Enhedslisten som kapitalismens administratörer

Inför parlamentsvalet i Danmark 2011 hade Enhedslisten (EL) lovat dyrt och heligt: ”Inga försämringar, inga nedskärningar”. Löftet lockade väljare och partiet fick 8 extra mandat, medan Socialistisk Folkeparti (SF) – som av bland annat arbetarväljare upplevdes som alltför beredvilliga att genomföra högerpolitik – förlorade 7 mandat. Det såg alltså ut som att satsningar på välfärd kunde vara ett vinnande koncept i val.

Men när budgetpropositionen skulle arbetas fram i samarbete med Socialdemokraterna, SF och Radikale Venstre visade det sig att löftet skulle brytas. Venstre, Konservative och Dansk Folkeparti (VKO) hade sin vana trogen attackerat välfärden under sin senaste mandatperiod. Stora delar av budgeten, finansloven, vidareför – tyvärr – just försämringar och nedskärningar från den tidigare regeringen.

Fjärde Internationalen i Danmark, Socialistisk Arbejderparti, som ingår i EL, menar att det i själva verket inte kan kallas för försämringar. Argumentet är att försämringarna beslutats av tidigare regeringar. Besluten i budgeten togs av VKO, inte av Enhedslisten, hävdar man. Det kan då tyckas märkligt att EL faktiskt har ändrat på tidigare fastlagda beslut: Bland annat har man lyckats att tillfälligt skjuta upp tidsbegränsningen av arbetslöshetsersättningen. De 38 500 långtidsarbetslösa som riskerar att utförsäkras förlorar alltså sin inkomst i januari 2013, istället för i juli 2012. EL har också upphävt tidigare beslut om att tvinga kommunerna att lägga ut minst 31,5 % av verksamheten på entreprenad. Att som partiet hävda att enbart nya förslag, inte ändringar av äldre förslag, är deras ansvar är ett ganska bisarrt sätt att resonera på. Speciellt med tanke på att de inte ens själva är konsekventa på den punkten.

Besparingar inom kommunerna
Enhedslistan har gjort en stor sak av att partiet fått igenom satsningar inom offentlig sektor. Man bör då komma ihåg utgångsläget: Ungefär 163 000 är idag arbetslösa, och bara under tredje kvartalet 2011 fick 17 000 danskar sparken. Arbetslösheten förväntas fortsätta stiga under 2012. Statsministern Helle Thorning-Schmidt kommenterade läget cyniskt under sitt nyårstal till nationen: ”De feta åren ligger bakom oss. Vi bör förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer kräva mycket av oss. Och ja, vi kommer att få uppleva nedskärningar och besparingar.”

Bortom cynismen (Vilka är de ”feta åren”? För vem?) ligger det tyvärr en del sanning i det Thorning-Schmidt säger: Bara för att lyckas finansiera nuvarande behov av vård och omsorg inom landets kommuner, beräknas den offentliga realtillväxten – alltså hur mycket offentlig sektor växer per år inberäknat prisökningar/löneökningar (inflation) – kräva en tillväxt på mellan 0,9 % till 1,2 %. Den nuvarande budgetens offentliga konsumtion innebär en ökning på 0,6 %. Jämfört med VKO-partiernas förslag till budget, 0,4% ökad välfärdskonsumtion, är det därmed endast 0,2% som skiljer mot den av Enhedslisten hyllade budgeten.

Detta innebär att kommunalt anställda arbetare kan förväntas bli uppsagda i spåren av de besparingar som budgeten medför. Speciellt med tanke på att regeringen inte brutit med den så kallade ”nolltillväxten”. Systemet innebär att kommunernas välfärdstjänster varken ska öka eller minska (korrigerat till inflationen) jämfört med tidigare år. Någon hänsyn till att efterfrågan för välfärd kan öka, genom inflyttning, större elevgrupper, tyngre och fler patienter eller dylikt tas inte. Kommunerna får inga extra pengar utöver ”plus minus noll” öronmärkta från statens sida för att finansiera sina verksamheter.

Utöver detta kräver finansministern Bjarne Corydon besparingar på en halv miljard danska kronor i satsningarna till kommunerna. Den liberala tankesmedjan CEPOS tror att besparingarna kan innebära 3000 extra avskedanden, och applåderar utvecklingen.

Visst är det bra att regeringen satsar pengar på att anställa 1 500 extra förskollärare. Men då bör man samtidigt uppmärksamma att 7 293 personer fått sparken inom barnomsorgen mellan juli 2010 och juli 2011. Tusentals kommunanställda fortsätter alltså att sakna arbete. Och inberäknat de nyaviserade besparingarna för 2012 kommer tusentals anställda, som idag trots allt har arbete, att förlora sina jobb.

Besparingar inom utbildning
3 000 danska kronor per helårsstudent kommer att försvinna från den statliga finansieringen till universiteten för 2012. Totalt handlar det om nedskärningar på 600 miljoner kronor. Studentprotester anordnades kort efter offentliggörandet av budgeten. På ett tämligen hycklande vis deltog även Pernille Skipper från EL i protesterna, och uttalade sig: ”Jag är djupt besviken på att vi inte lyckades genomföra den politik vi önskade på universitetsområdet. Oavsett vem som sitter i regeringen ska vi fortsatt visa att vi kräver förändring.” Frågan är kanske varför hon klagar på att ”genomföra”, när hon tidigare hävdat att det ändå inte är EL:s ansvar, eftersom försämringarna inte är ”nya”? Då är det väl bara att ge upp?

Men som nämnts tidigare är detta en sorts retoriskt knep, en undanflykt. Eftersom partiet de facto har ändrat på vissa delar av den tidigare budgeten (men behållit huvuddelen). Och nu har alltså skillnaden mellan vallöften och praktiskt genomförd politik gått så långt att partiföreträdare protesterar mot sig själva.

55 högskolerektorer från olika delar av Danmark har i ett gemensamt uttalande motsatt sig besparingarna. Enhedslisten har också varit med om att besluta om bekostandet av 10 000 extra praktikplatser för yrkesstuderande. Tyvärr är 10 000 fler platser precis lika många praktikplatser som försvann mellan 2008 och 2010. Idag står 2365 yrkesstuderande enbart inom byggutbildningarna utan praktikplats. Så frågan är: Kommer satsningarna på praktikplatser ens att täcka de nuvarande behoven? Klart är i alla fall att högskolor och universitet har att se fram ett år av nedskärningar.

Dyrare kollektivtrafik
Billigare kollektivtrafik var innan valet ett ”ovillkorligt krav” från Enhedslistens sida. Men i likhet med de så kallade ”kraven” om att inte gå med på nedskärningar eller försämringar inom skola, vård och omsorg så har det inte betytt någonting i praktiken. Det tillförs alltså inte mer pengar till bussar och tåg. Tvärtom så stiger priserna på bussar, tåg och tunnelbana med 3,1 % fr.o.m. 17 januari i år. Om man ser specifikt till periodkorten handlar det om betydligt högre avgiftshöjningar, upp till 7,7 % högre priser.

EL skyller den dyrare kollektivtrafiken på Radikale Venstre, men hävdar samtidigt att frågan ”diskuterades häftigt” under budgetförhandlingarna. Partiets gruppledare Per Clausen säger: ”Man kan inte utesluta att om vi hade insisterat ännu mer, så hade vi kanske kunnat uppnå resultat. Men min upplevelse av förhandlingarna var att det var totalt stängt för annat än långsiktiga avsiktsförklaringar.” Varför ingick ni då i budgetförhandlingarna med Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre och Socialdemokraterna från första början? Om utsikterna att förändra politiken var så dålig, med en lång rad löftesbrott som resultat?

Finansiering av Afghanistan-kriget, ökad gränsövervakning och fler poliser
De repressiva delarna av statsapparaten tillhör de områden som ser ut att få det bättre. Försvarsmakten tillförs ungefär 23,2 miljarder danska kronor under 2012, en ökning med i runda slängar 2 miljarder jämfört med år 2009. Mer pengar tillförs i en tid när NATO-trupperna dödar alltfler civilpersoner i Afghanistan, bland annat genom ökat fokus på flygbombningar. Något tillbakadragande av de danska soldaterna, som Enhedslisten tidigare flaggat för, har uppenbarligen inte varit prioriterat som ”ovillkorligt krav” för att stödja budgeten. Tvärtom tillförs alltså krigsmakten mer pengar.

Polismakten får 280 miljoner extra och 28 miljoner tillsätts för att utöka gränsövervakningen. Inga så kallade ”illegala invandrare” ska kunna ta sig in i landet. Extra insatser för att fortsätta den så kallade ”ghetto-insatsen” prioriteras. Projektet innebär i korthet att Danmarks rika har utsett ett antal områden i städer runtom i Danmark till ”ghettos”. I dessa områden ges polisen utökade befogenheter, vilket bland annat innefattar att snabbare och oftare gripa ”unga orosstiftare”. En annan befogenhet är att polisen får upprätta ”zonförbud” för specifika personer, ”unga orosstiftare” som uppvisar speciell tendens till ”otrygghetsskapande beteende”. Sådana personer kan förbjudas att besöka platser som anses vara samlingspunkter för unga, oavsett om det är en ungdomsgård, ett affärscentrum eller annat ställe i bostadsområdet.

Vårt perspektiv
Snarare än att acceptera en överenskommelse som innebär fortsatt högerpolitik borde partiet tydligt ha deklarerat varför det inte kunde ge sitt stöd åt en socialdemokratisk regering. I de protester som organiserats av studenter och andra grupper borde partiets aktivister ha förklarat varför de inte kunnat rösta för budgeten och därtill uppmanat till en upptrappning av kampen. Detta skulle partiet ha kunnat kombinera med en argumentation för ett aktionsinriktat program för den klasskamp som så uppenbart behövs för att vinna de krav som en stor del av de som röstat på arbetarpartierna och på vänstern vill se.

En sådan politik skulle ofrånkomligen ha stött på kritik och konfronterats med rädsla hos vissa väljare, som i en socialdemokratiskt dominerad koalition främst velat få till stånd en mildare variant av högerpolitiken, men som räds en alltför radikal vänster. Socialdemokratins ledare skulle otvivelaktigt, och med stöd från hela den samlade högern, inleda en hetskampanj mot ”den oansvariga oppositionen”. Men hos mängder av radikala studenter, hos breda skikt inom de etniska minoritetsgrupperna, hos antikrigsrörelsen, och inte minst bland betydande och kampbenägna skikt inom arbetarklassen (som vid flera tillfällen bekämpat den förda politiken med storstrejker och massdemonstrationer de senaste åren) skulle en sådan hållning – präglad av ståndaktighet och mod – mötas av respekt och entusiasm. Det skulle inför allas ögon markera en tydlig skillnad, central för såväl den nuvarande situationen som framtiden, mellan Enhedslisten och den övriga f.d. ”oppositionen”.

För vår del kan vi inte se att Enhedslisten ”visar vägen framåt”. Snarare är det tragiskt att se hur välfärdsbejakande paroller och principer hos ett reformistiskt parti som EL omvandlas till stöd för nyliberalism och repression genom regeringssamarbete. Förvandlingen från så kallat radikalt vänsterparti till kapitalistiskt vänsteralibi är ingenting att glädjas åt. Däremot kan tragedin bli en påminnelse: Att revolutionärer aldrig underordnar sig politiskt borgerliga partier. Att kommunister prioriterar främjandet av en arbetarrörelse underifrån. Att vi inte viker från vårt program att upprätta en arbetarnas rådsmakt, att krossa staten för att resa vår egen regering.

Jon Bergman

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *