Nytt arbetarparti – på vilken politisk grund?

Socialisterna - Välfärdspartiet

Denna artikel tar sin utgångspunkt i en analys av vänstergruppen Socialisterna – Välfärdspartiet, som liksom Arbetarmakt vill bygga ett nytt arbetarparti i Sverige. Motivet är att diskutera grundläggande strategier för detta i dag.

Socialisterna – Välfärdspartiet (eller bara Socialisterna) har än så länge inte verkat särskilt intresserade av att debattera med den övriga vänstern. Snarare har man kommit med tom, överlägsen polemik, där man hellre än ärlig debatt kastat förolämpningar mot andra vänsterorganisationer. Vi riktar den här artikeln mot socialister organiserade i Socialisterna och på annat håll. För att ha en debatt om hur vänstern kan gå framåt behöver vi också debattera vad för sorts perspektiv vänstern bör ha med sig.

Artikeln utgår från ståndpunkten att det varken finns utrymme för eller ett behov av ett nytt reformistiskt parti i stil med den tidiga socialdemokratin. Författarna anser att ett sådant parti i dag, givet de ekonomiska och politiska förhållandena i samhället, inte kan utgöra en motpol till den officiella socialdemokratins (och Vänsterpartiets) hämmande inflytande på arbetarrörelsen, och att det omöjligt kan kämpa för ett konkret alternativ till kapitalismen. I grunden förespråkar Socialisterna samma typ av arbetarrörelse som (S) och (V). De är endast en reaktion på den övriga radikala vänsterns oförmåga att bryta sin politiska isolering i förhållande till arbetarrörelsen. De strategier de lägger fram för arbetarrörelsen är mer ideologiskt motiverade än sprungna ur klasskampens konkreta verklighet.

Artikelförfattarna anser att Socialisternas vänstersocialdemokratiska politik inte erbjuder den moderna arbetarrörelsen några perspektiv som den behöver för att gå framåt i dagens terräng. Artikeln är teoretisk och har en polemisk ton, men det ska inte tolkas som ett förnekande av Socialisternas positiva drag i den praktiska kampen. Här kan vi nämna Socialisternas opinionsbildningsarbete och ståndpunkten att den socialistiska praktiken måste utgå ifrån människors konkreta livsbehov om arbetarrörelsen ska gjutas liv i igen, som verkligt positiva exempel. Bra är också förbundets förståelse av att det behövs ett nytt kämpande arbetarparti, även om denna dessvärre inte har mynnat ut i ett offentligt upprop till hela vänsterrörelsen för bildandet av ett sådant på gräsrotsnivå (exempelvis i stil med NPA –Nya Antikapitalistiska Partiet– i Frankrike).

Socialisternas bakgrund
I dag är Socialisterna en organisation som ogärna ägnar sig åt så kallade ”tredjevärldenfrågor”, men förbundets bakgrund finns i rörelsen mot Irakkriget 2003. Det kan vi läsa i förbundets egen historia om sin bakgrund, publicerad i Socialistisk Debatt, nr 2/20071.

En löst sammanhängande Elever mot krig-grupp ombildades vid Kommunalstrejken 2003 till ”Elevsammanslutningen -03”, som arbetade till stöd för kommunalarna och bland annat organiserade en elevstrejk. Nästa kamp blev om skolmaten, och vid det laget hade en del av ungdomarna bildat en lokalgrupp av Socialistiska Partiet (SP) i Västervik – embryot till dagens Socialisterna.

2004 deltog den ännu nybildade gruppen i kampen mot en fabriksnedläggning. De unga SP:arna gjorde fabrikstidningar och talade på en demonstration mot nedläggningen. Samma år arrangerade man dessutom en demonstration mot Sverigedemokraterna, om vilken man skriver: ”Demonstrationen kom att bli inledningen till västervikssocialisternas antifascistiska arbete som sedan dess konsekvent knutits samman med just försvar av välfärdsstaten och allas rätt till arbete”. Året därefter arrangerades en ”Ta natten tillbaka”-demonstration tillsammans med en feministgrupp. 2005 var året då Socialisternas Första maj-demonstration blev större än Socialdemokraternas, och man rapporterade att man framför allt funnit stöd bland ”ungdomar och muslimska invandrare”. Även lokala profiler ur arbetarrörelsen anslöt sig.

Snart arrangerades studiecirklar också i grannorten Vimmerby, där en lokalgrupp också bildades, och man knöt kontakter med flera LO-fack. Problemen med lokala fascister gjorde sig dock påminda, och 2005 arrangerades på nytt en antifascistisk demonstration, med 200 deltagare, där parollerna tog upp ”enhet i arbetarrörelsen mot fascism och rasism samt ett sammanlänkande av antifascism med kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Kvinnoarbetet fortsatte också, bland annat med bildandet av en kvinnoorganisation.

Men fascisterna gjorde sig påminda igen: partimedlemmar mottog hot och man bad flera gånger polisen om beskydd. En representant från polisen bjöds också in till ett möte om hur man bekämpar nazismen. Men polisen är som bekant ingen antifascistisk försvarsorganisation: i mars 2006 angreps ett studiemöte i Vimmerby av fascister som misshandlade flera deltagare. Attacken polisanmäldes, och partiföreträdare krävde att polisen skulle agera. En demonstration under parollen ”Försvara demokratin” arrangerades, dit samtliga politiska partier inbjöds – dock var Miljöpartiet det enda borgerliga parti som till sist deltog på demonstrationen. Partiföreträdare debatterade också antifascism i lokalpressen och klargjorde att yttrandefriheten i en demokrati som Sverige står ”över allt annat” – här ”debatterar man med sina politiska motståndare”. De som med tvång eller hot försöker inkräkta på yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten kan dömas till fängelse enligt brottsbalken, skrev man vidare. Man slog också ifrån sig påståenden om att SP någonsin skulle ha försvarat våld som ”skamliga”.

SP-Västervik lät sig inte nedslås av fascistattacken – i maj meddelade man att man tänkte ställa upp i höstens kommun- och landstingsval, med det enda vallöftet att ”inte ge några löften förutom det enda man med säkerhet kunde hålla; att inte rösta för några nedskärningar av välfärden och det offentliga”. Men antifascismen dök upp på radarn en gång igen samma sommar, då P4 Kalmar slog larm om att SP-Västervik skulle ha lånat en postbox som också användes av Motkraft. Enligt P4 var partiets kopplingar till ”extrema vänsterrörelser som AFA och Osynliga partiet” en skandal. En styrelseledamot från Västervik svarade dock att man inte hade något att göra med vad han kallade ”våldsorganisationer på vänsterkanten”. På lokalavdelningens hemsida menade man att det hela var ett misstag, och kallade reportaget för ”smutskastning” som syftade till att: ”försöka koppla ihop Socialistiska Partiet med Antifascistisk Aktion, AFA.”

SP centralt verkade nöjda med att låta västervikssocialisterna köra sitt eget race, och rapporterade flitigt om deras framgångar, inte minst efter valet i Västervik; SP fick där 637 röster och en plats i kommunfullmäktige. Men det var mest på Internationalens sidor som Västervikarna framstod som SP-medlemmar – Socialisterna agerade redan från början som en självständig organisation. I lokalpressen beskrev man sig som ett nybildat lokalparti, och man utformade sin politik självständigt från SP.

När den nyvalde Johannes Regell efter valet intervjuades av lokaltidningen Östran2 gjorde han detta klart. På frågan om varför SP-avdelningen i Västervik/Vimmerby var landets starkaste väljarmässigt, blev svaret: ”Västervik/Vimmerbyavdelningen har en representant i partistyrelsen. Men faktum är att vår organisation är självständig. Vi utformar vår egen politik.” Och vad är denna politik? Jo, ”utgångspunkten är folkets verklighet och vardag”. Samt ”konsekvent nej till alla former av nedskärningar. Jag tänker främst på äldreomsorgen och barnomsorgen.” Redan här fanns också kritiken mot den vänster man formellt sett fortfarande tillhörde: ”[M]ånga personer inom vänstern befinner sig utanför banan. De talar om fel saker. De har glömt bort klassperspektivet. De pratar om kön, etnicitet och annat bullshit istället för att ena människor utifrån deras klasstillhörighet.” Kön och etnicitet? Skitsnack. Det viktiga är att ”ena arbetarklassen”. Redan på SP-tiden fanns alltså flera av de politiska linjer som i dag är Socialisternas signum: fokuset på reformer, på välfärdsstaten, och ett starkt ogillande av allt och alla som går utanför det.

Och i ett internt uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott3, två år efter Regells självständighetsförklaring i lokaltidningen, berättades det till sist att västervikarna ansåg SP som en ”börda” i det lokala arbetet, en ”vänstersekt”. VU-uttalandet slog fast att västervikarna ”under en lång tid” haft dessa uppfattningar, och att de ”även uttalat sig fientligt i media mot SP”. Vidare hade de trots påstötningar inte närvarat på partistyrelsemöten, inte velat se sig som en del av en internationell rörelse och konsekvent avböjt att debattera sina ståndpunkter internt.. Och vad gjorde SP? Jo, man hade ”medvetet inte velat göra någon större sak” av åsiktsskiljaktigheterna, utan ”låtit kamraterna bedriva sitt lokala arbete”. Dessutom gav man under lång tid västervikarna stöd ”för att ge ut tidningar och flygblad”. Som uttalandet förklarade det: ”Vi menar att skiljaktigheter naturligtvis får finnas inom ramarna för ett och samma parti, det är en del av vår tradition.”

Men nu gick i alla fall SP och västervikarna skilda vägar – inte beroende på åsiktsskillnaderna och den uppenbara bristen på disciplin och respekt från Västerviks håll, utan för att västervikarna endast bjudit in fyra utvalda SP:are till sitt femte årsmöte, och då uttalat inte som SP-representanter. Dessutom skrev västervikarna till SP att flera medlemmar ”anser att vi ska lämna Socialistiska Partiet”. Enligt en senare artikel försökte SP:arna in i det sista uppmana dem ”att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input”4. Men till sist, efter många år, och mycket ekonomiskt stöd från en grupp man alltså betraktade som en ”sekt”, gick Socialisterna mot full självständighet.

Och så skedde också, på det femte årsmötet 2008, som alltså blev Socialisternas första som självständig organisation. Minst två SP:are deltog trots allt på mötet, varav en numera ingår i Socialisternas styrelse. Sedan 2008 har det i SP-pressen mestadels varit tyst om den forna paradavdelningen.

I valet 2010, där man för första gången ställde upp som Socialisterna – Välfärdspartiet, gick man i Västervik framåt till 3,03 %. Dessutom vanns ett mandat i Kinda i Östergötland. Lokala organisationer har också dykt upp på andra platser i landet: i dag finns Socialistföreningar förutom i Västervik också i Sundsvall, Malmö och Linköping, och man har lokalgrupper i Kinda och Kalmar.

Socialdemokratin då och nu, samma rörelse i olika faser
De materiella förutsättningarna för välfärdsstaten var efterkrigstidens s.k. gyllene år. Efter andra världskriget gick kapitalismen in i en exceptionellt god period, vilket möjliggjorde välfärdsuppbygget, med hjälp av klassamarbetet. Arbetarrörelsens reformistiska ledning styrde in arbetarklassens kamp på en för kapitalismen ofarlig väg av klasskompromisser. Men det var oundvikligt att kapitalismen skulle träda in i en fas av stagnation och kris, vilket lika oundvikligt innebar att klassamarbetet inte kunde bygga ut välfärden. Den kunde endast, precis som har skett, angripa den.

Den tid som brukar förknippas med socialdemokratins högersväng, d.v.s. 1980- 90- och 2000-tal, föregicks i själva verket av en flera decennier lång vandring högerut. När nyliberalismens frammarsch började hade socialdemokratin redan knutit sig stenhårt fast i den borgerliga demokratins institutioner. Faktum är att den socialdemokratiska rörelsen gjorde knut på sig själv när den i början av 1900-talet gjorde det till ett heligt uppdrag att aldrig gå utanför reformernas och lagens ramar. Det parti som en gång bestämde sig för att reformera fram socialismen hamnade till slut i en situation där det tvingades reformera bort välfärden genom kontrareformer.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten var från början en bubbla som vilade på den mest instabila grund man kan bygga ett samhälle på – klassamarbete. Det var oundvikligt att socialdemokratin skulle spräcka sin egen bubbla. Men i sig var den på inget sätt oundviklig eller det “enda realistiska”. Den byggdes genom att ledningen för arbetarrörelsen höll tillbaka arbetarklassen i sin kamp. Istället lagstiftades socialdemokratin fram en rad progressiva reformer som med eller utan kapitalets underskrift likväl aldrig hotade kapitalägarnas makt. Den byggdes under decennier av toppstyre och politikervälde i arbetarrörelsen, vilket i sin tur har lamslagit arbetarklassens egen initiativförmåga. En rörelse som inte ifrågasätter kapitalet annat än i teorin blir i praktiken en borgerlig rörelse. Detta började med att den socialdemokratiska arbetarrörelsen först förpassade det revolutionära perspektivet till teori för att sedan låta det glömmas bort. Under större delen av socialdemokratins existens har därför kapitalet ytterst varit den kraft som bestämt agendan eller satt gränserna.

Socialisterna poserar som en organisation tagen ur den tidiga svenska socialdemokratin. Däri finns inget nytt. Existensbetingelserna för den rörelsen är borta och den gräver sig egen grav. I grunden är detta en möjlighet för revolutionära socialister, inte en tragedi. Så när vi fattar spaden för att täppa till socialdemokratins grav, när den levande döde således ges en mer passande miljö, måste vi samtidigt förhindra att den drar med sig arbetarrörelsen ner i smutsen och döden. Eller mer bestämt: För att förhindra att arbetarrörelsen marginaliseras som politisk kraft eller reduceras till nästan ingenting måste vi bekämpa socialdemokratins inflytande på den. Men den tidiga vänsterreformistiska socialdemokratin lade grunden för dagens socialdemokrati. Att “gå tillbaka” dit, vilket är det Socialisterna föreslår, är därför en återvändsgränd. Det gäller att lära av historien, inte upprepa den.

Om vi vill att arbetarrörelsen tillkämpar sig initiativet och övertaget i klasskampen så ska vi nog undvika att romantisera den sortens arbetarrörelse som till att börja med överhuvudtaget ingick i klassamarbetet.

Socialisterna och välfärdsstaten
Såhär säger Johannes Regell, ordförande i Västerviks socialistförening:

Som vi ser det står inte dagens avgörande motsättning inom arbetarrörelsen mellan reform eller revolution, inte mellan långsam eller snabb övergång till socialismen. Det vi bevittnar idag mitt framför våra ögon är en allt snabbare tillbakagång genom nedrivning av allt som arbetarrörelsen lyckats tillkämpa sig under 1900-talet. Motsättningen står därför idag snarare mellan försvar och kapitulation. Mellan aktivitet och passivitet, mellan agerande och icke-agerande. I våra ögon är det omöjligt för en arbetarklass som inte förmår att försvara sin välfärdsstat att slåss för kapitalismens avskaffande.5

När har det någonsin funnits en ”avgörande motsättning” inom arbetarrörelsen mellan reform och revolution, kan man fråga sig. Hursomhelst, det har alltid varit typiskt den reformistiska grenen av arbetarrörelsen att se på frågan om reform och revolution som att den handlar om hastighetsgraden på vägen till socialismen. Detta är helt felaktigt. En ”långsam övergång” till socialismen genom reformer är omöjlig utan revolution. Erkännandet av revolutionens objektiva nödvändighet är ett annat sätt att säga att socialismen inte går att förverkliga inom kapitalismens ramar.

En arbetarklass som inte kan försvara sin välfärdsstat kan omöjligen slåss för kapitalismens avskaffande, konstaterar Regell. Prio nummer ett blir följaktligen att skjuta kampen för kapitalismens avskaffande på framtiden i väntan på att välfärdsstaten är säkrad. Det är förstås sant att välfärdsstaten inte är socialism, men lika sant är det att välfärdsstaten från revolutionärt socialistiskt håll betraktas som ett uttryck för arbetarklassens landvinningar inom kapitalismen i kampen för störtandet av denna, och på grundval av detta måste man försvara den. Detta håller säkert Regell med om i teorin. Men om försvaret av välfärdsstaten inte ses som en del av en revolutionär kamp för kapitalismens avskaffande, så kommer våra ansträngningar bara att inrikta sig på att fila bort utsugningens vassaste kanter. Såvida man inte likt en av Socialisternas Första maj-talare anser att ”välfärdssamhället på det mest grundläggande sättet är ett uppbrott från klassamhället”6.

Regells påstående är naturligtvis sant rent allmänt, men det indikerar bara att klassmedvetenheten befinner sig på ett lågt stadium, det betyder inte att klasskampen går som på den räls Socialisterna har snickrat ihop; först en uppförsbacke där socialister måste pressa på tåget bakifrån, högst upp på kullen är första stationen ”välfärdsstaten”, och sedan kan vi kämpa för socialismen. I själva verket kan vi endast framgångsrikt försvara välfärdssamhället om vi samtidigt slåss för kapitalismens avskaffande.

I framtiden kan det mycket väl bli så – det är t.o.m. troligt – att kampen om välfärdssamhället, under motståndet från borgarklassen och staten, med nödvändighet måste gå utöver en defensiv försvarskamp och ställa frågan om arbetarkontroll och arbetarregering på dagordningen. Men det är just detta som utgör, för att använde Socialisternas uttryck, en konsekvent arbetarrörelsepolitik: den blickar ständigt framåt och är ständigt beredd på att flytta fram klassens positioner på bekostnad av kapitalets, även om det innebär att gå utöver ”lagens och ordningens” – eller välfärdsstatens ramar. Socialisterna blickar dock mer bakåt än framåt, deras ensidiga och schematiska fokus på välfärdsstaten är ideologiskt motiverat, inte fött ur konkreta behov dikterade av klasskampen.

Välfärdsstaten är ingenting annat än ett samhälle byggt på en kompromiss mellan borgarklassen och arbetarklassen. Men det krävs som bekant två för att dansa tango. Kapitalet vill inte dansa mer, men det vill Socialisterna. I denna mening har de fullständigt misslyckats med att utarbeta en självständig arbetarrörelsepolitik. Mot bakgrund av att borgarklassen för en nyliberal politik, d.v.s. mot bakgrund av de inte är intresserade av klassamarbete – vilket inte kan hänföras endast till att arbetarklassen inte kämpar tillräckligt utan vilket också bottnar i kapitalismens objektiva utveckling under de senaste fyrtio åren – blir det tydligt att Socialisterna inte bara har en i förhållande till kapitalet osjälvständig politik, utan även att de står för en efterbliven reaktion, vilken uttrycks politiskt i romantiseringen av den tidiga socialdemokratin.

Internationalismen – marxismens grundpelare
Det har alltid varit sant att socialismen slutgiltigt måste segra globalt eller inte alls, eftersom att kapitalismen är global. Den moderna globaliseringen har inte kunnat göra annat än att påminna om detta. Den har därmed satt behovet av ett internationellt arbetarparti, alltså en international, ett steg närmre akut tillstånd.

Ytterligare ett konstaterande som Socialisterna upprepar nästan likt ett mantra är ”vi måste gräva där vi står”. Det är naturligtvis helt sant, med tillägget att det blir tomt prat som argument mot ett globalt perspektiv och en internationalistisk praktik. Det är naturligtvis sant att vi står i våra lokalområden, städer o.s.v., och t.ex. den senaste tidens diskussioner om stadsdelskamp är viktig och intressant. I viss mån har varje stad och ort sina egna problem. Men vi står också i en global kapitalistisk ekonomi där beslut som tas på andra sidan jorden kan få effekt hos oss efter några timmar. Detta håller förmodligen Socialisterna med om, det är förvisso omöjligt att inte göra det. Men deras praktik vittnar om en helt annan sorts inskränkthet.

Vi råkar leva i en värld där det inte finns en klasskamp i ett enda land som är oberoende av klasskampen i andra länder. Kampuppsving och reaktioner är som bekant smittsamma. Socialdemokratins kollaps t.ex. är inte speciellt svensk utan sker överallt i Europa, den rasistiska högerpopulismens och den fascistiska rörelsens frammarsch likaså. De stora strejk- och demonstrationsvågorna som är arbetarklassens svar på kapitalismens kris sker även de, precis som de enorma nedskärningspaketen i välfärden, utan hänsyn till några landsgränser. En seger för de grekiska arbetarna över borgarnas försök att vältra över krisens kostnader på det grekiska folket skulle tveklöst ge ifrån sig en ljudlig resonans på de ockuperade gatorna och torgen på Wall Street.

Mot bakgrund av att Sverige inte har drabbats närmelsevis lika hårt av den ekonomiska krisen som dessa länder så skulle resonansen naturligtvis inte vara fullt så ljudlig här. Men det är i grund och botten samma klassregim här som där och under krisens gång så har det verkligen funnits – och finns – tillfällen då svenska arbetare borde ha lärt sig att prata grekiska med cheferna.

Hur tänker Socialisterna när de argumenterar för att vi måste bygga ett nytt arbetarparti för att bäst kunna ”gräva där vi står” samtidigt som de förkastar idén om att bygga ett internationellt sådant parti, en international, i dag? Det är uppenbarligen inte aktuellt just nu när vi inte ens har ett stridbart parti i Sverige till att börja med. Vad som är aktuellt just nu är att ”börja om från början”. Konstigt då att den tidiga marxistiska rörelsen baserade sig på internationaler.

Den praktiska tillämpningen av orden ”arbetarna har inget fosterland” är inte, i motsats till vad Socialisterna verkar tro, att se byggandet av internationaler som överflödiga. Tvärtom, den praktiska tillämpningen av dessa ord är att bygga arbetarklassens parti på internationell grund. Vi borde gräva där vi står, och proletariatet står överallt! Hur man kan förkasta idén om att bygga ett internationellt arbetarklassparti i dag, givet den masskamp som förs på europeisk och global nivå, är ett mysterium. Men vi nöjer oss tillsvidare med att se det som ett uttryck för djup pessimism. För att man ska kunna se partiet som golvet och internationalen – i bästa fall – som taket, krävs verkligen ett välutvecklat nationellt tunnelseende.

Miljökampen, antirasismen, antisexismen och internationalismen – inte om Socialisterna får bestämma
På ett offentligt politikermöte i Västervik om miljöförstöringen konstaterade ordförande Regell följande:

Vi i Socialisterna – Välfärdspartiet har medvetet avhållit oss från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan eller ens nämna den i vårt program. Vi har med andra ord ingen miljöpolitik alls att tala om. Detta är dock inte ett uttryck för att socialismen som rörelse och teori förnekar miljöhoten genom att så att säga ”inte bry sig” om jorden.7

Ändå har man medvetet avstått från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan. Varför då? Regell förklarar:

Vi menar att denna kamp i sin grund inte rör människans relation till naturen utan den relation mellan människa och människa som kapitalismen utgör

(..)

Vår slutsats är lika enkel som vår uppgift är stor; jorden kan endast räddas genom att människan befrias från kapitalismen med dess privata äganderätt till naturresurser och produktionsmedel, dess varuproduktion, löneslaveri, vinstjakt och alienering

Detta är naturligtvis en teoretiskt korrekt nonchalans. Men icke desto mindre en nonchalans inför hur det enorma problemet faktiskt ska bekämpas. För övrigt talar Socialisterna jämt och ständigt om behovet av att ”börja om från början” med arbetarrörelsen, varpå vi får anta att perspektivet på socialismen ligger ytterligare ganska långt fram i tiden, om detta stämmer så borde den logiska konsekvensen vara att stora delar av jordens ekosystem kollapsar innan vi hinner dit, vilket naturligtvis på förhand gör den socialistiska rörelsen helt överflödig i miljökampen.

Eller så kan man inse socialismens potential för att lösa problemet och socialisters ansvar i att vinna det argumentet. Problemet är uppenbarligen profitkonkurrensen och kapitalets anarkiska lagar, den kraft som måste gå i spetsen för att bekämpa miljöförstöringen är med andra ord densamma som alltid; den organiserade arbetarklassen. Vilket utmärkt tillfälle att vinna argumentet för socialismen. Men enligt Socialisterna har inte socialister någon sådan roll att axla, trots att de av någon anledning deltog i ett politikermöte om saken, ty jorden kan endast räddas om kapitalismen först går väck. Förvirringen är påtaglig.

Hursomhelst, Regells nonchalans inför ovanstående problem hade aldrig förekommit i en diskussion om en konflikt på arbetsplatsen (först socialism, sen löser sig problemen), men det är standardapproachen till frågor som handlar om miljön, rasism, sexism etc.:

För det första, har all agitation och alla aktiviteter som Västervikssocialisterna fört och organisera hart varit klassmässiga. Frågor som ofta gör sig populära i svensk vänster så som köns-, klimat-, sexualitets- och etnicitetsfrågor har tillsammans med tredjevärldensolidaritet i princip aldrig stått på dagordningen.

(..)

Arbetet har strävat efter enhet i arbetarklassen oberoende av kön, sexualitet eller bakgrund genom försvar av rätten till arbete och trygghet genom välfärdsstaten.8

Socialisterna avfärdar alltså frågor som handlar om sexualitet, miljön och internationell solidaritet därför att dessa inte är ”klassmässiga”, hur ska vi tolka detta? Naturligtvis inte på det sätt Socialisterna uttrycker sig, då alla dessa frågor uppenbarligen på olika sätt berör människorna och klasskampen. Nej, vi ska tolka det som att de inte omedelbart berör utsugningen och mervärdet. Detta betyder naturligtvis inte att de är onödiga kampsfärer. Men Socialisterna anser tydligen att alla förtryckande normer och fördomar som genomsyrar samhället och människorna försvinner så fort dessa kämpar tillsammans för antingen jobb eller för välfärdsstaten. Större enögdhet får man leta efter.

Det som sker på ekonomins och produktionsförhållandenas områden är naturligtvis ytterst det som formar eller sätter gränserna för de mänskliga relationerna. Detta är marxistisk ABC, men det finns som bekant fler bokstäver än så i alfabetet. Ofta är det avgörande för att få med människor i den socialistiska kampen att man deltar i de vardagsproblem just de har, det kan exempelvis handla om specifikt sexistiska eller rasistiska problem, t.ex. sexuella trakasserier och våldtäkter, eller rasistiska demonstrationer och fascistiska gäng på gatorna som behöver bekantas med asfalten. Om Socialisterna rent allmänt inte hade varit bekanta med sådana problem så hade det inte varit konstigt. Men tidigare i sin historia har man ju arbetat med just sådana frågor, och sagt sig vilja förena dem med ”kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Nu ignorerar man dock dem som en del av en medveten strategi, men inte bara det, man anser t.o.m. att de inte är något att bry sig om bara man får med folk på försvaret av välfärdsstaten och rätten till jobb.

Det är alltid sant att den yttersta orsaken till dessa problem är den kapitalistiska utsugningen och klassuppdelningen, men att säga endast det erbjuder ingen som helst vägledning. Löneslaveriet, motsättningen mellan arbetet och kapitalet, är den primära grundvalen för arbetarrörelsen. Men kapitalismen ger även upphov till en rad andra förtryck och problem som i viss mån är fristående från den direkta konflikten mellan arbetet och kapitalet. I dessa sfärer behöver socialister delta och problemen behöver av oss pekas ut som symptom för ett irrationellt, anarkiskt och despotiskt system. Visst låter det fint att prata om ”enhet”, men i verkligheten kan inte ens medvetna antikapitalister själva någonsin stå helt fria från den förhärskande samhällsideologin – som ju i ett kapitalistiskt samhälle innehåller både rasism och sexism. Och det är därför det är farligt att prata om att sådana frågor ”inte står på dagordningen” – man avstår inte bara på förhand från att göra ett intryck på och medverka i sådana rörelser, utan man bäddar också för en problematisk situation för rörelsens egna medlemmar, som kanske råkar vara unga tjejer eller ha invandrarbakgrund. För vad gör man när rasistiskt eller sexistiskt förtryck ändå tar sig in i arbetarrörelsen, trots att det inte står med på någon dagordning? Om ett nytt arbetarparti ska ha någon som helst chans i Sverige i dag är det helt absurt att säga sig kunna avstå frivilligt från att ta tag i några av kapitalismens värsta uttryck, något som dessutom stått i centrum för några av arbetarklassens största kamprörelser de senaste decennierna (kvinnokampen på 60- och 70-talet, antirasismen i dag, och så vidare.)

Uppfattningen om att revolutionär klassmedvetenhet utvecklas helt spontant i den ekonomiska kampen och att socialister ska stå bakom eller vid sidan av, leder alltid till att samma socialister missar vad som egentligen är deras uppgift, nämligen att föra in revolutionär politik mitt i klassen – oavsett hur ickerevolutionär situationen är – och utifrån begränsade strider försöka utveckla dessa och sammanlänka dem med andra spridda strider till en revolutionär kamp för kapitalismens störtande. Det är just i detta syfte som arbetarklassen behöver ett parti. Varför annars?

Vänsterreformismen inget hållbart alternativ
Den svenska arbetarrörelsens stora problem är att den sveps med i den generella ekonomiska och politiska rörelsen åt höger. När socialdemokratin under de senaste trettio nyliberala åren har tagit allt större steg åt höger har Vänsterpartiet, inte minst under trycket av Sovjetunionens kollaps, åkt med i farten. Moderaterna poserar som sossar, sossarna har i en akt av perfekt utförd förvirring försökt vinna tillbaka sin forna makt genom att ”gå mot mitten”. Socialisterna försöker å sin sida att fylla det vakuum som uppstår där socialdemokratin tidigare stod. I denna betydelse är de en del av rörelsen högerut.

Det är självklart att dagens socialister måste arbeta hårt för att bryta sin isolering i förhållande till arbetarklassen. Vi måste återigen vinna massorna för marxismen. Vi måste övertyga folk om vikten av organisering och kollektiv kamp, vi måste överallt där vi kan delta i sådan kamp och visa på ett positivt exempel. Men när vi säger att vi vill gjuta liv i arbetarrörelsen igen så borde inte detta innebära ett återupplivande av gamla reformistiska scheman och idéer. Det kan aldrig bli en hållbar väg framåt för arbetarrörelsen.

SW
NR

1 Om konsekvent arbetarrörelsepolitik: Att gräva där man står – exemplet Västervik, i Socialistisk Debatt nr 2/2007
2 Västervik – socialisternas starka fäste i Sverige, i Östran, 2006-11-13
3 Citerat på socialism.nu
4 Den trånga vägens svindel: Reflektion om en splittring, i Internationalen, 2010-04-12
5  Socialisterna firade sitt femte årsmöte, Nyttarbetarparti.se, 2008-03-17
6 Anna Lagerman, Första maj 2011, Förändring och handling, Nyttarbetarparti.se, 2011-05-04
7 Socialisterna – Välfärdspartiet i miljödebatt, Nyttarbetarparti.se, 2010-06-05
8 Om konsekvent arbetarrörelsepolitik, Nyttarbetarparti.se, 2007-11-27

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *