Den finanspolitiska unionen i Europa befinner sig vid en potentiell vändpunkt som kan innebära år av åtstramning och fattigdom i hela Europa – den måste motarbetas och stoppas. Ett uttalande från Förbundet för Femte Internationalen.
Den andra december sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att ”Europa befinner sig i mitten av sitt största test” och agiterade öppet för en omvandling av euro-zonen – eller dess inre kärna – till förmån för en ny finansiell union. På tröskeln till förra veckans Bryssel-konferens sade Frankrikes president Nicolas Sarkozy till en samling av europeiska center-högerpartier att ”[a]ldrig har risken för en upplösning av Europa varit så stor. Europa står inför en utomordentligt farlig situation.” Inte heller detta var en överdrift.
Euro-zonens kris, som har sitt ursprung i den grekiska skuldkrisen, skärptes av utsikterna om en återgång till recession (utdragen lågkonjunktur), inte bara i Europa utan även i den globala ekonomin. Trots detta har Europas politiska ledare i rask takt genomfört en politik som efterfrågas av banker, obligationsmarknaden och kreditvärderingsinstituten som kommer att göra saken värre. De djupgående åtstramningar som är den nödvändiga följden av den ekonomiska stabiliseringspolitiken kommer inte bara att innebära dramatiska attacker på levnadsstandarden och för stora delar av den europeiska arbetarklassens ekonomiska situation, utan också fördjupa recessionen.
De viktigaste besluten från toppmötet, att begränsa de årliga strukturella underskotten till 0,5 procent av BNP och att införa stränga sanktioner mot länder vars offentliga underskott är mer än 3 procent av BNP, pekar på en tydlig vändning bort från keynesianska metoder för att försöka återställa ekonomisk tillväxt genom ökade statliga utgifter. För att betala av statens skulder till banker och obligationsinnehavare kommer istället statens utgifter skäras ned, skatterna höjas och de offentliga tillgångarna att säljas ut.
Resultaten kommer att vara massiv arbetslöshet och nedskärningar inom den offentliga sektorn. Dessutom måste dessa riktlinjer vara inskrivna i de europeiska staternas författningar. Detta pekar på att det inte rör sig om en kortsiktig nödåtgärd, utan om ett långsiktigt försök att omstrukturera ekonomin i bankernas och de rikas intresse. Detta är vad Merkel menade när hon sa: ”Vi kommer att använda krisen som en chans till en ny början”.
Besluten från toppmötet blottade också det demokratiska underskottet i hjärtat av Europa. Ingen av de europeiska ledarna hade ett mandat från sina väljare att gå med på denna politik. De flesta regeringar kommer helt enkelt att genomföra de nya åtgärderna genom administrativa beslut. Endast Irland kommer att ha en folkomröstning om den nya finanspolitiken. Vissa länder, som Sverige, kommer att behöva driva igenom uppgörelsen i riksdagen, men även där regeringarna har en parlamentsmajoritet saknas ett verkligt demokratiskt mandat för den här typen av uppgörelse. Sådana parlamentariska charader kan inte dölja det faktum att vi i framtiden kommer att få icke valda EU-tjänstemän med maktbefogenhet att granska nationella budgetar, införa skatter och nedskärningar för medlemsstaterna och en europeisk domstol som kan åsidosätta valda regeringar om de inte skär ned brutalt nog.
Vid toppmötet lade David Cameron in sitt veto mot dessa förslag, trots att Storbritannien inte är inte medlem i euro-zonen. Han påstod sig göra detta ”i Storbritanniens nationella intresse”, men brydde sig knappast om att dölja att det var för att säkerställa Londons förmåga att förbli ett oreglerat paradis för de spekulerande miljardärerna.
Han har naturligtvis inga invändningar gentemot de åtstramningsmål Merkel och Sarkozy ordinerat för de svagare sydeuropeiska ekonomierna. Han klargjorde tydligt att han skulle lyfta sitt veto om EU drog tillbaka en rad milt progressiva lagliga åtgärder som hade ”påtvingats” Storbritannien (direktivet om arbetstidens förläggning, det sociala kapitlet, mänskliga rättigheter mm).
Men Merkel och Sarkozy svepte föraktfullt både hans begäran om mutor och hans veto åt sidan och gick vidare, med bara Storbritanniens röst emot. Därmed förpassades Cameron och Storbritannien till en eventuell yttre perifer kärna till EU.
Europeiska centralbanken (ECB) och Sarkozy-Merkel-blocket har klargjort att de inte kommer att tillåta att City of London förblir en fristad där finansiärerna kan spekulera oreglerat. Något av ett krig kommer förmodligen att föras mot staden, och Storbritannien kan eventuellt även komma att finna sig utestängda från den europeiska marknaden om – och detta är fortfarande ett stort om – euro-zonen undgår sin kris.
De dubbla kriserna i Europa
Den hastighet med vilken överenskommelsen frampressades, och det faktum att det skedde nästan enhälligt, pekar på trycket på de valda politikerna från de som utgör ”den enda procenten”. Denna minoritet av bankirer och finansiärer, ägare och vd:arna för de stora industriella och kommersiella företagen krävde snabba åtgärder. Även det brittiska vetot användes endast i ett försök att försvara City of Londons finansintressen. Varför? Eftersom två kriser kom till ytan samtidigt, och den enda procenten var (och är) fast beslutna att tvinga arbetarklassen och mellanskikten i Europa att betala kostnaden för att lösa dem.
Den första av de två kriserna är skuldkrisen. Flera EU-länder byggde upp enorma skulder redan innan lågkonjunkturen 2008-2009 och har sett sina skatteintäkter minska samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsunderstöd växt sedan dess. Till skillnad från USA, som har försökt att stimulera tillväxten genom att devalvera sin valuta och öka exporten, kunde de svagare sydeuropeiska medlemmarna i euro-zonen inte justera värdet på sina valutor eftersom de använder euron. Utan några utsikter för ekonomisk tillväxt kan de nu bara låna på obligationsmarknaderna till otroligt höga räntor. Utan nya lån ställs de inför utsikten att inte kunna betala tillbaka sina befintliga skulder.
Den andra krisen handlar om det som Bank of Englands chef Mervyn King kallade ”tidiga tecken på en kreditkris” och vad Bank of Japans vice riksbankschef Kiyohiko Nishimura beskrev som en ”utbredd kreditåtstramning.” Bankerna har slutat låna och hamstrar istället kontanter då utsikterna för avkastning på investeringar ser mörka ut. De räds att låna ut till regeringar genom köp av statsobligationer eftersom det finns en risk att lånen aldrig kommer att återbetalas. Om de å andra sidan investerar i aktier riskerar de förluster eftersom lågkonjunkturen driver ned aktiernas värden.
Natten till den första december lånade euro-zonens banker mer än 8 miljarder euro från ECB bara för att hålla sig flytande. Samtidigt vidtog fem centralbanker med amerikanska Federal Reserve i spetsen ”nödåtgärder” för att hjälpa bankerna att få tillgång till pengar. Dessa exempellösa och dramatiska ingrepp antyder att bankerna hade upphört att låna ut till varandra – vilket innebär att de fruktade att åtminstone en stor bank var på väg att kollapsa och att de därför att inte kunde gå med på att låna ut även kortfristiga lån.
Mindre än fem år efter att de första tecknen på den senaste kreditkrisen uppenbarade sig (tidigt under 2007) och mindre än fyra år sedan den stora globala recessionen 2008-2009 räds nu Wall Street Journal vad de beskriver som ”en upprepning under nästa år med en annan rolluppsättning, men med en lika skrämmande avslutning”.
Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs säger att dessa två kriser kommer att driva stora delar av världen tillbaka i recession. Förra gången, säger de, var det kollapsen för de amerikanska bostadslånen och för storbankerna och hedgefonderna som utlöste krisen. Den här gången blir det Europa, eftersom ”skuldkrisen och bankkrisen nu har fått en systemisk dimension, med investerare som i allt högre utsträckning ifrågasätter eurons och euro-zonens överlevnad”.
Risken för en bankkris är inte begränsad till euro-zonen. Bank of Englands stabilitetsrapport varnar för att de fyra största brittiska bankerna har en nettoexponering mot Irland, Spanien, Italien, Grekland och Portugal som uppgår till 172,3 miljarder pund, vilket motsvarar 83 procent av deras totala primärkapital (den del av bankkapitalet som bestämmer bankens värde och styrka).
De ledande europeiska kapitalisterna i Tyskland och Frankrike är (eftersom dessa stater är de hegemoniska makterna i euro-zonen och i EU som helhet) desperata i sitt försvar av euron och sin politiska och ekonomiska dominans över Europa. Om euron kollapsade skulle Tyskland förlora den för landets exportindustri så fördelaktiga växelkursen som gynnat den på den europeiska marknaden.
En ”post-euro-värld” skulle se skarpare rivalitet mellan europeiska stater, geopolitisk instabilitet, ökande tendensen till protektionism, faktorer som alla begränsar världshandeln och underblåser politiska och ekonomiska konflikter. Global stormakter som Kina och USA skulle tävla om inflytande över ett lapptäcke av skiftande europeiska allianser.
Hur kan de genomföra detta förslag?
För Tyskland och Angela Merkel innebär den nya finansunionen tre ytterligare problem som måste lösas:
• Vem kommer att vara i, eller utanför, en ny finanspolitisk union? Grekland skulle kunna kastas ut ur euro-zonen, i vilket fall den nya grekiska valutan skulle sjunka, och med den, den grekiska medelklassen, småföretagarna, spararna och bankerna kollapsa.
• Hur ska man öka storleken på EU:s räddningsfond? För närvarande har den bara 250 miljarder euro, vilket är långt ifrån tillräckligt för att rädda Italien och Spanien, och bara en fjärdedel de tusen miljarder euro som utlovades i den sista rundan av ”brådskande samtal”. Fonden är nödvändig för att bygga en ”brandvägg” runt Grekland, och för att stoppa ”smittan” från att sprida sig till Italien. Om det inte finns mer pengar kan det nya EU komma att vara mycket mindre än det gamla.
• Den totala avsaknaden av en demokratisk process i dessa beslut är ett växande bekymmer, eftersom det öppnar upp för ett brett motstånd mot åtgärderna. De fattigaste skikten och arbetarklassen, vars mest omedelbara behov kommer att drabbas mest av dessa beslut, ignoreras fullständigt, och de ges inte någon röst i dessa beslut. Detta är den kapitalistiska världsordningen sanna ansikte – allt tal om demokrati har övergivits, trots detta års omfattande kamp för demokratiska rättigheter i Egypten och andra länder i Nordafrika och Mellanöstern.
Det råder ingen brist på länder i Europa som har historiska skäl att avvisa möjligheten till tysk kontroll. Det ”demokratiska underskottet” är ett stort politiskt hinder för genomförandet av hela Brysselpaketet. Regeringarna i Grekland och Italien har redan avlägsnats efter diktaten från europeiska och internationella finanskretsar. Kan det vara en slump att den nya italienska regeringen inte står i brist på bankirer, men helt saknar folkvalda politiker?
Några moderata krafter inom arbetarrörelsen kommer att föreslå ljumma reformer av EU:s utgivning av euro-obligationer, men utan att märka att utvecklingen mot en finanspolitisk union innebära ett stort steg mot konsolideringen av en ny europeisk imperialistisk makt, fri från all demokratisk kontroll.
Andra i rörelsen kommer – med all rätt – att kräva att regeringar avstår från att betala av på deras nationella skulder och att de avbryter åtstramningsprogrammen. Många av de stater som står utanför EU:s gamla kärna kommer att kräva ett utträde ur unionen till förmån för en återgång till det gamla systemet med ”självständiga” nationella valutor. De kommer att använda, och använder redan, anti-tysk demagogi. Men de ignorerar det faktum att en reträtt tillbaka till de nationella ekonomierna skulle betyda en garanterat kraftig nedgång för den europeiska ekonomin som helhet. Ett lapptäcke av ”oberoende” kapitalistiska stater som var för sig styrs av en desperat härskande klass som bestämt sig för att skära ned hårdare än sina rivaler innebär ingen lösning för arbetarklassen.
Faktum är att hela processen med skapandet av EU/EMU blocket var ett resultat av den av marxister sedan länge påtalade motsättningen mellan de växande europeiska produktivkrafterna och den alltför trånga formen för dessa krafters fortsatta tillväxt som systemet med splittrade nationalstater innebar. En återgång till en sådan gränsindelning, även om det skedde i form av bevarandet av en inre kärna som domineras av Frankrike och Tyskland, skulle innebära en kollaps för produktivkrafterna och miljontals fler arbetslösa. Det skulle bokstavligen vara en reaktionär lösning.
Samtidigt visar de upprepade kapitalistiska kriserna att systemet inte har någon annan utväg att gå än den som bär över det arbetande folkets brutna ben. I varje land skär kapitalisternas regeringar bort jobben i den offentliga sektorn, kastar ut miljoner i arbetslöshet, genomför barbariska nedskärningar i utbildningssystemen, i hälsovården och i sociala förmåner, avskaffar pensionsrättigheter och fackliga kollektivavtal – alla landvinningar som arbetarrörelsen slagits hårt för. Detta är vad som menas med ”flexibilitet på arbetsmarknaden”.
Således står arbetarrörelsen i hela Europa inför historiska angrepp av en omfattning som inte överträffats sedan 1930-talet. I varje land måste det nu till en radikal översyn av arbetarrörelsens politiska program, dess organisationer och ledarskap för att göra motstånd mot offensiven och för att presentera en alternativ global lösning till kapitalismen.
Vad göra?
För det första måste vi säga NEJ till Merkel-Sarkozy-planen för en finansunion, och NEJ till den kontroll som bankirer och ”experter” från Goldman Sachs m.fl. vill ha över de nationella budgetarna. Tvärtom måste vi kräva skydd för all hälsovård, för utbildning, kommunal välfärd och för de sociala förmånerna. Politiskt måste det centrala kravet vara folkomröstning i alla länder: Vi kräver rätten att besluta om dessa åtgärder ska genomföras eller inte. Kampanjer över hela kontinenten för folkomröstning är avgörande under de kommande månaderna, inte minst eftersom det handlar om hela det demokratiska underskottet i hjärtat av EU-projektet. Varken det nya EU-fördragets ändringar eller kraven på ”budgetbalans” i den nationella lagstiftningen bör antas av regeringar eller parlament utan direkta demokratiska beslut av folket efter den bredaste och friaste diskussion. De nationella budgetarna bör inte lämnas i händerna på eurokrater för godkännande, de bör lämnas i folkets händer.
Som en del av denna kamp borde arbetarrörelsen, vänstern och de anti-kapitalistiska revolutionära krafterna över hela kontinenten samlas i en församling för att diskutera ett alleuropeiskt motstånd mot dessa förslag och de nationella åtstramningspaketen. Detta är det progressiva alternativet till en återgång till nationellt isolerade kamper, eller till bildandet av allianser med reaktionära nationalistiska krafter ”mot fransk-tysk EU-dominans”.
Vid ett sådant möte kan vi börja diskutera hur ett alternativt Europa kan bildas. Hur kan vi behålla det som är positivt med utvecklingen i Europa (inga gränser, ökad integration), medan vi utmanar allt som är fel (den fria marknaden, de odemokratiska institutionerna)? En mer demokratisk lösning skulle vara direkta val med proportionerlig representation i hela europeiska unionen till en suverän konstituerande församling, vars medlemmar skulle vara ansvariga och återkalleliga inför och i förhållande till sina väljare.
Ett sådant organ skulle vara ett enormt fokus för arbetarklassen och för folkliga krav överhuvudtaget. Arbetarrörelsen kan kräva att församlingen beslutar inte bara om situationen för euron och europeiska centralbanken (och ställer den under arbetarklassens demokratiska kontroll) men också att den konstitutionellt garanterar hälso-och sjukvårdssystemen på kontinenten och beslutar om en plan för offentliga arbeten för att möjliggöra för alla att ta del av den allmänt höga levnadsstandard som nu bara kommer en del av befolkningen i de mest privilegierade staterna till del.
Den skulle också kunna besluta om nationalisering utan ersättning av de stora bankerna och de finansiella centrumen på kontinenten och upprätta en plan för att avskaffa arbetslösheten. Det skulle kunna möjliggöra en mobilisering av arbetskraft och skapandet av resurser för att stödja utvecklingen i länderna i syd som har tappats på blod genom århundraden av europeisk imperialistisk utsugning. Det skulle kunna vara en del av nedrivandet av fästning Europa med dess förbud mot migration. I korthet skulle en sådan församling kunna lägga grunden för ett Socialistiskt Europas Förenta Stater.
Ett sådant perspektiv och sådana lösningar kommer dock aldrig att kunna utföras genom en process av normala val eller folkomröstningar. Det kan endast förverkligas som produkt av en europeisk revolution eller genom en spridning av nationella revolutioner. Dessa skulle behöva utvecklas ur en alleuropeisk massrörelse av motstånd mot åtstramningarna och mot kapitalets diktatur.
Detta snarare än en återgång till nationellt isolerade stater och deras valutor borde vara den europeiska arbetarrörelsens strategiska inriktning. De nationella isolationistiska alternativet kommer att uppmuntra en nedstigning i fruktansvärd chauvinism, med de ”förlorande” staterna inbegripna i anti-tysk eller anti-fransk chauvinism. Den stalinistiska och vänstersocialdemokratiska traditionen ägnar sig redan regelbundet åt detta i några länder. Att göra denna strategi allmän skulle vara att dela upp och dödligt försvaga hela arbetarrörelsen, som måste vara internationalistisk och revolutionär. Annars blir den ingenting utöver en leksak för de mest reaktionära delarna av de nationella härskande klasserna.
Vilket slags EU?
Majoriteten borde inte behöva betala en euro för miljardärernas och profitörernas brott. I själva verket måste dessa parasiter utsättas för ”brutal beskattning”, och om de försöker att flytta sitt kapital utomlands måste de stoppas och exproprieras. För detta ändamål måste vi skapa arbetarnas kontroll över bankerna och få ett slut på banksekretessen. Bankerna måste nationaliseras och arbetarnas och medelklassens tillgångar, inkl. deras pensionsfonder, försvaras. De måste koncentreras till en enda statsbank och ställas under folklig demokratisk kontroll.
För att samordna vårt motstånd måste vi utsträcka och eskalera de nuvarande 24 eller 48-timmarsstrejkerna i olika länder, och utveckla dessa till obegränsade generalstrejker som kan störta nedskärningsregeringarna. Vi måste ersätta dem med regeringar som inte baseras på teknokrater och bankirer, utan på rådslag baserade på arbetarnas egna delegater. Vilken typ av program skulle en arbetarregering utföra?
Den skulle riva upp alla åtstramningsplaner, avsäga sig ansvaret för statsskulderna, överta bankerna och konfiskera den mäktigaste procentens privata rikedomar. Mot denna bakgrund skulle det vara möjligt att finansiera en beredskapsplan för att ge jobb för alla arbetslösa, för sanering av härjade branscher och sociala tjänster, för att bygga bostäder, skolor och sjukhus. Det skulle vara möjligt att vända den skenande sociala ojämlikheten som pågått de senaste nyliberala årtiondena, och att börja stoppa klimatförändringarna.
Det får inte finnas några illusioner om att man kan finna lösningar inom de nationella gränserna. Kapitalismen har börjat integrera den europeiska ekonomin, men kapitalisterna själva är nationella klasser som inte kan slutföra processen. För det behöver vi ett Socialistiskt Europas Förenta Stater, baserat på arbetarråd och andra kamporganisationer som måste byggas i kampen mot åtstramningarna.