I helgen var jag och några kamrater i London på eventet ”Anticapitalism 2011”, anordnat av Arbetarmakts systerorganisation Workers Power. Det var en helg fullspäckad med föreläsningar och diskussioner och det var tydligt att det rör på sig i Storbritannien.
På fredagskvällen samlades ett 80-tal personer för att diskutera temat ”Building resistance in an age of austerity” (bygga motstånd i en tid av nedskärningar). I panelen fanns Rebecca Anderson, facklig aktivist i PCS (Public and commercial services union), Guy Aitchison från opendemocracy.net, George Binette, facklig aktivist i Unison, Richard Brenner, författare av The Credit Crunch: A Marxist analysis, och John McDonnell från Labours vänsterflygel. Från diskussionerna var det tydligt att många ute i landet är redo att sätta hårt mot hårt mot regeringens attacker. Till och med John McDonnell, som erkände att han brukar vara pessimist, ansåg att stora strider är att vänta. Vad som fanns på allas läppar var den kommande storstrejken den 30 november, då miljoner brittiska arbetare planerar att gå ut i en strejk av historiska proportioner.
Även dagen efter, på lördagskvällen, hölls ett stormöte, som samlade ett 100-tal personer och genomsyrades av samma entusiasm. Temat var ”A left old or new, what kind of left do we need today?” och handlade alltså om vilken sorts vänster vi behöver idag. I panelen fanns bland andra Mick Dooley, facklig kämpe och kandidat för ordförandeposten i UCATT – Storbritanniens och Irlands största fackförening för byggnadsindustrin, Simon Hardy, redaktör för Workers Power, Owen Jones, författare av Chavs: the demonization of the working class och Maeve McKeown, författare på New Left Project.
Maeve McKeown, som var involverad i den senaste vågens studentprotester, höll en praktiskt betonad föreläsning (det enda anförandet med en PowerPoint-presentation under hela helgen) om hur den ”nya” vänstern (studentrörelsen, ockupanterna och demokratirörelsen) och den ”gamla” vänstern (fackföreningarna och partierna) skulle kunna lära av varandra genom att ta det bästa av båda världar. Till den nya vänsterns fördelar räknade hon bland annat det horisontala funktionssättet, den mångfacetterade karaktären och det skickliga användandet av nya kommunikationsmetoder. Hos den gamla vänstern såg hon styrkor i förmågan till massmobilisering och effektivt genomförande av beslut.
Måhända att detta sätt att förklara rörelserna inte är optimalt. Visst är det lite väl förenklat att klumpa ihop alla fackföreningar och partier som likartade enheter (jämför t. ex. Labour och NPA). Men ser man bortom tillkortakommandena så var McKeown faktiskt föredömlig i sin ambition att utan skygglappar försöka bygga broar mellan studenterna, torgockupanterna, den nya demokratirörelsen och den traditionella arbetarrörelsen. Dessa rörelser är givetvis inte homogena kroppar, utan ger inom sig själva uttryck för olika konstellationer av såväl bakåtsträvande som progressiva intressen. I fackföreningsrörelsen står exempelvis pamparna mot gräsrötterna. Också i student- och ockupationsrörelserna finns motstridiga intressen. Men att rörelserna innehåller motstridiga strömningar döljer inte faktumet att de till ”99%” representerar den massa av människor som inte har något att vinna på kapitalismen. Studenten, den fackanslutne arbetaren, läraren och den arbetslösa ungdomen skulle vara oslagbara om de enade sina krafter i en rörelse med revolutionära mål. Att McKeown sträckte ut en hand från studenternas håll var alltså mycket positivt.
Mick Dooley, vänsterkandidat i det kommande valet i nämnda byggnadsfack, gav uttryck för de radikala tendenserna inom fackföreningsrörelsen och möttes av högljudda applåder när han lovade att aldrig sälja ut sig och alltid kritisera den passiva fackföreningsbyråkratin. Slutligen uppmanade han åhörarna att aldrig glömma deras tillhörighet: ”Never forget who you are, always be proud of being a socialist!”
Som läsaren förstår var det en inspirerande helg. Förutom nämnda stormöten hölls en mängd föreläsningar och seminarier, både kring den direkta kampen om mervärdet till frågor om jämställdhet och rasdiskriminering. Intressant var exempelvis Jo Cassidy’s (medförfattare till Spring Time: The New Student Rebellion) seminarium om den brittiska kvinnorörelsen.
På måndagen var vi några svenskar som besökte Occupy LSX, Londons motsvarighet till Occupy Wall Street, på torget utanför St. Pauls-katedralen. Just när vi satt där på katedralens enorma trappsteg hördes megafoner på avstånd. En buss med öppet tak och folk som ropade i megafoner närmade sig. Det var arbetare från fackföreningen Unison. När de långsamt åkte förbi torget ropade de att de stod i solidaritet med ockupanterna och vädjade till dem att stödja arbetarna i strejken den 30 november. Många av oss på torget lyfte näven i solidaritet, och jag tänkte på Mick Dooleys uppmaning: ”Never forget who you are, always be proud of being a socialist!”
Christopher
Se även:
Workers Powers rapport