Medan franska helikoptrar skjuter mot styrkor som fortfarande är lojala mot Laurent Gbagbo och milis som stöder hans rival Alassane Ouattara tar över landets största stad, undersöker Joana Ramiro den politiska historien och de nuvarande utmaningarna i ett land som styrts av krig och terror sedan 1800-talet.
Elfenbenskusten i Västafrika har en historia som är dränkt i blod och förtryck. Från diktatur till folkmord och inbördeskrig har ivorianerna levt i rädsla under mer än ett århundrade. Nu strider två män, Gbagbo och Ouattara, om kontrollen över landet, men ingen av dem erbjuder någon lösning på de problem som ivorianerna står inför idag.
Artificiell kolonial konstruktion
Elfenbenskusten blev som en före detta fransk koloni en viktig del av handeln med kaffe, kakao, bananer och andra jordbruksprodukter som franska plantageägare framställde med hjälp av ett system med tvångsarbete. Landet styrdes, liksom andra delar av de koloniala imperierna, med ett system med etnisk diskriminering, politisk ojämlikhet och en doktrin för assimilering med tvång. Infödda ivorianer avdelades inte bara från kolonisatörerna när det gällde allt ifrån skatter till ett annorlunda juridiskt system, utan de delades även upp själva i ett komplicerat system som kokats ihop av fransmännen. Geografiska gränser sattes upp mot Liberia och sedan det brittiska Ghana (Guldkusten) mot slutet av 1800-talet, men den norra gränsen förblev oklar fram till slutet av 1940-talet när Frankrike utan framgång försökte annektera territorier från dagens Mali och Burkina Faso.
Området omfattade flera kungariken och stammar med olika språk, kulturer och religiös tro och bortsåg från lokal politik till förmån för europeiska och speciellt franska intressen. De viktigaste religionerna är islam (38,6 procent), kristendomen (32,8 procent; huvudsakligen katoliker) och olika inhemska religioner (11,6 procent). Dessa skillnader var nästan inte märkbara under förtryckande regimer, men kom snabbt upp till ytan så snart suveränitet och nationell identitet blev ifrågasatta. De har tillsammans med andra varit nyckelfaktorer i de långvariga konflikterna i regionen och gjort det möjligt med det hierarkiska samhälle som upprättades i Elfenbenskusten.
Politiska kompromisser och beroende av väst
Elfenbenskusten vann sin politiska självständighet från Frankrike 1960. De lokala afrikanska farmarnas profiter undergrävdes ständigt av bosättarnas mäktiga lobby och ett system med politisk favorisering. Den förste presidenten Félix Houphouët-Boigny, som tillhörde den lokala adeln, organiserade den första fackföreningen för farmare och tryckte på för reformer av lagarna. Hans politiska framgång och starka band till den franska administrationen (som medlem i franska parlamentet för regionen Västafrika innan självständigheten) placerade honom i främsta ledet för att bli president i den självständiga republiken Elfenbenskusten. Hans tidigare politiska allianser, ofta med stöd för eller anslutning till kommunisterna i parlamentet, avbröts snabbt.
Elfenbenskustens demokratiska parti (PDCI) blev landets enda tillåtna parti och blev under Houphouët-Boignys ledning en skoningslös politisk maskin. Hans odemokratiska styre omfattade liberala ekonomiska system och ett vattentätt förhållande till västmakterna. Hans fransk-afrikanska politik (Françafrique) omvandlade Elfenbenskusten till Frankrikes främsta allierade och en av västs vakthundar i Afrika. Han blev känd för sin antikommunistiska utrikespolitik och var inblandad i kupperna mot afrikanska vänsterledare som Ghanas Kwame Nkrumah 1966, Benins Mathieu Kérèkou 1977 och Thomas Sankara i Burkina Faso 1987.
Men Elfenbenskusten led av samma problem som de flesta länderna i Afrika efter kolonialismens mardröm. Deras ekonomier var för svaga för att verkligen kunna utvecklas självständigt och en stor del av befolkningen tvingades i generationer leva i stor fattigdom. I och med nedgången för priset på kaffe och kakao, en allvarlig torka och en ekonomisk recession under 1980-talet, drabbades landet av en finansiell kris. Statsanställda och studenter inledde 1990 strejker i hela landet och regeringen tvingades att genomföra politiska reformer. Val med flera partier hölls som en tom gest mot en bakgrund av uppenbar politisk korruption och ett klientsystem. Houphouët-Boignys PDCI vann med över 80 procent av rösterna.
Efter Houphouët-Boignys död 1993 kunde emellertid hans skyddsling Henri Konan Bédié inte fortsätta med den gamla politiken. Bédié svarade på växande motstånd med att gripa oppositionens ledare och anhängare. Han införde en extremt nationalistisk ideologi som räknade bort alla utlandsfödda ivorianer. Den här politiken med ”ivorianitet” fick nästan en tredjedel av befolkningen att känna sig utstött, speciellt i den norra, till stor del muslimska regionen, där plantagernas arbetare ofta är invandrare från grannländerna. Därifrån och vidare har etnisk oenighet varit ett allmänt förekommande drag i landets politik, en akilleshäl när det gäller att utveckla en starkare, kämpande militans från de fattigas sida. I det avseendet är det tydligt att den nuvarande ivorianska bourgeoisien har lärt sig politiken med etnisk splittring av fransmännen.
Strejker, kupper och inbördeskrig
Men när Bédié uteslöt stora delar av befolkningen från det civila samhället, stötte han också bort delar av den militära eliten, vilket ledde till en kupp 1999 som placerade general Guéï vid makten. I mångas ögon var Laurent Gbagbo, ledare för den socialdemokratiska Ivorianska folkfronten (IPF), det enda politiska alternativet till militärt styre och han vann omfattande stöd inte bara i sitt eget land utan i stora delar av den afrikanska vänstern. Året därpå placerade folkliga uppror före valet ansvaret hos Gbagbo. För att undergräva sin farligaste rival, Alassane Ouattara, har även han tillgripit främlingsfientlighet som politisk strategi.
Gbagbos presidentperiod har redan från början utmanats, men våldet nådde sin högsta punkt när myterister från armén i norr inledde angrepp på flera städer och under några timmar tog kontroll över den största staden, Abidjan, och slutligen slog sig ned i Bouake, ännu längre i norr. När Frankrike och USA skickade militär för att kontrollera konflikten, framträdde ett stort antal rebellrörelser för att slåss om kontrollen över landet. Ett oregelbundet inbördeskrig fortsatte fram till 2007.
Valet 2010 och en ny konflikt
Laurent Gbagbos regering sköt upp valet sex gånger innan den slutligen gick med på att hålla det i oktober 2010. Trots att det ansågs vara fria och rättvisa av utländska observatörer, åtföljdes valet av våldsamma sammanstötningar mellan anhängare till alla fraktionerna. Medan den oberoende valkommissionen betraktade Alassane Ouattara som vinnare, ansåg konstitutionsrådet att många röster var ogiltiga och utropade Gbagbo till ny president. Båda har kritiserats för att vara partiska (kommissionen består huvudsakligen av medlemmar i oppositionen, konstitutionsrådets ordförande är en av Gbagbos allierade), men det internationella samfundet erkänner Ouattara som Elfenbenskustens nya statsöverhuvud.
En väpnad konflikt utbröt igen i februari i år när milisen Forces Nouvelles de Côte d’Ivoire (en politisk koalition bestående av tre rebellrörelser med en starkt nationalistisk doktrin under ledning av premiärministern Guillaume Soro, motståndare till Gbagbo) försökte stänga gränsen till Liberia på grund av misstankar att Gbagbo beställt flera tusen legosoldater därifrån. Gbagbo behöll emellertid kontrollen över de flesta städerna i söder med starkt stöd från militären och stora ungdomsgrupper som Unga patrioterna.
Ouattara har själv skyddats av FN-styrkor inne i Elfenbenskusten. FN stöder för närvarande någon vars styrkor har anklagats för att ha genomfört en massaker i staden Duekoue där 800 människor har hittats döda efter att Ouattaras män ”befriat” den. FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon sade att han var ”oroad och förskräckt” inför påståenden om en massaker, även om Ouattara givetvis förnekade det. Den 31 mars tog trupper lojala mot Ouattara kontroll över den formella huvudstaden, men det verkliga maktcentrat finns i Abidjan. I början av april hade gatustrider utbrutit i Abidjan när Ouattaras trupper försökte omringa presidentpalatset och gripa Gbagbo.
Utsugning eller arbetarmakt
Den verkliga tragedin i den ivorianska konflikten är den fullständiga utplåningen av det civila samhället och avledningen från de verkliga problemen: fattigdom, politisk och ekonomisk korruption, auktoritära förhållanden och främlingsfientlighet. Dessa kan och bör vara föremål för en klasskamp mot både den ivorianska eliten och de franska och andra imperialistiska utsugarna av landet. Ivorianer bekämpar varandra under den nationella enhetens och även demokratins baner, men de gör det till förmån för de som undergräver varje framgång i den riktningen. Det kan inte finnas någon demokrati så länge som de ivorianska politikernas strategi är baserad på rasism och islamofobi.
Och om det franska kolonialstyret bär skulden för de etniska och religiösa motsättningar som utgör Elfenbenskustens politiska liv, har de inhemska despoterna fört systemet vidare och bär skulden till ett samhälle där klassmedvetande ständigt ersätts av identifikation med stammen och religionen, tillsammans med det allmänt förekommande våld som är den inneboende logiken i landets existens.
Militären vill ha en från södern som styr, en kristen, en representant för medelklassen. Det internationella samfundet försvarar emellertid inte Ouattara för att han är muslim, för att han är från den fattiga norra delen, för att han är son till invandrade arbetare. De avfärdar Gbagbo därför att han framställer sig som socialist, anti-imperialist och därför mot västs inblandning. De stöder Ouattara därför att han är beredd att förhandla med väst, i samma tradition som Houphouët-Boigny.
Det är omöjligt att stöda någon av dem. De politiska fronter och koalitioner som dessa män leder har ingen annan principiell grund än maktpolitik. De är i verkligheten miliser som styrs av rivaliserande krigsherrar, vars konflikter – som är så förödande för vanliga ivorianer – medlas av utländsk, imperialistisk inblandning.
Det som Elfenbenskusten och ivorianerna behöver är en enad rörelse som är oberoende av etnisk tillhörighet och som är baserad på klass, inte trosuppfattning eller kultur, som är baserad på förståelse mellan de förtryckta i deras kamp mot förtryckaren. I Elfenbenskustens fall är det nödvändigt, det är avgörande, att en radikal vändning äger rum från krig inom folket till krig mellan arbetarklassen och de politiska och militära eliterna.
För att göra slut på despotism och korruption måste folket på gatorna i Abidjan, Yamoussoukro, San Pédro, Bouaké, Man och Daloa förenas. Arbetarna behöver upprätta sin egen milis och försvarskommittéer för att försvara sina bostadsområden från de stridande presidenternas våld. Vi måste tydligt ta ställning för att alla imperialistiska trupper omedelbart dras tillbaka från Elfenbenskusten, när allt kommer omkring är de bara där för att installera en västvänlig ledare, trots deras vanliga anspråk på att skydda civila.
Joana Ramiro
Bildkälla, framsidan; Uppeldad bil tillhörande FN, januari 2011 Elfenbenskusten; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.