Grekland: ett samhälles sönderfall och arbetarrörelsens roll

Den spanska revolutionen sprider sig nu till Grekland. I slutet av maj ockuperades de centrala torgen i landet av tiotusentals människor. ”I Aten samlades uppskattningsvis 20 000 på Syntagmatorget, i Tessaloniki uppskattningsvis 5 000 framför Vita tornet. Tusentals samlades i Patras, Volos, Chaina, Ioannina, Larissa och andra städer.” (Indymedia Tyskland)

Den solidaritet som dessa protester visar med ockupationerna i Spanien och den inspiration de fått därifrån är uppenbar. Rörelsens centrala paroll – ”Bort med allihop” – kom från en spansk källa. Men varför antar proteströrelsen i Grekland den här formen nu? Har inte grekiska arbetare utvecklat långt mer radikala aktionsformer i det förflutna?

Sedan finanskrisens början i Grekland har det ägt rum nio generalstrejker, två av dem bara i år. Den senaste generalstrejken ägde rum bara för några veckor sedan, den 10 maj. I likhet med de andra lamslogs landets offentliga liv. Färjorna, järnvägen och flygplatserna stannade. Återigen stod allt stilla.

Arbetsnedläggelse, strejker och protester är ett permanent inslag i vardagslivet i Grekland. Enskilda sektorer befinner sig upprepade gånger i strejk i flera dagar – nyligen strejkade anställda vid raffinaderiet Hellenic Petroleum från den 3 till 19 april och gick sedan i strejk igen från den 19 till den 23 maj. Och det kommer antagligen inte att bli den sista strejken. I kollektivtrafiken har det nu blivit vanligt att passagerarna inte betalar eftersom de anställda inte kontrollerar biljetterna längre. De inser att om de gjorde det skulle pengarna bara gå till att betala de ändlösa lånen till IMF eller Europeiska centralbanken. Alla i landet vet att det kommer fler nedskärningar som kommer att göra livet till ett helvete.

Arbetarklassens sönderfall
Krisen har redan fått enorma effekter på arbetarklassen. Den officiella siffran för arbetslösheten har stigit till 15 procent. I offentlig sektor har lönen för alla anställda sänkts med 25 procent samtidigt som arbetsveckan förlängts från 37,5 timmar till 40 timmar. Dessutom kommer inflationen, som förra året var nästan fem procent, att öka ännu mer. Därtill har den grekiska ekonomin fortsatt i fritt fall. Under 2011 kommer BNP att minska – och de drakoniska nedskärningarna och mer privatiseringar kommer att göra det ännu värre.

Den fortsatta nedgången kommer med nödvändighet att leda till en utarmning av allt större delar av befolkningen, både arbetarklassen, stora delar av småbourgeoisien och medelklassen. Ungdomar drabbas speciellt hårt. I den nuvarande situationen har de flesta ungdomar övergivit alla förhoppningar om regeringens löften att ”rädda” och ”förnya” landet och sedan föra det framåt. Många av dem har emellertid, och vi får inte låta de senaste generalstrejkerna skymma det, förlorat förhoppningen att arbetarrörelsen, fackföreningarna och vänsterpartierna kan erbjuda en utväg.

Delar av befolkningen är demoraliserad eller löper risken att bli demoraliserade. Framväxten av radikala högerkrafter och fascistiska grupper – som iscensatte sin första klappjakt på invandrare i början av maj – är en alarmsignal om att en reaktionär massrörelse bildas inför krisen, arbetarklassens sönderfall och vänsterns politiska svaghet.

Arbetarrörelsens svaghet återspeglas på flera sätt:

a) den politiska splittringen. Även under generalstrejken den 10 maj demonstrerade facken i ADEDY (offentlig sektor) och GSEE (privata sektorn), som står nära det regerande PASOK, separat från facken i PAME, som står nära det stalinistiska KKE.

b) Taktiken med endags generalstrejker blir allt mindre relevant. Det står klart att regeringen, EU och IMF inte kan påverkas av taktiken med att begränsa kampen till 24 timmar. Utan hotet om en obegränsad generalstrejk kommer därför mobiliseringarna att bli allt svagare, vilket kan avläsas i antalet som deltar i demonstrationerna.

c) Det politiska perspektiv som förs fram av rörelsens ledande krafter kan inte ge ett svar på regeringens politik. De stora fackliga federationerna, ADEDY och GSEE, förlitar sig på socialt partnerskap, en ”kompromiss” med regeringen, även om deras ”partners” bara erbjuder nedskärningar och fattigdom. KKE och PAME ser lösningen i den i slutändan illusoriska idén om ett självständigt, kapitalistiskt Grekland, med drakmens återkomst och en påhittad ”guldålder” utanför EU. Ett sådant program är lika utopiskt som det är reaktionärt och spelar i slutändan de ärkereaktionära nationalisterna och rasisterna i händerna, eftersom genuina patrioter alltid visar sig vara bättre på det än det ”kommunistiska” KKE. Den reformistiska majoriteten i SYRIZA förlitar sig, å sin sida, på enstaka reformer som avskrivning av en del av statsskulden och inrättandet av ”kommittéer för att kontrollera skulden”.

Det gemensamma för allt detta är att det inte överensstämmer med den objektiva verkligheten att landet befinner sig i en revolutionär krisperiod. I Grekland står det klart att inte ens regeringen kan fortsätta som förut. Sönderfallet är permanent. En ny omgång med ännu våldsammare angrepp, inklusive försäljning av en stor del av statens tillgångar, företrädesvis till imperialistiskt kapital, är på gång. Utarmningen av befolkningen kommer att fortsätta. Angreppen från regeringen och imperialistiska finansinstitutioner som IMF och ECB kan bara avvärjas om arbetarklassen själv tar upp och besvarar frågan om makten.

Endags generalstrejker var och är fortfarande imponerande uppvisningar av ilska och hat mot regeringen och av beredskapen att kämpa. Antalet som deltog på Syntagmatorget visar också att många söker efter ett annat sätt att kämpa. Men på samma sätt som endags generalstrejker inte gick utöver en samling av styrkorna, kommer emellertid flera veckors blockader av centrala torg kanske inte heller att göra det.

Istället måste de bli samlingspunkter för en obegränsad generalstrejk. En sådan generalstrejk skulle oundvikligen resa frågan om makten – i Grekland antagligen mer akut än på andra håll. De skulle behöva organisera skydd av strejken mot polisens brutalitet och fascistiska gäng genom att bilda beväpnade strejkvakter som en embryonal form av en framtida arbetarmilis. Det måste kombineras med uppbyggandet av aktionsråd på arbetsplatser, i offentlig sektor liksom i bostadsområden och i byar för att skapa organ för arbetarkontroll som kan bli basen för en arbetarregering.

I slutändan är detta det enda sättet som ett akut program för att bekämpa krisen i arbetarnas, ungdomarnas, böndernas och även medelklassens intresse och stoppa deras utarmning kan genomföras. Ett sådant program måste innehålla en vägran att betala statsskulden, expropriering av bankerna och storföretagen, både inhemska och utländska, utan ersättning, konfiskering av stora privatkapital och upprättandet av en krisplan för omorganisering av den grekiska ekonomin under arbetarkontroll. Det skulle innebära införandet av en minimilön och fixerade sociala förmåner som pensioner och understöd vid arbetslöshet på en nivå som bestäms av arbetarrörelsen och som också innehåller ett program för socialt nyttiga offentliga arbeten.

Detta är bara några av de mest brådskande åtgärderna för en antikapitalistisk arbetarregering. Kampen för en sådan regering skulle också kunna bli en fyrbåk för ett bredare svar på krisen som går utöver ett enda land: kampen för Europas Förenade Socialistiska Stater. Men det behövs något mer för det. Den stora ”radikala” vänstern i Grekland måste se det som sin uppgift att bygga upp ett revolutionärt arbetarparti som kan kämpa för detta program.

Att denna uppgift brådskar är uppenbart. Om något är säkert i Grekland, är det att den kontext i vilken kampen och endags generalstrejker har ägt rum på senare år inte kan vara särskilt länge. Den av PASOK ledda regeringen kommer att skärpa sina angrepp i samrbete med EU och IMF. De kommer att mötas av motstånd, men om arbetarklassen inte är förmögen att genomdriva ett grundläggande samhällsalternativ och upprätta en arbetarregering, kommer det grekiska samhället ”i bästa fall” att uppleva ytterligare sönderfall, som leder till en radikalisering av reaktionen på två fronter: mer repression och brutalitet från staten och framväxten av en reaktionär, (proto-)fascistisk och rasistisk massrörelse.

Hotet är barbari – och mot barbari finns det bara ett alternativ: socialism.

Martin Suchanek