivt material i ett relativt begränsat område snarare än ett explosivt utsläpp i den bredare atmosfären. Vädermönstret kommer, för det andra, att driva ut det radioaktiva molnet över havet – under andra omständigheter skulle det ha drabbat miljontals människor.
Om ”bara” flera hundra kvadratkilometer och ”havet” bestrålas, skulle det vara cyniskt att tala om ”tur”. Det skulle innebära ett accepterande av att faran för miljoner människors liv och förorenandet av stora markområden överlåts åt ”lottdragning” med denna tillämpning av kärnteknologi.
Lärdomar av katastrofen
Denna den senaste kärnkatastrofen visar alldeles tydligt att kontrollen av kärnkraftverken, under de existerande omständigheterna, måste vridas ur de kapitalistiska bolagens händer så fort som möjligt. Det finns ingen ”absolut” nivå på säkerheten som kan förhindra ”den värsta tänkbara katastrofen”. Vid sidan av frågan om var det förorenade materialet ska lagras, vilken är olöslig ur geologisk synpunkt, kan det vidare hotet om en värsta tänkbara olycka bara leda till en slutsats: avveckling så snart som möjligt! Vi behöver en energiplan som är baserad på förnyelsebar energi som kan tillåta en planerad övergång från fossila bränslen och kärnenergi under arbetarkontroll – och så snart som möjligt!
I Japan är den omedelbara uppgiften att ta itu med den katastrof som utspelas inför våra ögon, att begränsa befolkningens skador så långt som möjligt. Det innebär att samordningen av skyddsåtgärder och sedan utredningen av katastrofens orsaker inte kan överlåtas åt energibolaget och de representanter för regeringen som visat sig vara profithungriga brottslingar vars främsta prioritering är att dölja och minimera faran, för vilka skyddet av kärnkraftverkens image i slutändan är mycket viktigare än miljoner människors liv. Ansvariga direktörer och ägare måste, tillsammans med deras anhängare i administrationen, ställas till svars.
All information och alla journaler måste öppnas för dem som arbetar i kärnkraftsindustrin och experter som har arbetarrörelsens och miljöaktivisternas förtroende, så att de kan granskas och göras offentliga på ett objektivt och begripligt sätt. Det kommer också att garantera ett mer effektivt genomförande och samordning av räddningsarbetet, som också måste ställas under kontroll av räddningstjänster, brandkårer och fackföreningar och inte korrumperade tjänstemän som är mer intresserade av vinster för energibolagen än arbetsstyrkans och invånarnas intressen.
Det är inte bara kärnkraftverken utan hela energiförsörjningen i Japan som måste exproprieras utan ersättning, dvs. de måste förstatligas under arbetarkontroll. På den grundvalen måste en energiplan för snabbast möjliga övergång till förnyelsebar energi och en minskning av användningen och en minskning av efterfrågan utvecklas för att göra det möjligt med den snabbast möjliga övergången från fossila bränslen och kärnteknologi.
Dessa omedelbara åtgärder kommer utan tvivel att hamna i konflikt med det japanska kapitalets vinster. Kraven kommer givetvis att möta motstånd både från storföretag och från regering. Det förändrar inget i att det brådskar. Det kommer att hänga på arbetarrörelsen i Japan att ta upp den politiska kampen för kraven.
Själva kampen kommer, tillsammans med kapitalismens oförmåga att upprätta ett livskraftigt och hållbart förhållande mellan mänskligheten och naturen, att resa frågan om behovet av att övervinna kapitalismen och ersätta den med en demokratiskt planerad ekonomi. Precis som katastrofen i Tjernobyl övertygade miljoner människor om att stalinismen inte skulle kunna överleva, kan Fukushima och tsunamin ha en liknande effekt. Först när mänskligheten tar sitt öde i sina egna händer, när produktionen och distributionen tjänar den stora majoritetens behov och inte bara organiseras för fåtalets vinster, kommer en värld i vilken mänskligheten kan säkra den naturliga grundvalen för sin egen existens att bli möjlig.
Markus Lehner
Bildkälla: Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 2.1 Japan