Markus Lehner analyserar Europas skuldkris. Han lokaliserar orsaken till den omfattande överackumulationen av tillgångar i form av krediter och hävdar att regeringarnas politik tjänar finanskapitalets intressen, eller mer exakt, ägarna till de stora skuldberg som byggdes upp under åren med uppgång.
”Rädda våra pengar”, ”Europa står inför en krasch” och ”Nationell bankrutt förestår”, är bara ett litet urval av böcker som för närvarande finns om ”euron”. Olika ”experter” som är mer eller mindre nationalistiska, rör upp den tyska småbourgeoisiens djupaste rädsla för sina ”surt förvärvade besparingar”, vilka påstås köras ner i halsen på de skuldsatta staterna av oansvariga politiker. Och det är inte bara Bild-Zeitung som förser det med fördomsfulla idéer om ”lata sydlänningar”. Givetvis ackompanjeras de apokalyptiska synerna av banker som kraschar och tomma bankomater av smarta investeringsråd om var du ska placera dina hotade pengar – att sprida panik kan vara en god affär.
Det är mycket tydligt vem som än så länge haft störst nytta av euron: det tyska kapitalet. Det tyska kapitalet befinner sig inte, till skillnad från Förenta Staterna eller Storbritannien, i en position där det först och främst kan uppträda som finanskapital. Det tyska kapitalet är i betydande utsträckning beroende av sina exportindustriers vinstmarginaler (46 procent av alla varor som produceras i Tyskland går på export). Europeiska Unionen, och i ännu större utsträckning eurozonen, är därför ett slags fristad för den tyska industrin: 60 procent av all tysk export säljs inom EU, och två tredjedelar av detta inom eurozonen. Det faktum att exportandelen till EU lätt kan sjunka, förändrar inte detta. Brasiliens, Rysslands, Indiens och Kinas (de så kallade BRIC-länderna) uppgång har medfört nya exportmarknader men också stark konkurrens som lätt kan innebära en förlust av marknadsandelar. Därför är EU ännu viktigare som fristad för det tyska kapitalet – ett skydd mot den framväxande konkurrensen på världsmarknaden.
Den strukturella svagheten i ekonomier som Grekland, Portugal eller Spanien innebär, å andra sidan, som ett resultat av att deras egna valutor eliminerats, att det tyska kapitalets fördelar framkallar en ständig nedgång i deras produktiva industrier. Det förvärras av det faktum att de också förlorar sin formella roll som områden för billig produktion när det tyska kapitalet utlokaliserar produktion till framväxande marknader utanför EU.
De nuvarande snedfördelningarna i eurozonen är därför en ständig källa till ekonomiska spänningar. Eftersom räntorna är låga i jämförelse med dessa staters ekonomiska potential, finns det dessutom en ständig tendens till skuldsättning och åtföljande inflationsbubblor, exempelvis i fastighetssektorn. För det tyska finanskapitalet är detta en källa till stadiga vinster: att finansiera de skuldsatta ekonomierna garanterar försäljning åt de tyska exportindustrier vars vinster, i form av investeringskapital, sedan blir grunden för nästa omgång av skulder. Resultatet är inte bara ett ständigt flöde av räntebetalningar, utan också ett ökat tyskt grepp om regeringarna i de skuldsatta länderna.
I motsats till hur det ofta framställs har den grekiska kris som fördjupats sedan början av 2010 inte inneburit några betydande förluster för tyska företag. Det har givetvis varit en del förluster på grund av vikande export, men de har inte, i jämförelse med den tyska ekonomins övergripande storlek, varit allvarliga. Även de lån som getts till Grekland som en del av ”räddningspaketet” har än så länge inte inneburit några förluster. Under det senaste året har den tyska regeringen, som en del av ”räddningspaketet”, gett Grekland 8,4 miljarder euro i krediter. På grundval av räntorna, som förblir höga trots de påstått ”speciella villkoren”, har Aten än så länge fått betala tillbaka 500 miljoner euro. (Financial Times Deutschland 20 maj) Utöver detta har effekten av den grekiska krisen varit att sänka eurons växelkurs i förhållande till dollarn, vilket varit mycket fördelaktigt för tyska exportörer.
Det verkliga problemet är snarare att hela systemet med skuldsatta ekonomier i EU, tillsammans med Grekland, vacklar och en dominoliknande rad med bankrutter i ett antal stater hotar inte bara att avsluta dessa lönsamma affärsmöjligheter, utan kan också faktiskt hota de kreditgivande bankerna själva. Detta kan, tillsammans med den pågående bankkrisen, leda till en ny finansiell panik som skulle få sammanbrottet för Lehman Brothers att se ut som en barnlek.
Den imperialistiska lösningen för Grekland
Grekland hade 2010 en statsskuld på 130 procent av sin BNP, vilken i sig hade sjunkit med 4 procent. De åtstramningar som införts kommer att leda till att BNP sjunker ännu mer, vilket leder till att skulden 2013 har ökat till mer än 150 procent av BNP. Till skillnad från högt skuldsatta länder som exempelvis Förenta Staterna, är den grekiska skulden till stor del utlandsägd (motsvarande 94,6 procent av BNP). Det räddningspaket för Grekland som organiserades av ”trojkan” EU, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF) under våren 2010 uppgick till 110 miljarder euro. Men i slutet av 2010 betraktades det som otillräckligt: tidsgränsen för återbetalning av lånet förlängdes till fyra och ett halvt år. Under tiden har det blivit klart att Grekland inte kan undfly den nedgående spiralen med recession och ”stränghet” och att detta kommer att leda till ökat motstånd från alla de som är offer i form av löner, välfärd och pensioner. Därför diskuterar trojkan nu två möjliga lösningar.
Den grekiska regeringen kommer, å ena sidan, att tvingas sälja statliga tillgångar som hamnar, flygplatser och telekomföretag. Å andra sidan övervägs olika scheman för ”omstrukturering”. Det kan inkludera ännu en förlängning av låneperioden, delvis avskrivning av betalningar till kreditorer eller av räntebetalningar (kallas kort och gott ”klippning”) för att täcka omkring 30 procent av skulden. Detta är skrattretande eftersom privata investerare redan har räknat med möjligheten av en förlust och de 30 procenten inkluderades för länge sedan genom högre räntor. Å andra sidan har privata kreditorer redan överfört sina riskabla papper på skattebetalarna genom EU:s och ECB:s räddningspaket. Trots ”deltagandet av privata kreditorer” står det helt klart vem som inte ska betala, även om frånvaron av superprofiter för storföretagen verkligen är en ”börda”.
Krisen i Grekland har lett till spekulation gentemot de svaga euroländerna, dvs. deras behov av nya krediter (även för att klara gamla skulder) bemöts alltid med krav på högre räntor. Det spelar ingen roll huruvida skulderna är resultatet av en svag betalningsbalans (som i Portugal, Spanien, Italien, Frankrike) eller av räddandet av ”systemrelevanta banker” (Island). Nedvärderingen hos värderingsinstituten är i detta fall bara ett uttryck för och ett erkännande av redan existerande spekulation.
Efter att Irland och Portugal flydde till räddningen i EU:s ”räddningspaket”, har andra EU-länder blivit fokus för spekulation: Spanien, Italien, Belgien, Cypern och Ungern. Även Frankrike och Storbritannien tar sig bara långsamt ur krisen. Speciellt i Storbritannien störs det ekonomiska resultatet av åtstramningar. På den vinnande sidan i EU befinner sig hittills Tyskland, Österrike, Nederländerna och Skandinavien. Det står emellertid också klart att en våg av bankrutter i krisländerna snabbt skulle undergräva stabiliteten även i dessa länder.
Problemet USA
Eurokrisen är kopplad till en annan, långt mer allvarlig, skuldkris: Förenta Staternas. Finanskrisen 2008 löstes inte genom utplåning av överackumulerat fiktivt kapital. Den desarmerades tvärtom genom en injektion av stora mängder nya pengar. Denna strategi för ”kvantitativ lättnad” har inneburit att USA:s centralbank, Federal Reserve (Fed), idag är den största innehavaren av statsobligationer (och inte Kina som det ofta felaktigt påstås). Förr skulle detta ha kallats ”sätta fart på sedelpressarna”. På det sättet har USA:s statsskuld vuxit till över 100 procent av BNP som ett resultat av räddningsoperationer genom ekonomiska program och banker. Sedan mitten av 2009 har därför de med tillgångar i dollar för att investera varit hyperaktiva i en växande våg av spekulation i sökandet efter vinster världen över. Liksom i krisen med huslånen till låntagare utan möjlighet att betala tillbaka (sub-prime), är de mest lukrativa affärerna de med högsta risk, dvs. med fattiga gäldenärer.
När den globala ekonomin tycktes försvagas mot slutet av 2010, beslutade Fed i november om en andra omgång med kvantitativ lättnad (QE2), ännu en utvidgning av politiken med billiga pengar. Men konsekvenserna av inflationen och nya spekulationsbubblor (i råvaror, livsmedel och statsskulder) är nu så allvarliga att slutet för QE2 är alltmer sannolikt. Samtidigt är varje ytterligare ökning av underskottet i USA:s budget allt besvärligare och amerikanska städers stora skulder hotar speciellt medelstora banker med bankrutt. Många kommentatorer ser faktiskt detta som det viktigaste hotet mot världsekonomin som helhet. Investerare blir, kort sagt, alltmer oroliga och dollarns framtid är ännu mer osäker än eurons.
Permanent kris
Under finanskrisen 2008–2009 spenderades globalt sett 15 miljarder dollar för att rädda bankerna. Sedan dess har emellertid bankernas riskstruktur, trots ”stresstester”, knappast förändrats. Vare sig ökningen av reservfondernas miniminivå eller Basel 3 (som ännu inte är i funktion) har medfört någon verklig skillnad för förmågan hos banker med litet kapital att finansiera högst spekulativa affärer. Idag investeras återigen penningsummor i finansiell vadslagning i en omfattning som är många gånger större än den globala BNP. Därför finns det fortfarande i bankernas räkenskaper ett okänt antal förgiftade avtal som det bara finns det vagaste hopp om framtida försäljning av. På grund av denna krishantering är det dessutom inte bara de ”dåliga bankerna” utan också centralbankerna som nu sitter med de värdelösa papperen från bankrutta banker. Vare sig centralbanker eller stater (vars skulder i förhållande till BNP i genomsnitt har ökat från 60 procent till 80 procent) kommer att kunna genomföra en sådan räddningsaktion för bankerna igen.
Sammanfattningsvis: en kombination av statskonkurser i EU (eller också en panikartad ”klippning”) med slutet för QE2 i USA och en våg av konkurser i amerikanska banker skulle oundvikligen leda till en ny kris på investeringsmarknaderna och i de stora bankerna. Och det skulle ske i en situation där staterna och centralbankerna inte längre skulle kunna komma till räddning. Det är detta skräckscenario som för närvarande hemsöker investerare, företagsledare och bankirer liksom politiker. Det förklarar både de snabba försöken att innesluta brännpunkterna inom EU och den långsamma hastigheten i hanterandet av USA:s skuldproblem.
EU:s svar
Med pompa och ståt konstruerade EU ett ”räddningspaket”. Först i maj 2010 med ”den europeiska finansmekanismen” genom vilken man trodde att problemet kunde lösas med 60 miljarder euro. När den förödande underskattningen av situationen blev tydlig i slutet av 2010, förstärktes den med ”Europeiska anordningen för finansstabilisering” som tillfogade 400 miljarder euro från EU och 250 miljarder från IMF. Tillsammans med stödet till Grekland på 110 miljarder euro har sammanlagt 860 miljarder euro lagts i ”potten”. Konstruerandet av detta system är fullt av inkonsekvens och tvetydighet.
Å ena sidan ska den rädda EU-stater från bankrutt, å andra sidan ska den inte bli en ”enhet för överföring” (i betydelsen finansiell utjämning inom länder) genom vilken problemens strukturella ursprung (exempelvis skillnader i produktivitet och sociala skillnader) skulle kunna hanteras. Kärnan i hela projektet är att stabilitetsanordningens kreditorer nu regelbundet kan övervaka ”konsolideringens gång” i de berörda länderna genom deras egna kontrollmekanismer (de rika EU-staterna, ECB, IMF). Formulerat rakt på sak innebär det att de berörda ländernas ekonomiska och sociala politik de facto kommer att dikteras av trojkan. Beträffande Grekland kräver trojkan sänkta löner, liberalisering av arbetsmarknaden, sänkta kostnader i sjukvårdssektorn, höjd pensionsålder. Ovanpå det ville de nu ha ett program för privatiseringar som skulle överföra större delen av alla statliga tillgångar till en trust som sedan ska sälja dem. Denna klassiska nyliberala politik för skuldsatta stater kommer emellertid inte att leda till någon lösning av problemet med skuldsättning utan till ytterligare utarmning av ekonomin och folket i de berörda länderna.
Den här politiken är ett uttryck för intressena hos det dominerande kapitalet i EU. Vare sig de skuldsatta länderna eller EU:s ekonomiska stabilitet kommer att skyddas av den. Det som framför allt kommer att skyddas är privat kapital och långivarländernas vinster. Ovanpå det kommer den småborgerliga massbasen i långivarländernas styrande konservativa eller liberala partier att få se sin ställning alltmer hotad av skuldkrisen: det är det som driver det panikslagna och chauvinistiska avvisandet av varje form av ”enhet för överföring”, liksom det växande stödet för euroskeptiska motståndare till räddningspaket i det borgerliga lägret från Finland till Tyskland.
För den tyska regeringen är detta en nästan förlamande faktor: å ena sidan behöver den uttrycka det tyska finans- och exportkapitalets långsiktiga intressen genom att säkra eurozonen men, å andra sidan, måste den smickra den allt starkare euroskeptiska stämningen bland massan av sina anhängare. Resultatet av detta blir förvirringen i den tyska regeringens politik på EU-nivå. Den starkaste ekonomiska makten i EU befinner sig därför för närvarande inte i en ställning där den kan agera som en stabiliserande kraft, exempelvis genom en starkare samordning av den ekonomiska och sociala politiken inom EU. Det är inte att undra på att den tyska storfinansen för närvarande tänker i termer av en röd-grön regering med socialdemokrater och gröna.
Systemlösning?
Inom ramen för politiken efter andra världskriget kan utbrottet av kriser och deras effekter inte längre hanteras just därför att kapitalets förmerande är beroende av det kapitalistiska ekonomiska systemets kärna: egendomsförhållandena. Marknadens ”osynliga hand” garanterar inte alls ”det gemensamma bästa” som Adam Smith trodde. I verkligheten blandar sig dess osynliga händer på ett allt mer outhärdligt sätt i arbetares, ungdomars, invandrares, fattigas, gamlas, kvinnors med fleras liv och omvandlar offentligt alla regeringar till sina nickedockor.
De spontana ungdomsprotester som i veckor har ockuperat de offentliga torgen i Spanien, uttrycker detta på sitt eget sätt med sin huvudparoll: kravet på ”verklig demokrati” eftersom de valda politikerna inte längre har något mer att säga. Det har faktiskt sällan stått så klart att ett byte av regering i Irland, Portugal eller Grekland verkligen inte förändrar någonting i den politik som kommer att genomföras: alla löften om en politisk förändring blir värdelösa åtminstone vid nästa besök från trojkan. Verklig förändring kommer att komma först när problemet åtgärdas i sina rötter och detta kan bara, i den utsträckning som det handlar om den europeiska skuldekonomin, innebära expropriering av banker och storskaliga tillgångar.
Exproprieringen av det europeiska bank- och investeringskapitalet, tillsammans med avskrivning av skulderna, kan skapa utrymme för en europeisk ekonomisk plan som är demokratiskt beslutad av massorna. Den planen kan övervinna både de strukturella skillnaderna inom Europa och problemen med massarbetslöshet och ökad social fattigdom. Det är uppenbart att detta steg är omöjligt utan beslutsam klasskamp mot de styrande kapitalen i Europa, och det kan bara uppnås i samband med kampen för Europas Förenade Socialistiska Stater. I det avseendet kan det inte finnas någon lösning på den kapitalistiska krisen inom nationalstaternas begränsade ramar: den enda lösningen är en socialistisk lösning som samtidigt är internationell.
Motstånd
Protesterna i Spanien, Grekland, Irland och Portugal har än så länge varit de mest avgörande och har rest allt mer radikala frågor. Rörelsen måste bli en alleuropeisk rörelse och i slutändan måste den samordnas.
Under det senaste årtiondet, när vi upprepade gånger förde fram internationell samordning av den antikapitalistiska rörelsen i samband med Europas Socialforum (ESF), fick vi ofta höra att det var ”för tidigt”. När sedan krisen bröt ut, ändrades tonen i det demoraliserade ESF, nu fick vi höra att det faktiskt var för sent. Inför storkapitalets oerhörda makt, som är samordnad internationellt, innebär varje avstående från uppgiften att samordna motståndsrörelserna internationellt att organisera deras nederlag, oavsett hur demokratiska och progressiva de kan vara. Masstrejkerna och rörelserna i södra Europa ställer skapandet av en europeisk samordning av motståndet på dagordningen. Denna möjlighet får inte förslösas ännu en gång.
De arabiska revolutionerna visar den enorma potentialen som finns idag för grundläggande förändringar, till och med för störtandet av all utsugning och allt förtryck. Men de visar också att bara en politisk organisation med ett tydligt program för att övervinna kapitalets diktatur och med en beredskap att krossa den borgerliga staten kan göra slut på denna brottsliga regim. Det finns därför inget alternativ till att bygga upp en ny, revolutionär, femte international som slutligen kan göra slut på detta föråldrade system.
Markus Lehner
Bildkälla, framsidan; Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International license.