Omkring 750 000 anställda i offentlig sektor strejkade den 30 juni i en storartad uppvisning av arbetarmotstånd mot nedskärningar och regeringens reformpaket, skriver Simon Hardy.
Medlemmar i facken ATL, UCU och PCS fyllde, tillsammans med delegationer från många andra som ville visa sin solidaritet, gatorna med sina fackföreningsfanor och banderoller. På många platser anslöt sig ungdomar, pensionärer, aktivister för funktionshindrades rättigheter och aktivister som kämpar för att rädda vårdcentraler och det statliga sjukvårdssystemet (NHS). Omkring 12 000 skolor var antingen helt eller delvis stängda, många jobbcentra stängdes och det gällde också i stora delar av den statliga administrationen.
En strejkande från PCS i London förklarade: ”Detta är alldeles tydligt en del av regeringens program för att vidga gapet mellan arbetare och de som har makten.” En annan medlem i PCS sade till en reporter från Workers Power att: ”Jag var inte säker på strejken förut, men jag gick till ett fackligt möte förra veckan och det slog mig hur allvarliga nedskärningarna är. Jag anslöt mig till strejkvakten istället för att stanna hemma.”
Mer än 30 000 människor demonstrerade i London, medan flera tusen protesterade i andra stora städer som Manchester och Leeds. En demonstration med 100 deltagare i Milton Keyes, tillsammans med 3 500 i Brighton och 6 000 i Bristol, visar att det finns en nationell rörelse som vill kämpa och bygga upp den strejkrörelse som kommer att bli en väsentlig del av kampen mot nedskärningarna.
Strejkerna användes av de fackliga ledarna för att lansera en namninsamling för rättvisa pensioner åt alla – en nationell kampanj som de hoppas ska föra rörelsen vidare in i hösten. Namninsamlingen i sig kommer inte att stoppa regeringen – det är som att kasta papper på en ångvält i ett fruktlöst försök att få den att bromsa in. Under de kommande månaderna är det avgörande att vi ökar farten. De föreslagna strejkerna till hösten måste bli verklighet – och inte bara en dag med strejker. Det behövs en omfattande upptrappning. Två protester, den ena utanför liberaldemokraternas konferens (18 september) och den andra utanför högerns konferens (2 oktober), är viktiga händelser att mobilisera för.
Men vi måste använda sommaren för att planera från gräsrotsnivå. Vi kan inte vänta och förlita oss på att de fackliga ledarna ska organisera nästa omgång med aktioner. Vi behöver bygga upp trycket underifrån och upprätta en genuin rörelse bland gräsrötterna för att leverera det slags allomfattande masstrejker som vi behöver.
Labour och högern förenade mot strejker
Omedelbart efter strejkerna bedrev högerpressen en kampanj med missvisande information och försökte demoralisera de strejkande. De hävdade att strejken var ett misslyckande i och med att de flesta gick förbi strejkvakterna och till arbetet med bara begränsade störningar. Cameron och Daily Mail hoppades att de skulle kunna göra fackliga aktivister missmodiga inför framtida aktioner.
Sanningen är att strejken hade en förödande effekt på det ekonomiska och sociala livet. Arbetsgivarföreningen CBI medgav att 25 procent av deras anställda tvingades ta ledigt för att se efter sina barn. Och detta var bara en dag – föreställ er bara vad en utdragen strejk skulle göra med kapitalisternas heliga vinster? Givetvis bortförklarar den andra sidan effekterna av strejken. De var skräckslagna innan strejken. Både utbildningsminister Gove och premiärminister Cameron gjorde bort sig när de desperat bad anställda i offentlig sektor och föräldrar att hjälpa till att bryta strejkerna.
Det står klart att liberaldemokraterna och Tories inte representerar den stora majoriteten i det här landet. Deras politik, som stöder företagen och går emot fattiga, är bevis för att vi inte lever i ett klasslöst samhälle. Kriget mot arbetarklassen och de fattiga och projektet för att öka den sociala ojämlikheten visar vilken sida de står på.
Men många medlemmar i fackföreningarna borde bli chockerade av inställningen hos Labourpartiets ledning. Ed Milibands kommentarer dagarna före strejken var ett upprörande strejkbryteri från Labours ledare. Det inlägg han gjorde på sin blogg, där han framhävde den senaste Labourregeringens fördelar när den höll siffrorna för strejkande nere och framgångsrikt genomförde en pensionsreform, var en vädjan till de brittiska kapitalisterna att det är Labour som kan regera och inte Tories.
En videofilm på BBC:s hemsida visar hur enkelspårig han är i sitt motstånd mot strejkerna och upprepar samma fras om och om igen. Miliband är en man som saknar fantasi, känsla och varje form av lojalitet mot fackföreningsrörelsen. Miliband angrep lärarna och inte bankirerna. Han kritiserade fackföreningarna mer än regeringen. När han uppmanade Labours ledamöter i parlamentet att strunta i strejkvakterna, såg det ut som om det var hans bror David, som är anhängare till Tony Blair, som hade vunnit valet som ledare för Labour och inte ”Röde Ed” som vann tack vare de fackliga rösterna.
Vi behöver ett nytt parti för arbetarklassen och rörelsen mot nedskärningar i det här landet – ett antikapitalistiskt parti som kämpar för att förstatliga ekonomin under arbetarklassens kontroll och tar makten ur händerna på de rika eliterna.
Simon Hardy