Som man kunde ha befarat blev det ingen metallstrejk. IF Metall nådde en löneökning på 3 % – men detta på 14 månader, märk väl, och inte på ett år. Samtidigt avvisades de värsta försämringarna som arbetsköparna ville genomföra.
Av kommentarerna på IF Metalls hemsida att döma är den vanligaste reaktionen bland de som tillfrågats att de hade hoppats på ett lite bättre avtal, men samtidigt säger att det kunde ha blivit värre, speciellt med en kris i antågande.
Säkerligen kunde det ha blivit värre. Men vad avtalet framför allt representerar är att ännu en gång har ledningen för Metall vägrat att ta striden. Givetvis kunde avtalet ha blivit betydligt sämre, och visst kan det beskrivas som en kompromiss mellan två parter. Men det ska sägas att det är just den sortens kompromisser, med avtal som aldrig är så dåliga som de kunde ha blivit, som de senaste årtiondena av ständig reträtt för arbetarrörelsen har bestått av.
Steg för steg har arbetsköparna flyttat fram sina positioner, och steg för steg har vi backat – ständigt med förklaringar från fackledningarna som hävdar att detta var det bästa som kunde uppnås, om de inte rent av har uttryckt förståelse för arbetsköparnas förment ekonomiska argument om samhällsansvar. Gång på gång har fackledningarna låtit bli att mobilisera till strid. Under tiden har arbetslösheten ökat, tryggheten minskat, de ekonomiska och sociala klyftorna ökat, fasta jobb i allt större utsträckning ersatts av tillfälliga anställningar eller bemanningsföretag – samtidigt som arbetsintensiteten för många grupper har tvingats upp. Inte minst har arbetsköparnas angrepp fortsatt under avtalsperioderna, helt oavsett avtalen.
När arbetsköparen lägger ner produktionen, skär ner på personalstyrkan, ändrar arbetsuppgifterna eller ökar takten anses det nämligen inte som ett brott mot fredsplikten. Så länge arbetarrörelsen inte sätter ner foten och sätter stopp för dessa angrepp – som formellt inte är stridsåtgärder från arbetsköparnas sida – kommer vår reträtt att fortsätta. Det finns bara ett sätt att stoppa den: ta striden på allvar, och inte begränsa fackets uppgift till att förhandla fram några procentenheter mer i lönekuvertet. Metalls vägran att mobilisera till strid – en ordentlig strejk som lamslår industrin, med omfattande solidaritetsstrejker från andra förbund – innebär därför: ännu en förlorad möjlighet.
De fackliga ledningarna talar sig vid varje tillfälle som bjuds varma för att vara realist och ta ansvar. Om man med ansvar menar att försvara medlemmarnas intressen är realister det sista de är – även om saken möjligtvis kommer i ett annat läge om det är de höga lönerna för fackledningarna som beaktas. Den viktigaste anledningen till LO:s stora medlemsras de senaste åren är de ständiga reträtterna. Allt fler medlemmar ifrågasätter det meningsfulla i att vara med i fackföreningar som aldrig på allvar tar strid för deras intressen. Politiskt visas detta av att högeralliansen vann sitt andra val i rad.
När arbetarrörelsen inte verkar kunna erbjuda något alternativ är det betydligt lättare att lockas av Reinfeldts jobbskatteavdrag. Det finns bara en väg bort från arbetarrörelsens nuvarande kräftgång: ta striden, vägra backa ett steg – vägra betala för kapitalismens kris. Metallavtalet må ha försvarat reallönerna den här gången – men i ett lite större perspektiv är det ännu ett steg i en reträtt som har pågått i årtionden.
Jens-Hugo