Ska socialister stöda den libyska revolutionen?

Det har varit en vildsint debatt inom den internationella vänstern om huruvida man ska stöda rebellerna, försvara Khadaffi eller förbli neutral. Socialister har hamnat på helt olika sidor i den revolutionära kampen. Vad är det som orsakar förvrringen?

De som tror att en riktig linje kan uppnås genom att helt enkelt inta motsatt ståndpunkt till den amerikanska och europeiska imperialismen har stött Khadaffi. Det inkluderar många stalinistiska och maoistiska grupper, tillsammans med mindre fragment av trotskismen som anpassat sig till dem.

De som däremot inte kan urskilja imperialismen bakom det ”internationella samfundet” eller FN och dess ”humanitära ingripanden” – som Gilbert Achar i Fjärde Internationalen och den brittiska gruppen Alliance for Workers’ Liberty ¬ har stött Nato:s ingripande med flygförbudszonen.

En tredje tendens inser svårigheterna med dessa ståndpunkter och svarar med försiktig neutralitet. De hävdar att Khadaffi är en diktator vars anti-imperialistiska meriter fläckas av ett årtiondes underkastelse under fransk, brittisk och italiensk imperialism, medan rebellerna leds av öppet pro-imperialistiska element, för det mesta avhoppare från den gamla regimen. Svaret är enkelt – vi håller oss utanför.

Den neutrala ståndpunkten struntar i den grundläggande frågan om karaktären av massupproret mot Khadaffi – vilket av nödvändighet omvandlades till ett fullskaligt inbördeskrig på grund av regimens mördande repression. Ja, de libyska rebellerna var borgerliga demokrater i sina mål och har en pro-imperialistisk ledning – men det gäller också för massorna i Egypten och Tunisien. De som pekar på förekomsten av islamister i rebellernas led tycks även glömma islamisternas roll i den egyptiska revolutionen.

Men bestäms upprorets karaktär av dess ledning? Bestäms upprorets hela karaktär av dess allierade? Innebär de imperialistiska makternas ingripande på rebellernas sida att revolutionära socialister ska motsätta sig revolutionen? Svaret är nej – precis som arbetarnas uppror i Polen 1980 inte bara kännetecknades av Lech Walesas eller påvens pro-kapitalism eller Reagans stöd till Solidarnosc. Precis som att kommunister inte på något sätt kunde ha varit ”neutrala” i spanska inbördeskriget mellan den kapitalistiska republikanska regeringen och Francos fascistiska styrkor.

Nato-makterna hade givetvis sina egna materiella skäl till att stöda rebellerna. USA och EU skyndade sig att stöda dem för att återvinna stöd i arabvärlden efter deras undanflykter och eftersläpning när de ställdes inför massupproren mot Mubarak i Egypten under januari och februari. Det har stått helt klart redan från övergångsrådets bildande att en stor del av rebellernas ledning var beredd att lämna över stora delar av ekonomin till imperialistiska multinationella bolag i utbyte mot stöd och erkännande. Andra delar av ledningen med islamistiska rötter planerar att införliva delar av sharialagarna i det juridiska systemet. Allt detta måste motarbetas och övergångsrådet måste ersättas med revolutionära medel.

Men rebellernas kämpar vid fronten och pro-demokratiska krafter i de befriade städerna som genomförde revolutionen har inte utplånats av ledningen eller dess uppgörelser med imperialismen. Tvärt emot vad som påstås i Socialist Worker (veckotidning som ges ut av brittiska Socialist Workers Party) har Nato:s ingripande inte ”fullständigt underordnat” rebellrörelsen. I väst och öst och på Tripolis gator kämpar upprorets gräsrötter. Ändå hävdar Socialist Worker att revolutionen ”förlorats” och gör den ödesdigra förutsägelsen att ”Libyen står inför kantonisering – med områdena i väst under den gamla regimens kontroll och söndertrasade rebellområden i tacksamhetsskuld till imperialistiska makter”. Rebellerna hånas som ”några hundra kämpar”, vilket helt underskattar det libyska folkets demokratiska strävanden och beslutsamhet.

Socialist Workers Party gav dessutom inte någon som helst konkret vägledning i hur den libyska arbetarklassen ska kunna orientera sig i en situation i vilken upprorets ledning i allt högre grad är i händerna på västs imperialism men den stora massan av libyer fortfarande har en progressiv, demokratisk övertygelse. Revolutioner går verkligen inte framåt oundvikligen – de för ut alla klasser på gatorna för att tävla om hela nationers och folks riktning. En ”förlorad” libysk revolution skulle ha fått bevittna hur massrörelsen krossades fullständigt av Khadaffi, eller fått se revolutionen framgångsrikt avsätta Khadaffi och sedan konsolidera en ny politisk ordning som var inriktad på att omvandla Libyen till en västvänlig klientstat.

Den första faran är nu nästan utplånad, men den andra finns kvar. Men det är inte på något sätt oundvikligt att övergångsrådet kommer att lyckas underordna revolutionen i förhållande till väst. Deras reaktionära politiska dagordning kan ifrågasättas av det libyska folket, om de nu, efter att framgångsrikt ha drivit bort Khadaffi, kämpar för att hindra och besegra västs försök att kontrollera landets ekonomiska resurser och nya politiska system, kommer revolutionen inte att vara ”förlorad” utan gå vidare framåt.

Revolutionära socialister måste argumentera för att kämparna på gräsrotsnivå, ungdomarna och arbetarna, organiserar sig politiskt för att sparka ut det pro-imperialistiska övergångsrådet. Det skulle vara befängt att ge upp den libyska revolutionen på grund av de brott som begås av dess ledning eller de manövrer som görs av imperialisterna i Washington, London eller Paris – vi måste kämpa för en revolution inom upproret, en kamp för konsekvent demokrati och internationalism.

En analogi från Trotskij
Den ryske revolutionären Leo Trotskij tvingades 1938 ta itu med liknande argument inom Fjärde internationalen. Han beskrev ett konkret exempel som inte är så olika den situation vi har idag i Libyen:

”Låt oss anta att uppror i morgon bryter ut i den franska kolonin Algeriet under det nationella oberoendets fana och att den italienska regeringen, som motiveras av sina egna imperialistiska intressen, förbereder sig att skicka vapen till rebellerna. Vilken inställning bör de italienska arbetarna ha i detta fall? Jag har avsiktligt tagit ett exempel med uppror mot en demokratisk imperialism med ingripande på rebellernas sida från en fascistisk imperialism. Bör de italienska arbetarna förhindra sändandet av vapen till algerierna? Låt vilken som helst ultravänsterist våga besvara denna fråga jakande. Varje revolutionär skulle, tillsammans med de italienska arbetarna och de upproriska algerierna, med indignation förakta ett sådant svar. Även om en allmän strejk samtidigt bröt ut inom sjöfarten i det fascistiska Italien, även i detta fall skulle de strejkande göra ett undantag till förmån för de skepp som transporterar hjälp till kolonialslavarna i uppror; i annat fall skulle de inte vara något annat än hopplösa fackliga aktivister – inte proletära revolutionärer.” (Lär er att tänka – Ett vänligt råd till vissa ultravänsterister”, se www.marxistarkiv.se)

Men är inte detta exempel bristfälligt – har vi inte nu en situation där rebellerna kämpar mot överste Khadaffi, en pålitlig anti-imperialist och sitt folks hjälte? Struntprat. Khadaffi är inte någon konsekvent anti-imperialist, speciellt inte sedan han ”kom in från kylan” 2005 och skakade hand med Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Han är djupt impopulär hos stora delar av sin befolkning, vilket är upprorets materiella bas. De imperialister som förr stödde honom har gått över till att motsätta sig honom och försöka få bort honom – till dem säger vi: stå inte i vägen, ni har inte med det här att göra, Libyens folk kommer själva att besegra Khadaffi och hans eländiga kumpaner, hans mördande hemliga polis, hans torterare och diverse galningar.

Om nu väst vill skicka vapen och utrustning till Benghazi och Misrata, så var så god – men inga militära rådgivare, inga speciella sändebud, inga villkor och framför allt inga förbehåll. De som pekar på ledningens reaktionära karaktär och som påstår att Libyen oundvikligen blir en pro-imperialistisk enklav gör sig skyldiga till den värsta formen av pessimism. Ingenting är ännu avgjort och så länge som många av rebellerna är beväpnade och det finns utrymme för demokratisk debatt, finns det fortfarande hopp om en revolutionär utgång. Under Khadaffi finns inget sådant, bara brutal diktatur och terror.

Ta exemplet Benghazi, som det rapporterades i april av New York Times: ”advokatsamfundets tidigare byggnad är fylld av konstnärer, musiker och aktivister, som spottar ut affischer, banderoller och revolutionära rocksånger. Rå demokrati är ingenting om den inte är kreativ. Latif Frajeni, 12 år, såg nyligen på när hans far, Mohammed, 50 år, tejpade upp en revolutionär dikt.” Utanför domstolsbyggnaden där övergångsrådet träffas ”inrymmer en mängd tält och släpvagnar försök till demokrati på gräsrotsnivå: ett för studenter i juridik, ett annat för jurister, ett för att rapportera spioner, ett annat för en del mödrar och deras döttrar som utsett sig själva till att ta hand om att städa upp varje morning.”

”Visst finns Nato i skyn, men det som händer på marken, det tar vi hand om”, sade Imam Bugaighis, en av rebellernas tidiga språkrör. Detta citat återspeglar mer än något annat revolutionens motsättningar – och utan tvivel finns det många bland rebellerna som ser Nato som ett användbart verktyg i sitt uppror, men ett verktyg som de kommer att lägga åt sidan så snart striderna är över.

Khadaffis regim är eller var en totalitär diktatur som försvarar sig mot ett folk som rest sig, med vapen i händerna, i kamp för demokrati. Imperialismens stöd till rebellerna förvandlar inte situationen och kommer inte att göra det om inte stödet utplånar och omvandlar revolutionen till en invasion, en ockupation eller ett övertagande från imperialisternas sida. Det har inte inträffat och aldrig närmat sig något sådant. Striderna har till övervägande del utförts av relativt löst samordnade miliser utan professionella soldater. Alla journalister hos de stridande bekräftar det. Givetvis hjälpte flyganfallen mot Khadaffis stridsvagnar och kommunikationer rebellerna mycket i vissa skeden. Övergångsrådet är utan tvekan pro-imperialistiskt (men splittrat), men det finns tusentals lokala kommittéer och milisenheter som inte står under direkt kontroll av övergångsrådet.

Svaret bör alltså vara tydligt: ja, socialister bör stöda den libyska revolutionen och mana den att gå framåt och göra den permanent i kampen för arbetarklassens makt.

Dave Stockton