httpv://www.youtube.com/watch?v=aC19fEqR5bA
Börsmäklare i BBC: ”I go to bed every night, I dream of another recession”
Efter sommarens mångmiljardförluster på börserna och mot bakgrunden av förra veckans negativa rapporter från en rad olika håll står det klart att kapitalismen är på väg in i en ny, potentiellt mycket djupgående global kris. Den samlade bilden är nästan entydigt negativ: Med växande statsskulder, massarbetslöshet och ökad inflation visar Euro-zonens länder och USA tydliga tendenser till stagnation, samtidigt som tecknen på överhettning i de s.k. tillväxtekonomierna, med Kina och Brasilien i spetsen, blir allt fler. Under slutet på förra veckan föll världens börser återigen, den här gången med 4 till 5 procentenheter, samtidigt som krismötena avlöpte varandra. Ekonomisidorna i den borgerliga pressen andas en ödesmättad pessimism, och i Europa är inte bara eurons, utan även EU-projektets själva överlevnad, en fråga som debatteras öppet. Vad har orsakat krisen, och vilken är dess betydelse?
De bakomliggande orsakerna: Konsekvenserna av kapitalismens kris 2008-2009
De mest uppenbara orsakerna till den skuld- och finanskris som nu är under uppsegling är de förhållanden som den omfattande krisen 2008-2009 bidrog till att skapa. Den huvudsakliga ”räddningen” då, som lade grunden för den efterföljande uppgången, bestod i att olika regeringar pumpade in pengar i bankerna och i ekonomin med hjälp av gigantiska stödåtgärder och räddningspaket. Den sammanräknade kostnaden för dessa åtgärder uppgick internationellt till astronomiska 5 185 miljarder euro (enligt finanstidningen The Economist). Detta återställde tillfälligt ”förtroendet”, och därmed stabiliteten, i banksystemet, som efter en period av finansiell härdsmälta så sakteligen började låna ut pengar på bank- och finansmarknaden igen.
Marxisten David Harvey sade en gång, med hänvisning till Marx, att ”kapitalet löser inte sina kriser, det flyttar runt dem”. Innebörden i detta har tydligt visats i förhållande till krisen 2008-2009, och dess följdeffekter. Det amerikanska kapitalet utnyttjande sin globala maktställning och lät dollarvärdet sjunka till förmån för exportindustrin. På så vis kunde den USA tillfälligt växa sig ur krisen. Detta bidrog inledningsvis (vid sidan om att det ytterligare underminerade dollarns roll som världsledande valuta, och därmed försvagade sin egen ställning i ett längre perspektiv) till att flytta krisens själva epicetrum till Europa. Där utnyttjade de stora och mäktigare staterna i sin tur sina relativa fördelar för att i högsta möjliga mån tvinga de mindre och svagare att betala för krisen.
Den svenska kapitalismen, vars exportberoende dömde den till en snabb och djup nedgång inledningsvis, kunde exempelvis undvika att en mer omfattande bankkris genom att tillsammans med de starkaste EU-staterna tvinga de ekonomiskt och politiskt svagare baltiska staternas regeringar till drastiska och omfattande nedskärningar. Anders Borg, hycklaren som gärna porträtterar sig som en värnare av den svenska välfärden, tillhörde de politiska ledare som då mest högljutt krävde att Lettlands regering skulle gå till generalangrepp mot landets arbetare och pensionärer och slakta såväl löner som pensioner för att rädda de svenska storbankernas tillgångar.
Index över den industriella produktivitetsutvecklingen i Euro-zonen visar på en svag återhämtning (Källa: Eurostat).
Fortsatt produktionskris
Att krisen som inleddes med krashen på den amerikanska bostadsmarknaden i slutet av 2007 och början på 2008 var en systemkris av ett historiskt slag, med ett djup och med följdeffekter som gör den jämförbar med 1930-talskrisen, visades inte minst i och med konsekvenserna för produktionen. Trots de gigantiska summor som delades ut till bankerna i samordnade stödåtgärder från europeiska och amerikanska regeringar utraderades enorma mängder kapital – och med detta mängder av jobb – när produktionen störtdök. I några fall rasade hela nationers ekonomier samman, som i fallet med Island och Irland.
Trots stödåtgärderna har världsekonomin långt ifrån hämtat sig, och de destruktiva ekonomiska konsekvenserna har fortsatt att prägla klimatet under den återhämtning som följde under andra hälften av 2010. Denna har varit allt annat än dynamisk, och i hög grad baserats på en ny runda av främst spekulativa investeringar (i synnerhet på marknader för stats- och bankskulder, samt på marknader för råvaror och matproduktion). En mycket mindre proportion har gått till produktiva investeringar. Även idag ligger produktionen därför – inte så förvånande – fortfarande under den nivå som rådde perioden innan 2008 (se tabellen ovan).
Krisens efterverkningar har i USA och i de flesta av EU-länderna skapat en situation karaktäriserad av djup och utbredd massarbetslöshet och sviktande konsumtion. Borgarna vill gärna få oss att skylla på lata och korrupta greker och sydeuropéer för den nuvarande skuldkrisen, men det är faktiskt i första hand massarbetslösheten och de påföljande minskade skatteintäkterna (parallellt med ökade utgifter i form av arbetslöshetsunderstöd) som har triggat utvecklingen med växande statsskulder.
Kraven på nedskärningar, som är finanskapitalets huvudsakliga recept för att säkra sina vinster, håller nu snabbt på att köra ned världsekonomin i botten. Hur lång tid det tar är förstås en öppen fråga, men de räddningspaket som klubbas igenom för att tillfälligt rädda de skuldtyngda staternas återbetalningsförmåga tycks inte annat än att kunna skjuta fram en mer omfattande nedgång i tiden.
2011: På väg in i en ny kris – statsskuldskrisen i Grekland och EU
Krisen för den grekiska statens finanser är i nuläget den europeiska kapitalismens svagaste länk, och dessutom ett påtagligt uttryck för finanskapitalets cynism. Grekland befinner sig (trots en expanderande turistindustri) i en utdragen och djup recession sedan krisen 2008-2009 som bara förvärras ytterligare av den gentemot finanskapitalet ytterst underdåniga grekiska Pasok-regeringens nedskärningar.
Det finns ingen anledning att tro att något annat än en radikal nedskrivning av den grekiska statens skulder, alternativt en statskonkurs, förr eller senare är att vänta. Skulderna uppgår i dagsläget till mer än 330 miljarder euro, och bara för att kunna förhindra skulderna från att bli ännu större skulle den grekiska ekonomin behöva växa med omkring 7 procent under innevarande år (enligt IMF). Bara i år förväntas den grekiska ekonomin att backa med omkring 5.5 procent (i BNP-mått), och recessionen lär enligt alla prognoser hålla i sig även under år 2012. IMF förutspår att den grekiska statsskulden under 2012 mot denna bakgrund kommer att öka till ofantliga 189 procent av BNP (eller omkring 430 miljarder euro). Nu reser sig frågetecknen om finansinstitutionerna kommer att gå med på att bevilja den grekiska regeringen det lån på 8 miljarder euro som landet behöver för att kunna betala ut löner och pensioner i oktober.
Delvis handlar den utpressning som de finansiella institutionerna (den s.k. ”trojkan”; ECB – Europeiska Centralbanken, IMF och Euro-zonens finansministrar) utsätter landet för om att rädda profiterna för franska och tyska banker. De franska bankerna, som är den största långivaren, har lånat ut närmare 60 miljarder euro till grekiska regeringar och banker, men efter de flertaliga räddningspaketen som påtvingats Giorgios Papandreous diskrediterade regering sitter också ECB på ett skuldinnehav som uppgår till runt 40 miljarder euro. I utbyte mot att fortsätta betala den grekiska statens skulder kräver nu finanskapitalets trojka högljutt att Papandreous regering säljer ut de statliga företagen och genomför radikala nedskärningar i statsfinanserna. På detta sätt syftar trojkan och den grekiska regeringen till att vältra över kostnaderna på grekiska arbetare, ungdomar och pensionärer. Att det äger rum i ett land där den öppna arbetslösheten numera överstiger 16 procent gör det hela än mer osmakligt. Journalisten Naomi Kleins begrepp ”chockterapi” passar väl in för att karaktärisera metoderna. Men metodernas konsekvenser, som drar ned den grekiska ekonomin allt djupare i avgrunden, visar också att finanskapitalets globala institutioner inte har någon verklig lösning på krisen.
Panik och rädsla för konsekvenserna av en grekisk bankrutt
Den omedelbara paniken och den ständigt återkommande berg- och dalbanan på börserna har tveklöst förvärrats av de ihåliga löftena från Papandreou, Merkel och Sarkozy om Greklands faktiska betalningsförmåga. Finansmarknadens bedömare, som av naturliga skäl agerar kortsiktigt, skyller också mer än gärna ifrån sig på politikernas oförmåga att tillfredställa ”förtroendet”. Men paniken på finansmarknadens överskuggas alltmer av tilltagande rädsla inom det politiska etablissemanget för de djupare konsekvenserna av en grekisk statskonkurs, vilket i hög grad förklarar varför de politiska finansiella institutionerna i trojkan och EU-projektets politiska ledare är så angelägna om att rädda Grekland.
Först och främst innebär banksystemets internationella sammanflätning att inte bara de franska bankerna riskerar problem med ”likviditet” (återbetalningsförmåga), utan det stora antalet banker i andra länder som lånat ut pengar till de franska riskerar att dras med (inklusive de svenska). Ett tecken på den sköra belägenheten kom i slutet av förra veckan, när en av de största franska bankerna, BNP Paribas, plötsligt fann att ingen ville låna den dollar (vilket banken behöver för att kunna underhålla sina affärer på den USA-inriktade exportmarknaden). Detta ägde rum mot bakgrund av att kreditvärderingsinstitutet Moody’s den 14 september hade skrivit ned förtroendet för en av Europas största banker, Société Générale. Paribas värde föll på en enda dag med 12 procent, vilket resulterade i en samordnad åtgärd från från ECB och IMF för att säkerställa tillgången på dollar (The Economist).
För det andra gäller statsskuldsproblemen inte bara Grekland, Irland och Portugal (som är de stater som hittills erhållit stödpaket). De utgör endast omkring 6 procent av euro-zonens totala ekonomi, och vore problemet begränsat till dessa stater skulle problemet antagligen vara mer hanterbart. På senare tid ifrågasätter finansmarknaderna i synnerhet de italienska och spanska staternas finanser, ekonomier som är av mycket större betydelse för den europeiska marknaden. IMF har mot denna bakgrund hävdat att de europeiska bankerna i händelser av statskonkurser eller mer omfattande nedvärderingar potentiellt står inför förluster på 300 miljarder euro, och att upp emot hälften av euro-zonens statsskulder visar tecken på s.k. ”kreditrisker”. ”Credit Default Swaps”, en mätare på hur dyrt det är att försäkra sig mot bankförluster, har gentemot de europeiska bankerna under 2011 hittills stigit med 100 procent, från 150 till 300 poäng (The Economist).
Italien, som är EU:s tredje största ekonomi, ligger onekligen sämst till, med en statsskuld som överstiger 120 procent av landets nationalprodukt. Under förra veckan degraderade ett av de stora kreditvärderingsinstituten (Standard&Poor’s) den italienska statens betalningsförmåga ett snäpp, och räntorna som den italienska regeringen tvingas betala för att få låna på den internationella marknaden med statspapper steg direkt som en konsekvens därav. Den italienska kapitalismen, vars industri i hög utsträckning domineras av ineffektiva familjeägda storföretag som länge tappat andelar på världsmarknaden, ligger på gränsen till stagnation, och de blygsamma tillväxtsiffror som Banka d’Italia prognosterar inför nästa år (på endast 1 procent) ifrågasätts av många bedömare. Italien befinner sig dessutom i en politisk kris, där den erkänt korrupte jetset-presidenten Silvio Berlusconi numera angrips öppet i pressen av det italienska näringslivets ledande företrädare. Emma Marcegaglia, ordförande för Confindustria (motsvarigheten till Svenskt Näringsliv), krävde nyligen en ännu mer hårdför politik gentemot den italienska arbetarklassen än vad den rasistiska högerregeringen hittills lyckats leverera.
Många tecken på global inbromsning
Den kris som är under uppsegling i Euro-zonen äger därtill rum mot den tilltagande produktionskrisen i världsekonomin. Denna produktionskris fungerar som en underliggande påtryckningsfaktor som eldar på finansmarknadernas misstänksamhet. Och enligt många indikatorer håller produktionskrisen återigen på att anta en mer öppen form.
Ny statistik för det som på svenska kallas för inköpschefsindex (på engelska ”PMI” – purchasing manager’s index) presenterades i förra veckan av Markit (ett företag som sysslar med att sammanställa finansstatistik). Indexet är en betydelsefull indikator eftersom den ger ett mått som baserar sig på information om företagens kommande investeringar och varulager (och inte utifrån gissningar, utan från konkret information från en rad ledande företag i ett stort antal brancher). Ett PMI-värde strax över 50 poäng antyder endast svag tillväxt, under 50 poäng är likvärdigt med att den krymper.
För Euro-zonen som helhet gavs endast 49.2 poäng (rapporterat i Wall Street Journal, 23-25 Sept). Det var ett ras med 1.5 poäng i förhållande till förra månadens sammanställning, och främst en konsekvens av fallande beställningar inom Euro-områdets industri (som gick ned med 2.1 procentenheter mellan juni och juli). Euro-zonens BNP-tillväxt för det tredje kvartalet uppgick dessutom bara till 0.7 procent, i jämförelse med 3 procent för det första kvartalet.
Frankrike och Tyskland låg bara något över 50-poängsgränsen, vilket bedöms som ett tecken på att den tyska ekonomin (som varit motorn i den högkonjunktur som även den svenska kapitalismen profiterat på under det senaste året) är på väg mot en inbromsning. Tim Moore, ekonom på Markit, kommenterade siffrorna: ”PMI-siffrorna föreslår att återhämtningen i Tysklands privata sektor vacklar på gränsen.”
Viktigt i sammanhanget är också att liknande siffror presenterades för Brasilien och Kina, två för Tysklands viktiga exportmarknader.
Till bilden hör också tidigare rapporter som tecknar en dyster bild över tillståndet för USA:s, Storbritanniens och Japans ekonomi. Japan, världens andra största ekonomi, har inte lyckats ta sig ur den stagnation som landet befunnit sig i de senaste två årtiondena, och tillståndet har förvärrats efter tsunamikatastrofen i våras. Storbritanniens återhämtning hämmas av massarbetslöshet, och regeringen överväger nu ytterligare en injektion av 5 miljarder pund i bankväsendet, vilket sannolikt kommer att driva upp den alltjämt stigande inflationen i landet ytterligare.
I USA vittnar den negativa utvecklingen för arbetslöshetssiffrorna, som fortfarande ligger på över 9 procent, om att återhämtningen är skör. Överhuvudtaget tecknas bilden av en imperialistisk supermakt på nedgång. Landets industribas fortsätter att minska och dollarn fortsätter att försvagas, samtidigt som de kostsamma militära äventyren utomlands framstår som misslyckanden. Den historiskt höga statsskulden i USA (som orsakat splittring i den amerikanska kongressen och lett till en utdragen politisk kris inom det politiska etablissemanget) parat med de kommande drakoniska nedskärningar som Obama gått med på att genomföra, kan inte annat än att ytterligare underminera konsumtionen. En fördjupad kris i USA skulle garanterat leda till djupgående konsekvenser för redan på gränsen överhettade ekonomier som Kina, Indien och Brasilien (vars industrier i hög grad är beroende av den amerikanska marknaden).
Gamla motsättningar inom EU på väg upp mot ytan
Det är mot bakgrund av denna globala kris som krisens nuvarande epi-centrum i Europa måste förstås. Sammanhanget med en världsekonomi på nedåtgående har ställt frågan om återbetalningsförmågan för skuldsatta stater på sin spets, och frågan är om det till euron uppknutna finanssystemet kommer att kunna stå emot trycket i händelse av en kommande jordbävning.
I sista hand vittnar den nuvarande krisen i euro-zonen om att de motsättningar som sedan starten inhysts i EU-projektet nu håller på att komma upp till ytan – med potentiellt explosiva och katastrofala konsekvenser som möjligen kan leda till projektets totala haveri. Orsaken till skapandet av EU och införandet av den gemensamma euro-valutan har (stick i stäv med unionsförespråkarnas framhävande av ädla motiv som skapandet av ”europeisk fred” och ”global stabilitet”) i allt väsentligt varit betingat av den tyska och franska imperialismens behov av att stärka sina positioner på den kapitalistiska världsmarknaden. För att kunna göra detta behövde dessa stater i första hand säkra sin dominans på den europeiska marknaden mot konkurrenterna. Upprättandet av gemensamma politiska strukturer gav dessa stater ett omfattande inflytande som de alltsedan dess försökt att utnyttja med sina egna intressen för handen. När euron infördes så var det också främst till Tysklands och Frankrikes fördel.
I valutaunionens begynnelse, när nya medlemländer växlade in sina valutor till euro, sattes växelkursen i relation till andra euro-ekonomier. Tyskland och Frankrike, med förhållandevis starka valutor som backades upp av en stark inhemsk industriproduktion, växlade in mot låga räntor. Länderna i södra och östra Europa växlade omvänt mot betydligt högre räntor, vilket reflekterade deras valutors (och ekonomiers) svagare position. Detta förhållande utnyttjades av tyskt och franskt kapital – länderna fick ett uppsving för sin export gentemot de fattigare medlemarna. De grova vinster som handelsöverskottet resulterade i ”återanvändes” sedan – enorma kapitalbelopp exporterades tillbaka från västra till södra och östra Europa, men nu i form av skulder. Det tyska och franska finanskapitalets aktörer uppmuntrade helt enkelt de fattigare länderna att ta billiga lån för att med dessa lånade pengar kunna fortsätta finansiera importen av tyska och franska varor. (Den svenska imperialismens roll i förhållande till de baltiska staterna, i synnerhet i fråga om de svenska storbankernas förehavanden på bostadsmarknaden där, följer ett liknande mönster. Det är för övrigt i mångt och mycket denna form av verksamhet som nyliberalerna i verkligheten har försvarat när de framhållit fördelarna med frihandel i Europa.)
Att ett sådant förhållande mellan säljare och köpare/utlånare och låntagare är helt ohållbart på sikt är uppenbart. Den inbyggda obalansen mellan EU-områdets olikartade kapitalistiska ekonomier – i sig ett uttryck för det ojämlika förhållandet mellan de imperialistiska EU-staterna i västra och norra Europa och dess halvkolonier i öst, samt till de svagare kapitalistiska staterna i syd – har nu genomgått sin egen dialektiska utveckling: De ojämlika utbytesförhållandet staterna emellan, vilket tidigare varit drivkraften till unionens upprättande, har nu, under trycket av den kapitalistiska krisen, lett till att den inom förhållandet inbyggda motsättningen nu med våldsam kraft tenderar att göra sig gällande.
På den ekonomiska nivån kommer det till uttryck i den påtagliga risken för att krisen i de södra staterna nu håller på att ledas tillbaka in i de europeiska finanscentrumen, men på en högre och potentiellt mer förödande nivå. Vidden av betydelsen av detta kommer nu också till uttryck på den politiska nivån. Eurons och kanske EU:s själva framtid står på spel.
Växande politisk kris
I grunden är den tilltagande politiska krisen ett uttryck för motsättningen mellan en union av olika stater som försöker att uppträda som ett enhetligt block på en allt tuffare internationell marknad. Krisen påskyndar nu en fördjupning av denna motsättning, och om euron och unionen ska kunna bestå krävs någon form av konsolidering.
Eurons och EU-samarbetets framtid kan i hög grad komma att avgöras i Tyskland. Där finns en växande opposition mot Merkels regering och mot de återkommande stödpaketen till skuldtyngda EU-stater. Det reflekterar delvis ett motstånd mot att tyska skattebetalare i slutändan ska behöva stå för krisens nota. Men det reflekterar samtidigt en tilltagande splittring inom den tyska såväl som den europeiska borgarklassen, där konflikten handlar eurons och EU-projektets framtid. Debatten pågår för fullt – och nu i veckan kommer det tyska parlamentet att debattera huruvida den nyligen upprättade räddningsfonden EFSF (European Financial Stability Fund) ska ges de anslag den behöver för att kunna bevilja Grekland ett nytt stödlån på 109 miljarder euro.
Vad som är alldeles tydligt är att EU-projektet står vid ett vägskäl. Som en union mellan stater kommer den sannolikt inte att kunna bestå i sin nuvarande form särskilt länge. Antingen sker någon form av konsolidering av EU-projektet i riktning mot ett starkare block med Tyskland i spetsen, eller så sker utvecklingen i motsatt riktning, med någon form av uppsplittring av unionen och valutasamarbetet som följd. Som Jens Weidmann, chef för tyska Bundesbank, nyligen uttryckte saken i brittiska The Times: ”Det finns bara två vägar att gå, ingen mellanväg”.
Från det tyska kapitalets utgångspunkt betyder den rådande ekonomiska utvecklingen att ett starkare maktblock är önskvärt – utan tvivel. Eurons stabilitet och ställning som världsvaluta, som i sin tur är en förutsättning för den tyska industrins välbefinnande, är en drivkraft. Tyskland tillhör toppskiktet av världens varuexportörer. Men också vikten av att fortsätta stärka sin globala position gentemot konkurrenterna i politisk och militär mening är ett motiv som liksom det ekonomiska springer direkt ur det tyska kapitalets nuvarande position.
Det faktum att EU:s nuvarande ekonomiska krisåtgärder lagts nästan helt i händerna på den imperialistiska institutionen ECB (i sig ett tydligt uttryck för det tyska och franska imperialistiska finanskapitalets allt starkare diktatur över Euro-zonens ekonomi) vittnar om att en sådan utveckling redan understöds av kraftfulla tendenser på den ekonomiska nivån. Ett politiskt uttryck för detta är debatten om s.k. euro-obligationer (som syftar till att skapa ett säkerhetssystem där enskilda medlemsstaters kriser betalas gemensamt av de övriga medlemmarna).
En process i riktning mot en högre integration inom EU kommer – inte minst beroende på den kommande krisens djup – att kantas av svåröverkomliga hinder, där inget är givet på förhand. En ny federation, eller ett kring Tyskland och Frankrike hårdare konsoliderat ekonomiskt, politiskt och militärt block, kan eventuellt tänkas som en del av en process där man gjort sig av med sina svagaste medlemmar i processen.
Men den europeiska kapitalismens politiska etablissemang kommer onekligen att stöta på svårigheter när de som en del av sina strävanden försöker att skapa en gemensam europeisk ideologi och identitet. Samma regeringar som ska försöka vinna väljarnas förtroende är i varierande utsträckning inbegripna i en offensiv som sedan flera år syftat till att pressa tillbaka den fortfarande starka europeiska arbetarrörelsen och de tidigare vunna välfärdsreformer som står i vägen för kapitalets expansion. De stålbad som krisen driver dessa regeringar till att genomföra kommer givetvis att fördjupa denna offensiv, och vara en källa till ett djupgående missnöje.
Alternativet, ett sönderfall av EU eller en kollaps för euron, kommer å andra sidan att leda till uppsplittring, ekonomisk kollaps och därtill en väg av reaktionär nationalism och nya gränskontroller. De rasistiska krafternas frammarsch i flera europeiska länder, som på ett förvirrat och reaktionärt sätt uttrycker främst småborgerskapets rädsla för ekonomisk ruin och förlorade positioner, vittnar om att sådana tendenser redan finns för handen. Det är en tendens som säkerligen kommer att kunna stärkas i takt med att den frustration och desperation som en allt djupare kris skapar kommer till uttryck på den politiska nivån.
Att lämna euron eller EU kommer inte heller att vara någon räddning för de skuldkrisande staterna. Att byta ut euron mot en nationell valuta för att på så sätt kunna devalvera dess värde i ett försök att stödja exportindustrin skulle högst sannolikt spä på inflationen och leda till en massiv våg av konkurser i de företag som har skulder i euro. Det skulle också trigga en omfattande kapitalflykt.
Marxisternas svar
I förlängningen är båda alternativen – ökad integration under Tysklands och Frankrikes ledarskap eller uppsplittring i mindre entiteter – ett val mellan pest eller kolera. Borgarna må vara oense i fråga om formerna för sitt internationella samarbete, men när det kommer till frågan om vem som ska betala krisen står man eniga.
I båda fallen kommer kapitalet överallt att försöka socialisera kostnaderna för krisen i en eller annan form. Det betyder att det i första hand är arbetarklassen, och i växande utsträckning även mellanskikten, som kommer att få betala det högsta priset för krisen. Mindre konkurrenskraftiga kapital kommer därtill att slås ut, och motsättningarna mellan stater och mellan ekonomiska rivaliserande block kommer att växa.
Men det finns ett annat alternativ, och det är det alternativ som arbetarnas Europa utgör. Bara det senaste året har arbetarrörelsen i flera länder mobiliserat hundratusentals för att försvara sin ställning. Detta motstånd, som vi tveklöst kommer att få se mer av framöver, måste dock ledas in i antikapitalistiska banor. Det måste samordnas internationellt för att kunna överbrygga den splittring som uppdelningen i nationalstater innebär. Arbetarnas klasskamp måste inriktas på att avskaffa systemet med produktion för profit.
I en kris som den nuvarande, där det så uppenbart endast är en massiv förstörelse av kapital som kommer att kunna bereda marken för de superprofiter som kapitalet eftersträvar, framstår de två borgerliga ”lösningarna”, monetarism och keynesianism, i sammanhanget som helt otillräckliga. Medan monetarismen med sin betoning på kamp mot inflation och insisterandet på budgetbalans uttrycker finanskapitalets intressen av att garantera sina ännu icke förverkligade vinster, blir keynesianismen med sin betoning på statlig intervention främst en strategi som delar av den industriella borgarklassen tar till för att försvara sin specifika position på enskilda marknader gentemot sina konkurrenter.
Även om marxister ofta kommer att hamna på samma sida som keynesianskt influerade arbetare (vi förespråkar också statliga ingripanden, men som en del av en kamp för arbetets befrielse mot kapitalet) så måste vi insistera på huvuduppgiften: att vägra betala för kapitalismens kris. Vi måste insistera på vikten av en kamp som syftar till att förstatliga bankerna och storindustrin. Men inte för att tillfälligt rädda den till förmån för kapitalet, utan för att ställa bankväsendet och produktionen under arbetarnas demokratiska kontroll utan kompensation till de gamla ägarna. Detta är en förutsättning för att möjliggöra utarbetandet av en plan för en produktion som utgår från våra verkliga och långsiktiga behov. Kapitalet kommer givetvis att göra allt i sin makt för att hindra något sådant, och det reser därför med förnyad aktualitet frågan om betydelsen av att kämpa för en revolutionär politik.
Gunnar Westin