Den växande kören av internationella röster som kräver handling mot Iran pekar på en strävan efter krig. Det finns därför ett brådskande behov av att börja förbereda motstånd, skriver Martin Suchanek.
Storbritannien och USA har ökat sina hot mot den iranska regimen och kräver nu mer sanktioner. Tillsammans med imperialisternas vakthund Israel, har de upprepade gånger hotat den iranska staten med förebyggande bombningar för att hindra landet att bygga en nukleär bomb. För att ”backa upp” sina hot har de upprepade gånger använt den internationella atomkommissionen för att hävda att Iran inte samarbetar och vill bedra det ”internationella samfundet”.
De imperialistiska regeringarna i väst och deras allierade i borgerliga medier framställer det som om det är Iran som utgör ett hot mot folken i Mellanöstern, som om det var Iran som förberedde sig på ett krig. Verkligheten vänds upp och ner.
Ockupationen av den brittiska ambassaden från flera hundra iraniers sida som protest mot dessa hot, och regimens ovilja att förhindra det, används nu som ännu fler ”bevis” för västs anklagelser. De används för att rättfärdiga uppmaningen till mer sanktioner och en politik som syftar till att försvaga regimen i Teheran. Storbritannien har som svar på ockupationen inte bara kallat tillbaka sin ambassadör, utan också sparkat ut de iranska diplomaterna från London. Andra västregeringar har kallat hem sina ambassadörer för ”konsultationer”.
Det stundande EU-toppmötet kommer att få ännu en ”viktig punkt” på dagordningen mitt i eurozonens största kris någonsin: imperialistiska sanktioner och hot om krig mot Iran. I denna situation hävdar den internationella atomenergikommissionen att Iran har genomfört ett prov som har att göra med ”utvecklingen av nukleära delar”. Ingen bör låta sig luras av detta. De ”bevis” som denna imperialistiska kommission tillhandahåller är lika trovärdiga som de ”bevis” som George W. Bush och Tony Blair visade upp för att Irak hade ”massförstörelsevapen”. De finns för att rättfärdiga ett politiskt mål.
Angreppet på den brittiska ambassaden omvandlas nu till diplomatiskt guld av USA, Israel och Storbritannien. Även Ryssland och Kina – Irans viktigaste allierade – tvingas fördöma Teheran. Det kommer att göra det mycket lättare att få med EU på strängare sanktioner, speciellt mot landets finanssektor.
Varför trappas sanktionerna upp?
Alla bör ha klart för sig att ännu flera imperialistiska sanktioner mot Iran står på dagordningen. Huruvida de kommer att följas av flygbombningar är en öppen fråga – men det står klart att en flygel av USA-imperialismen, tillsammans med de brittiska och israeliska regeringarna, öppet bereder marken för detta.
Allt döljs givetvis bakom en rökridå av ”demokratiska” skäl och det hot som Iran påstås utgöra för världen. Orsaken till den ökade aggressiviteten från USA är något annat: För det första är det en del av USA:s strategi för att ”ordna upp” det strategiskt viktiga Mellanöstern och Centralasien. Genom utökade sanktioner och (kanske) flyganfall vill de hindra Irans fortsatta utveckling som en liten regional makt.
Ironiskt nog har krigen mot Irak och Afghanistan störtat regimer som var fientliga till det shiastyrda Iran och försvagat dess grannländer. USA:s strategi innehåller därför också skapandet av en motvikt till iranskt inflytande i regionen, exempelvis genom att ge mer stöd till staterna i Persiska viken och Turkiet. Det är därför som de vill ha bort Assads regim eller försvaga den, eftersom det skulle få bort en av Irans få allierade i arabvärlden. Sanktioner för att skada den iranska ekonomin – som redan befinner sig under stark press – är en viktig del av deras strategi.
Men bilden och förståelsen av drivkrafterna och motiven skulle vara ofullständig om man inte såg att hotet mot Iran är en del av den ökade rivaliteten mellan USA och den framväxande kinesiska imperialismen. USA har, precis som Kina som försöker bygga upp sitt inflytande, inlett en omfattande diplomatisk offensiv i Fjärran östern – nyligen med ett besök i Myanmar (Burma) för att förbättra relationerna med en ”kinesisk allierad”.
Hotet mot Iran är en del av denna bredare geografiska fråga. Det är dessutom ett förebyggande slag mot delar av den europeiska kapitalistklassen, som är rädd för att mer sanktioner och militärt ingripande kommer att missgynna dem när det gäller inflytande i Irak.
Medan stora delar av det amerikanska och brittiska imperialistiska maskineriet följer en ”hård” linje mot den iranska regimen, är de tyska imperialistiska strategerna splittrade i frågan. En fraktion – ”transatlantikerna” – är beredda att stöda USA, Storbritannien och Israel till slutet. En annan fraktion motsätter sig – samtidigt som de officiellt stöder ”måttliga” sanktioner – militära hot och politiken för att ”isolera” regimen. De vill bedriva en strategi med ”Wandel durch Handel” (förändring genom handel). De har kortsiktiga ekonomiska skäl – Tyskland har fortfarande handelsförbindelser värda 4 miljarder dollar per år. Men de anser, vilket är ännu viktigare, att en strategi för att öka de ekonomiska banden och handeln kommer att gynna ett stortyskt eller av Tyskland lett europeiskt inflytande på bekostnad av USA.
Det är slutligen ingen tillfällighet att USA går in i ett valår. President Obama är, med stora inhemska problem i USA, angelägen att avleda uppmärksamheten och fokusera den någon annanstans. Om allt annat misslyckas kan en stor dos av aggressioner mot Iran hjälpa honom i opinionsundersökningarna.
Hur ska vi kunna stoppa ett krig mot Iran?
Allt detta innebär att världens arbetare och ungdomar måste ha klart för sig att det i den nuvarande perioden är sannolikt med mer fientligheter mot länder som Iran på grund av de ökade spänningarna mellan imperialisterna och kampen för att omfördela världen. I slutändan kommer inga diplomatiska manövrer, inga ”fredsuppdrag” från imperialistiska stater eller FN att avlägsna sådana hot. Det kan bara göras av miljoner människor, av arbetare, ungdomar, av massor mobiliserade i de demokratiska revolutionerna i arabvärlden eller Occupy-rörelsen.
Vi behöver en internationell rörelse, speciellt i de imperialistiska länderna i väst, som kan mobilisera tillräckligt tryck för att tvinga våra regeringar att avstå från sina hot mot Iran. Vi måste också visa aktiv solidaritet och stöd för demokratiska rörelser och arbetarnas rörelser i Iran för att hjälpa dem i deras kamp mot regimen och inte överge organisationer som kämpar för demokrati att bli värvade av imperialistiska ”demokrater”.
Vad står vi för?
Vi är för omedelbart lyftande av alla sanktioner mot Iran.
Vi avvisar rätten för den internationella atomenergikommissionen och varje annan av imperialismens institutioner att ”undersöka” och sätta sig till doms över iransk politik. Så länge som USA och dess gendarm i Mellanöstern, Israel, är beväpnade till tänderna med massförstörelsevapen inklusive kärnbestyckade missiler, är det bara pro-imperialistiskt och pro-sionistiskt hyckleri att förneka Iran rätten att beväpna sig.
Vi motsätter oss krigshot och vi stöder öppet Irans rätt att försvara sig mot varje anfall från USA, Israel, Storbritannien, Nato eller andra regionala allierade.
Försvaret av Iran mot alla västimperialistiska hot får emellertid inte för ett ögonblick innebära att stöda andra konkurrerande imperialistiska makter som Kina eller Ryssland. De är inga ”vänner till det iranska folket”, utan vill bara göra landet till en allierad till sina egna globala ”imperier”, som domineras av deras finanskapital, och tjänstgöra som en geostrategisk och ekonomisk allierad i regionen.
Inte heller innebär försvaret av Iran mot imperialistiska hot för en enda minut att vi ger något politiskt stöd till den diktatoriska, reaktionära islamistregimen i Teheran. Den klerikala regimen är baserad på hänsynslös utsugning av arbetarklassen, speciellt på oljefälten och i industrin. Inför en växande ekonomisk kris, med en omfattande inflation på cirka 20 procent, är det arbetarna, de fattiga, kvinnorna, ungdomarna och bönderna som tvingas betala för krisen, liksom i alla andra länder.
Är Iran anti-imperialistiskt?
Den iranska regimen, dess företrädare, dess officiella och hemliga polis och dess reaktionära halvfascistiska kommandogrupper försvarar, vilket vi sett under de senaste åren, de rikas, kapitalisternas och den korrumperade statsbyråkratins klerikala despoti, liksom armén och polisen i Saudiarabien, Egypten och Syrien. Delar av regimen försöker spela det ”anti-imperialistiska kortet”, vilket kanske är det enda kort som återstår för att få stöd från delar av de folkliga massorna. Denna bedrägliga, borgerligt-klerikala ”anti-imperialism” måste obönhörligt avslöjas.
Även om vi inte vet av vem eller exakt hur den brittiska ambassaden ockuperades, är det säkert att det skulle varit omöjligt utan tyst tolerans från en fraktion inom regimen. Det har hur som helst inget att göra med verklig anti-imperialistisk politik som utformats för att samla och organisera arbetarnas och de fattigas massor, ge stöd till alla upproren i arabvärlden m.m. – det var ett politiskt spel från en av regimens fraktioner för att stärka dess ställning.
Störta regimen
Allt leder till en enda slutsats: Försvaret av Iran mot imperialistiska krigshot och avvisandet av sanktioner mot landet, måste vara en del av en bredare politisk strategi som syftar till revolutionärt störtande av den iranska regimen, kampen för en revolutionär arbetar- och bonderegering som kan ersätta mullornas regim och förverkliga de iranska massornas demokratiska och sociala mål.
Det är bara en sådan regim som kan bli ett pålitligt bålverk mot imperialism och sionism. Det skulle vara en regim som siktar på att sprida det revolutionära störtandet av de reaktionära regeringarna, kasta ut alla imperialister och deras rådgivare och skapa en federation av arbetar- och bondestater, Mellanösterns förenade socialistiska stater.
Martin Suchanek
Bildkälla; Wikimedia Commons; Carlos Latuff; Copy Right Free