2011 ett fortsatt kokhett år

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Ledaren till Arbetarmakt Nr. 3, 2011.

Arbetarmakts första nummer för hösten
Som bekant började det här året med uppror över hela Mellanöstern och Nordafrika. En utveckling som pågår – med fortsatt instabilitet och arbetarkamp i Egypten, ett folkligt uppror mot al-Assads regim i Syrien, och inte minst i Libyen, där Khadaffis regim när vi går till tryck sjunger på sista refrängen. Också i Palestina är aktuellt, med Ship to Gaza-konvojen, och nu senast stötningar mellan Egypten och Israel, samt förnyade angrepp från apartheidregimens sida mot Gaza-remsan. Det är därför naturligt att flera av artiklarna i höstens första nummer av Arbetarmakts tidning handlar om upproren i Nordafrika. Bland annat intervjuar vi en brittisk kamrat med erfarenhet från kvinnokampen i Egypten, och vi skriver om läget i Syrien och Libyen.

Antifascismen, alltid en aktuell fråga, uppmärksammas också: vi ger vår bild av terrordådet i Norge och den islamofobiska rasism och det hat mot arbetarrörelsen som inspirerade Anders Behring Breivik till sitt fruktansvärda dåd, och gör också en analys av svensk antifascism i ljuset av de norska händelserna.

Vidare skriver vi om studentkampen i Chile, vikten av att ta strid mot FAS3, om Vänsterpartiets ordförandeval, och om varför religiösa friskolor inte hör hemma i ett modernt samhälle. Och så rapporterar våra lokalgrupper om sin verksamhet. Vi hoppas att allt detta ska erbjuda bra läsning inför en aktiv, röd höst.

Borgerliga klassdomstolar efter kravallerna i London
Året har alltså hittills definitivt visat att kapitalismen skapar en instabil, våldsam värld. Inte minst såg vi det i augusti, i och med kravallerna och protestyttringarna mot polisvåld i London.

De områden i London där kravallerna uppstod i början av augusti är några av stadens fattigaste. Det förklarar också varför många av dem som deltog var icke-vita: precis som i Sverige är det just i de fattiga områdena landets förtryckta minoriteter finns koncentrerade. Det var alltså arbetarklassens mest förtryckta skikt som utgjorde upprorets kärna. Den utlösande faktorn blev polisens mord på Mark Duggan, och övervåldet mot en ung flicka som vid en protestsamling krävde svar av polisen om den händelsen. Men mordet på Mark Duggan är långt ifrån något undantag: bara sedan 1997 har hundratals människor dödats av polisen, nästan uteslutande utan att någon polis straffats för det.

Till en början rörde sig alltså protesterna direkt mot polisvåld, men mycket snart utvecklade sig situationen till fullskaliga kravaller, även med en del reaktionära inslag. Varför? Det kan inte beskrivas som något annat än ett resultat av den brittiska arbetarungdomens totala utestängning från samhället. Ungdomsarbetslösheten i Storbritannien är 20%, och bland svarta ungdomar så hög som 50%. Nedskärningarna har haglat ned över unga och studenter, och med nya, höjda studieavgifter verkar alla dörrar vara stängda för den som vill ta sig ur fattigdomen.

Mycket snabbt visade sig den borgerliga staten från sin mest repressiva sida. Allsköns vapen sattes in på gatorna, och polisen gick hårt fram mot alla som vågade motsätta sig dem. I snabbrättegångar, ofta hastigt hopkomna, dömdes helt otroliga straff ut till de ungdomar staten valt ut som skyldiga: två unga killar fick fyra års fängelse för att i meddelanden på Facebook ha anspelat på kravallerna. En annan av de dömda, en 23-årig student utan tidigare brottsbelastning, dömdes till sex månaders fängelse för att ha snott en flaska vatten från Lidl. Vi skulle kunna fortsätta i all evighet. Tidningen Guardian, som gått igenom 1000 av domarna, drar slutsatsen att de fängelsestraff som utdömdes i genomsnitt var 25% längre än normalt. Samtidigt har premiärminister Cameron öppet gått ut till stöd för de Tory-ledda kommuner som nu på löpande band vräker föräldrar till kravallmisstänkta och -dömda. Det finns bara ett ord som beskriver ”rättvisan” efter kravallerna i Storbritannien: klassdomstolar.

Vi känner igen det här från Sverige, om än i mindre skala. Minns hur allt snack om ”lika inför lagen” kastades på soptippen efter Göteborgskravallerna, och öppet politiska domar delades ut till de unga aktivister som försvarat sig mot polisen. Och se på hur överklassen och deras politiker ständigt kan komma undan med sina brott, oavsett om det gäller stöld av allmänna medel, korruption eller skoningslös utsugning av arbetare.

Det Cameron, hans repressionsarmé och de borgerliga ”tänkare” som sluter upp bakom dem inte vill förstå är att det samhälle som skapade kravallerna i London inte går att försvara med fler poliser, ökade befogenheter eller längre domar. Så länge nedskärningspolitiken, rasismen och utsugningen mot arbetarklassen och dess unga fortsätter, det vill säg så länge som kapitalismen fortsätter att existera, kommer upproren att flamma upp igen. Det gäller också i Sverige, och det är något vi måste vara uppmärksamma och förberedda på. Arbetarrörelsen måste därför organisera hela arbetarklassen – till försvar mot dåliga villkor såväl som mot statens våldsapparat – och förbereda kapitalismens störtande på ett organiserat och välplanerat sätt.