Grekland på tröskeln till revolution – men kan arbetarna vinna?

Den grekiska staten kan inte betala de skulder och räntor som krävs av bankerna och det internationella finanskapitalet. Därför kräver Giorgios Papandreous regering att arbetarklassen, medelklassen och lågavlönade betalar priset för EU:s och IMF:s räddningspaket. På det sättet kan miljardärerna som lånade ut pengar till Grekland – innehavare av obligationer i USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien – fortsätta att krama ur det grekiska folket vinster. Enbart förra året gjorde de en vinst på 50 miljarder euro.

Åtstramningarna 2010 har redan kostat ett stort antal jobb – arbetslösheten överstiger 15 procent. Lönerna i offentlig sektor har sänkts med en fjärdedel och arbetarna tvingas arbeta en halvtimme extra varje dag utan någon ersättning. Nu kommer vampyrerna tillbaka efter mer. De vill ha bort 150 000 jobb till i offentlig sektor och ännu en omgång med nedskärningar och privatisering.

Det grekiska folket ger sitt svar på regeringens nedskärningar: ”Vilken del av NEJ förstod ni inte?” Tio generalstrejker på 24 timmar. Demonstrationer med hundratusentals deltagare. Militant motstånd mot polisens repression. Och sedan 25 maj en massockupation av Syntagmatorget direkt utanför parlamentets byggnad i Aten.

Trots detta har PASOK:s ”socialistiska” regering ännu en gång vunnit en förtroendeomröstning i parlamentet och hoppas driva igenom paketet med åtstramningar som uppgår till mer än 78 miljarder euro. Omkring 28 miljarder euro ska komma från sänkta utgifter och ökade skatter för folket. Den tionde generalstrejken den 15 juni var den största hittills. Nu pågår den elfte generalstrejken, den här gången under 48 timmar, den 28 till 29 juni. Under mer än en månad har arga folkmassor skrikit ”tjuvar, tjuvar!” och konfronterat parlamentsledamöterna och försökt få dem att inte godkänna det andra paketet med åtstramningar på drygt ett år. De är ursinniga över att det parlamentariska systemet vägrar att genomföra folkets vilja. En överväldigande majoritet av grekerna är mot nedskärningarna.

Atensk demokrati
Varje kväll ger folkliga församlingar på Syntagmatorget röst åt deras ilska och frustration. Ockupationen är en medveten imitation av den månadslånga demonstrationen på Puerta del Sol i Madrid och på Tahrirtorget i Kairo under den egyptiska revolutionen i februari. På torget höjs kravet på ”verklig” eller ”direkt” demokrati. Men på Syntagmatorget, liksom i Madrid, har ockupanterna ännu så länge inte kunnat komma på ett sätt att ge verkställande makt åt sina strävanden – att fatta beslut och sedan genomföra dem.

En viktig orsak till detta är den princip som församlingarna är baserade på. En av deras deklarationer formulerar det så här: ”Vi organiserar oss med direkt demokrati som utesluter alla politiska partier. Vår röst är vår dagliga folkförsamling.” Talare tillåts bara två eller tre minuter var, besluten är få och fattas bara med konsensus, hundratals förslag noteras bara. Deltagarna förefaller, liksom i de spanska torgockupationerna, berusade enbart av erfarenheten av att uttrycka och organisera sig – även om detta är begränsat till torget och blogosfären. Idéer och diskussioner formligen exploderar – men om alla beslut måste fattas genom konsensus, kan majoritetens vilja blockeras. Explosionen av folklig demokrati på torgen har ännu inte antagit formen av arbetarklassens demokrati där delegater från arbetsplatser och bostadsområden kan debattera, rösta och genomföra beslut.

Förrevolutionär situation
Med massorna mot nedskärningarna, regeringen snubblande, en rad generalstrejker, massdemokrati på torgen… varför då inte säga att Grekland befinner sig i en förrevolutionär och inte en revolutionär situation? Av samma orsak som Leo Trotskij angav när han beskrev Frankrike i mitten av 1930-talet: ”Situationen är revolutionär, så revolutionär som den kan vara med hänsyn till att arbetarpartierna inte har en revolutionär politik.”

Ledarna för de stora fackliga federationerna i Grekland har konsekvent blockerat vägen mot en avgörande strid för att störta regeringen – vilket innebär en obegränsad generalstrejk. Fackföreningen ADEDY inom offentlig sektor och GSEE i privat sektor leds av ombudsmän som står nära det styrande partiet PASOK. Den mindre men mer militanta fackföreningen PAME står nära det grekiska kommunistpartiet KKE. De har vägrat trappa upp sina 24-timmarsstrejker till en obegränsad strejk – och faktum är att både KKE och det mindre radikala vänsterpartiet SYRIZA också har vägrat att uppmana till en obegränsad generalstrejk.

I övrigt är de klassiska villkoren för utbrottet av en revolutionär situation som de definierades av den ryske revolutionären V. I. Lenin helt och fullt närvarande. Den härskande klassen kan inte längre styra på det gamla sättet. Arbetarna är inte beredda att fortsätta leva på det gamla sättet. Medelklassen ruineras av nedskärningarna och den ekonomiska nedgången och är inte heller det.

Den härskande klassens partier har accepterat EU:s och IMF:s krav, men de är djupt oeniga om hur de ska genomdrivas. Efter att generalstrejken den 15 juni lett till våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och polis, vacklade premiärministern Papandreou. Han erbjöd sig att avgå till förmån för en nationell enhetsregering. Men den konservative oppositionsledaren Antonis Samaras vägrade att ta den förgiftade kalken.

En förrevolutionär situation som är så mogen som den här kan snabbt övergå i en fullskalig revolutionär situation: en situation där frågan om en alternativ makt till den svaga och splittrade regeringen ställs. Detta kan inträffa – om masstryck tvingar fackens ledare att gå längre än 24-timmarsstrejker och utlysa en generalstrejk, och om församlingarna på torgen går utöver prat som begränsas av konsensus och upprättar demokratiska aktionsråd med delegater från arbetsplatserna, fackföreningarna och bostadskvarteren. De kan inte bara diskutera, utan vrida kontrollen över strejkerna ur händerna på de tvekande fackbyråkraterna i PASOK och KKE.

Revolutionära socialister måste föra in kampen för detta perspektiv i stridens mitt – och inte bara ansluta sig till massorna på gatorna, vänta och hoppas att det inträffar, eller bara gratulera och höja massornas självförtroende. Uppgiften är att kämpa för en generalstrejk och arbetarråd för att kontrollera den, kämpa för detta i fackföreningarna och på torgen mot dem som blockerar den, oavsett om det är i god tro eller cyniskt som fackbyråkraterna.

Och det finns ingen tid att förlora. En förrevolutionär situation som är så mogen som den här kan också gå helt fel. Om arbetarklassen inte lyckas föra fram ett grundläggande samhällsalternativ och upprätta en arbetarregering för att genomföra det, om människorna på torgen och arbetsplatserna inte skapar organ för en alternativ makt till den kapitalistiska staten, då kommer det grekiska samhället att falla sönder ännu mer. Vi kan redan se en reaktionär radikalisering, en protofascistisk och rasistisk massrörelse fokuserad på att ”återupprätta ordning och nationell stolthet”, som underblåser pogromer mot invandrare, och bygger vidare på nationalismen hos en del av demonstranterna (vilket har underblåsts av det stalinistiska KKE:s betoning av ”grekisk självständighet”).

Med massarbetslöshet och social misär som orsakats av de franska, tyska och brittiska bankirerna, och med risken för konkurs och uteslutning från eurozonen vilket leder till isolering, kan faran av ett fall ner i nationalism och barbari uppträda. Mot detta finns det bara ett alternativ: en socialistisk revolution som inte är rädd för att kalla sig det.

Istället sätter de stora fackliga federationerna ADEDY och GSEE sitt hopp till att återupprätta klassamarbetet, baserat på en ”kompromiss” med regeringen och ett accepterande av en del nedskärningar och en viss fattigdom som ”nödvändig”. KKE och PAME ser lösningen i fantasin om en återgång till ett ”självständigt’ men fortfarande kapitalistiskt Grekland, utanför EU, med en återinsatt drakma istället för euro. Detta är en reaktionär utopi – Grekland skulle lika mycket vara ett offer för marknaderna för obligationer och spekulation i valutor som nu. Och en ”patriotisk” nationell regering skulle kräva ännu värre nedskärningar för att stötta upp landets påstådda självständighet.

Generalstrejk
Vägen framåt är en generalstrejk utan tidsbegränsning. Att organisera den innebär att bygga upp aktionsråd som består av delegater som valts på arbetsplatserna, liksom från massförsamlingar i städernas bostadskvarter och i byarna. Faran för provokationer från polisen innebär att den behöver organisera skydd av strejken mot statens repression och fascistiska gäng – genom att bilda beväpnade strejkvakter som den embryonala formen av en arbetarnas och ungdomens milis.

Generalstrejken ställer oundvikligen, som Trotskij sade, frågan om makten eftersom den förlamar och upphäver både ekonomins och statens normala funktioner. Det är därför som de fackliga ledarna och reformisterna i KKE och SYRIZA räds en generalstrejk som pesten. Revolutionärer måste resa uppmaningen att bilda en arbetarregering baserad på arbetarpartierna och fackföreningarna och aktionsråden – inte på det diskrediterade borgerliga parlamentet.

Detta är det enda sättet som ett akut program för att bekämpa krisen kan genomföras i arbetarnas, ungdomens, böndernas och den utblottade medelklassens intresse. Ett sådant program måste innehålla ett omedelbart uppsägande av den offentliga skulden, expropriering utan ersättning av bankerna och storföretagen, både inhemska och utländska, konfiskering av stora privatkapital och omorganisering av ekonomin under arbetarkontroll. Den skulle innebära en minimilön och sociala förmåner, som pensioner och understöd till arbetslösa, på en nivå som fastställs av arbetarrörelsen och inledningen av ett program med socialt nyttiga och offentliga arbeten för att få de som är utan jobb i arbete.

Detta är bara de mest brådskande åtgärderna för en antikapitalistisk arbetarregering. Det skulle kunna bilda ett mönster för Europa eftersom Spanien, Irland, Portugal och Italien allihop står inför räddningspaket och omfattande nedskärningar. Men för detta behövs något mer. De många tusen vänstermilitanterna i Grekland måste ta sig an uppgiften att bygga upp ett förenat revolutionärt arbetarparti som kan kämpa för det programmet. Det partiet behöver inte vara en röstvinnande bluffmaskin som PASOK eller en stor byråkratisk sekt som KKE. Inte heller behöver det vara en förvirrad blandning av båda som SYRIZA. Det måste i sina led samla så många ungdomar och fackliga militanter som möjligt.

Det skulle kämpa för att bryta den fackliga byråkratins grepp, och även begränsningarna i de spontana församlingar som förlamas av att göra allt till utopiska beslut i konsensus och som hindras att välja representanter. Ett nytt revolutionärt parti måste kämpa för bildandet av arbetarråd och folkliga råd i alla städer i Grekland.

Det enda som skriker efter sådana organ och som kan övertyga arbetare och ungdomar om deras nödvändighet är en generalstrejk utan tidsbegränsning för att störta regeringen. Arbetarnas och ungdomens, mobiliserade och militanta, nuvarande tillstånd gör detta fullt möjligt.

Dave Stockton