I samband med dagens omfattande strejk i Storbritannien behöver den brittiska vänstern en ny strategi, hävdar Simon Hardy, och det måste innebära ett nytt försök att förenas och att bygga en ny antikapitalistisk organisation.
Ibland kan den härskande klassen vara mer vaken inför de möjligheter som en kris erbjuder. Högerekonomen Milton Friedman tillbringade sitt liv med att kämpa för att nedmontera välfärdsstaten och sade om sitt eget projekt att det först skulle kunna förverkligas i tider av stora omvälvningar. ”Endast en kris – faktisk eller upplevd – kan åstadkomma verklig förändring”, skrev han. ”När den krisen inträffar, är de åtgärder som vidtas beroende av de idéer som finns i omlopp. Detta är, tror jag, vår grundläggande funktion: att utveckla alternativ till den existerande politiken, att hålla dem levande och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir politiskt oundvikligt.”
Friedman hade faktiskt rätt. Kriser är inskrivna i kapitalismens DNA. Kapitalet behandlar varje kris som en möjlighet att omorganisera samhället i enlighet med sina intressen. De åtstramningar och privatiseringar som vi ser över hela Europa är en del av försöken att få det arbetande folket att betala kostnaderna för den kapitalistiska krisen och använda skatteinkomsterna för att säkra rikedomarna för världens rikaste personer – investerare, finansiärer och bankirer som sitter i systemets topp.
Den enda procenten – som de har kallats av ockupanterna i London, på Syntagmatorget i Aten, på Wall Street och på andra håll – är inte nöjda med de svindlande rikedomar de samlat på sig under de senaste årtiondena, utan använder krisen för att genomföra ännu en överföring av rikedomar och makt till sig själva. Ett växande antal människor har börjat genomskåda den dagordningen.
Strategi
Men det finns två frågor som var och en står inför som vill se de rikas planer gäckas och i slutändan besegras. Den första är hur nedskärningar och åtstramningar ska kunna stoppas. Workers Power har varit konsekventa i upprepandet av budskapet att om vi vill stoppa regeringen, då måste vi störta den genom masstrejker och protester. Den andra är vilket slags organisationer vi behöver för att åstadkomma det. Denna andra fråga blir allt viktigare när man ställer den första, eftersom vi, när vi väl vet vad som behövs, snabbt blir medvetna om arbetarrörelsens otillräckliga svar – de existerande ledningarnas och organisationernas misslyckande med att kämpa för att störta åtstramningsregeringarna i Europa.
Att omvandla fackföreningarna är en central del av denna uppgift. Att bygga upp en gräsrotsrörelse är en nödvändig del av kampen mot borgarna, eftersom vi inte kan förlita oss på att de stora fackens ledare gör det som är nödvändigt att göra – de är alldeles för korrumperade, alltför konservativa och alltför byråkratiska. Ledare som tillhör både höger- och vänsterflygeln ser inget alternativ till att arbeta inom det kapitalistiska systemet, vinstsystemets verklighet och de begränsningar som påtvingas av kapitalets regeringar och lagar. Vi behöver också en förenad rörelse mot nedskärningarna, en rörelse som kan föra samman de som deltar i direkta aktioner med fackliga aktivister och vänsterns partier, en rörelse som involverar de fackliga ledare som är beredda att kämpa men inte en rörelse som underkastar våra aktioner sitt eget veto.
För närvarande finns det tre nationella kampanjer mot nedskärningar och otaliga lokala kommittéer – men det finns ingen verklig samordning eller något demokratiskt forum för att sammanföra dem. Olyckligtvis har sekteristisk rivalitet mellan vänsterorganisationer som alla har sin egen ”varumärkta” kampanj – Socialist Workers Party med Right to Work, Socialist Party med Shop Stewards Network, Counterfire med Coalition of Resistance – hittills förhindrat utvecklingen av en förenad rörelse. De tenderar alla att utforma sin strategi för att attrahera kända namn bland fackliga ledare till sina talarstolar. Vi behöver övervinna denna kombinationen av opportunism gentemot ledarna och sekteristiska hinder för maximal enhet i motståndet, så att rörelsens militanta flygel maximerar sitt tryck på TUC (brittiska LO) och de fackliga ledarna och bygger upp en alternativ ledning.
Gå utöver motstånd
Vi behöver en vinnande strategi för rörelsen mot nedskärningar. Men motståndet mot åtstramningar ställer också grundläggande frågor om vilket slags samhälle vi vill leva i. Genom att erövra offentliga rum och rikta en global kritik mot politiken med åtstramningar och ojämlikhet, har Occupy-rörelsen återfört antikapitalismen på den politiska kartan. Därigenom har den ställt en rad frågor till oss alla, inklusive den organiserade vänstern, som vår rörelse ännu inte helt har svarat på.
Hur går vi utöver kapitalismen? Vilket slags alternativ behöver vi? Hur kan vi förenas i en ny politisk organisation som kan uppnå detta alternativa system? Och hur relaterar vi vår vision av hur ett nytt samhälle ska se ut till vår praktik – hur organiserar vi för att vinna här och nu? Detta är förargliga frågor för dagens rörelse – inte minst för att det sällan i modern historia har funnits en så djup kris för kapitalismen, och ändå så lite tro på möjligheten av ett alternativt system. Förutsättningarna är emellertid de bästa på länge för att popularisera radikala och antikapitalistiska idéer.
Idén att rikedom ska förstatligas demokratiskt i producenternas intresse, det Marx vågade kalla socialism, är alltid en rationell idé, men idag är den också en brännande nödvändighet. Men arbetarklassen har bara övertygats om det praktiska i denna idé när massomfattande politiska organisationer har gjort det till en dagsfråga. Detta är utmaningen för dagens rörelse och vänsterns organisationer. Kan den bygga upp nya politiska organisationer, utöver den existerande vänstern, som kan göra socialismen trovärdig igen?
Workers Power har, tillsammans med andra, inlett diskussioner om hur dessa frågor ska besvaras. Vi vill ha en öppen diskussion med nya skikt av aktivister som arbetar tillsammans i rörelsen mot nedskärningar och som delar en önskan att inte ”fortsätta på samma gamla sätt” och utforska nya vägar för enhet. Den här krisen är så allvarlig, så djup, att det helt enkelt inte duger att fortsätta på samma gamla sätt. Vår uppfattning om hur en ny organisation ska se ut befinner sig under utveckling. Vi förväntar oss att den kan förändras och genomgå förfining under de diskussioner som vi för.
Men en ny organisation måste som utgångspunkt gå utöver samordning av motstånd för att visa hur nedskärningarna kan besegras och namnge kapitalismen som det grundläggande problemet. Den behöver ha ett perspektiv för att omvandla arbetarrörelsen – stöda och utveckla initiativ underifrån, motsätta sig sekteristiska uppdelningar och att bygga upp en förenad rörelse mot nedskärningar. Den måste se motståndet i Storbritannien som en del av en internationell kamp. Vi anser att den måste stöda alla revolutionerna i Mellanöstern mot diktatorer och det palestinska folket mot Israel. Vi anser också att en ny organisation behöver vara öppen för nya skikt oavsett om de är överens eller inte med alla våra idéer.
Vår roll i rörelsen
Workers Power är en trotskistisk organisation – vi anser att det behövs ett politiskt verktyg som liknar det som förde arbetarklassen till makten i Ryssland. Men vi accepterar att bolsjevismen har ett dåligt rykte i rörelsen idag. Den är skamfilad både av stalinismens arv och, det måste sägas, av det cyniska manövrerandet från många i den brittiska vänstern. Många aktivister som kommit in i rörelsen på senare år har sett hur gräsrotsgrupper och horisontella nätverk har byggt upp livliga och inspirerande kampanjer, samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen har uppvisat tröghet och passivitet inför dagens nya uppgifter. Men de börjar också inse att de miljoner människor som fortfarande är organiserade i arbetarrörelsen, genom strejker kan få det system som skapar profiter att stanna, kommer att vara avgörande för vår slutliga seger.
Det faller på oss att hjälpa en ny generation aktivister att återupptäcka bolsjevismens revolutionära, demokratiska tradition men inom ramen för de praktiska uppgifter som vår rörelse står inför. Vi behöver exempelvis kombinera församlingarnas öppenhet, deltagande och demokrati med den organiserade arbetarklassens sociala tyngd och disciplin, men utan dess odemokratiska byråkrati.
Vi måste ha en viss ödmjukhet inför vår egen tradition, vara anspråkslösa om de styrkor vi kan tillföra och beslutsamma om att ett nytt politiskt projekt verkligen är något som tillhör en ny generation aktivister. Den måste vare helt demokratisk och undvika den byråkratism som har undergrävt tidigare initiativ från vänstern. Debatten måste vara ömsesidig men ärlig. En princip för all rationell argumentation är att båda sidor kommer att tycka att de har rätt – vi måste respektera skillnader men också arbeta för klarhet och enhet.
Vi säger därför inte bara, i likhet med vad många inom vänstern fortfarande gör, ”gå med hos oss”. Inte heller säger vi att vi ska skynda oss att grunda en ny organisation utan allvarligt övervägande och diskussion. Men vi ser att det finns en stämning inom en ny generation aktivister att ge sig in i ömsesidiga debatter om hur vi ska vinna – inte bara mot högern i Storbritannien, utan hur vi ska bli av med det kapitalistiska systemet en gång för alla.
Vi kan också ta vara på lärdomarna från den internationella vänstern. På senare år har grundandet av organisationer som P-Sol i Brasilien, NPA i Frankrike eller Antarsya i Grekland visat att det går att göra. Men idag och i denna tidsperiod, när allt står på spel, måste vi arbeta mot en enhet som kan leverera seger. Det innebär att grupper inom vänstern måste sätta åt sidan snäva, organisatoriska intressen och inrikta sig på den bredare rörelsens tillväxt.
I Storbritannien har försök att skapa en ny vänster inte varit uppmuntrande. Lärdomarna av det förgångna måste debatteras. Men den sämsta inställningen nu skulle vara att dessa tidigare försök inte fungerade, så varför försöka ännu en gång? Klasskampen går framåt i ebb och flod och under en reträtt kan vi ofta komma fram till hur vi ska gå framåt. Det faller på den revolutionära vänstern att idag återigen påbörja den diskussionen.
Simon Hardy