Upproret i Syrien och Kommunistiska Partiets tvetydiga hållning

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

I Syrien pågår just nu ett massivt uppror mot den diktatoriska al-Assad-regimen. Rapporter talar också om omfattande övergrepp mot dem som vågat stå emot regimstyrkorna. Internationell solidaritet med den syriska kampen är därför av högsta vikt. Men vad skriver Kommunistiska partiet (KP) och deras veckotidning, Proletären, egentligen i frågan? Johan Karlsson undersöker saken.

Vi är vana vid en speciell utrikesbevakning i Proletären, särskilt gällande de påstått socialistiska staterna (Kuba, Nordkorea). Men det är inte ovanligt att Kommunistiska partiet dessutom svärmar för stater som av en eller annan anledning inte dansar efter USA:s och västs pipa. I dag märks det tydligast i deras tvetydiga hållning till revolutionen i Syrien, som konsekvent utmålas som en motståndare till imperialismen i partiets press.

Och visst tillhör Syriens regim inte USA:s pålitliga allierade i Mellanöstern, men Syrien har å andra sidan stöd av ett annat imperialistiskt land, nämligen Ryssland. Och rysk imperialism är ju inte ett dugg bättre än amerikansk. I sammanhanget är det också lustigt att KP argumenterat för närvaro av FN-trupper i Libyen, har de glömt att USA sitter i FN:s säkerhetsråd?

Den 19 augusti publicerade Proletären en artikel vid namn ”Massivt drev mot Syrien – förberedelse för nytt krig”. I inledningen beskyller man oppositionen för att vara våldsam och ha skjutit ihjäl poliser och regeringssoldater. Oavsett om detta stämmer eller om de egentligen skjutits ihjäl av sina egna för att de vägrat lyda order, så är det tydligt att KP inte erkänner rätten till självförsvar mot den syriska statens repression.

Men som diktatorer i allmänhet kommer al-Assad aldrig att lämna ifrån sig makten frivilligt. Han kan bara störtas genom massornas vapenmakt, eller genom att armén mer eller mindre helt överger honom, som var fallet med Mubarak. Om de syriska massorna insett detta och dessutom har styrka att döda soldater och poliser som försvarar regimen är det väl bara glädjande.

En del av protesterna i Syrien präglats av mycket pacifistiska illusioner, om att få bort al-Assad på fredlig väg. Men KP gnäller istället över att protesterna inte har någon ”fredlig agenda” (sen när är en fredlig agenda ett krav kommunister ställer på upprorsrörelser?).

Det vore emellertid en överdrift att anklaga KP för att öppet stödja regimen i Syrien. Helt korrekt nämner de att protesterna bottnar i ett berättigat missnöje. Men hållningen och tonen gentemot regimen är ändå betydligt mer överseende än vad den skulle vara om det gällt exempelvis Egypten, och det är det som är det stora problemet. Det tycks som om KP ser lösningen på Syriens problem i att regeringen genomför reformer – inte att revolutionen störtar den allt mer blodsbesudlade diktaturen.

I flera artiklar antyder Proletären att det finns planer på en militär invasion i Syrien i stil med den i Libyen. Det är fullt möjligt att sådana planer existerar, och det finns säkert, precis som i Libyen, minst sagt tveksamma element inom den syriska motståndsrörelsen. Imperialismen är givetvis ett dödligt hot mot revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika. Men KP verkar glömma att det finns andra imperialistmakter än USA och Västeuropa, som Ryssland och Kina. Regimer som har ansträngda relationer till väst har å andra sidan ofta bättre relationer med dessa länder, så är t.ex. fallet med Syrien och Iran. Kina och Ryssland har politiska och ekonomiska intressen i Mellanöstern som är oförenliga med de fattiga massornas krav på frihet och ekonomisk utveckling. I dag är hotet från dessa inte lika aktuellt som hotet från väst, men det kan mycket väl komma att bli på längre sikt.

När en revolt mot en blodig diktatur som den i Syrien bryter ut måste kommunister ovillkorligen driva kravet på regeringens fall. Men man måste samtidigt också varna för de faror som finns, i det här fallet t.ex. att sätta sin tilltro till imperialistmakterna. KP lyfter istället fram att det hållits stora demonstrationer för regeringen. Det är visserligen fullt möjligt, och det kan mycket väl hända att al-Assads regering ännu inte är lika isolerad som Mubaraks var. Men detta kan inte vara ett skäl för att inta en så tvetydig hållning i ställningstagandet för upproret.