Juholts avgång, socialdemokratins kris och vänsterns uppgift

Efter en rad politiska fadäser, en bostadsskandal, ett fortsatt opinionsras för partiet, fortsatt dalande förtroende för Juholt som politiker och sedan, efter lite semester, ytterligare en fadäs blev trycket för stort. Mot bakgrund av ett omfattande mediedrev och en våg av intern kritik – med åtminstone tre stora partidistrikt och en rad arbetarkommuner som krävde hans avgång – kastade Juholt slutligen in handuken och avgick med omedelbar verkan. Nu står partiet utan partiledare.

Socialdemokratin – ett efter klasslinjerna splittrat parti
Ytterst handlar motsättningarna och krisen inom partiet dock inte så mycket om Juholt som många vill göra gällande. Trots alla de klumpigheter, ”felsägningar” och tvetydigheter som präglat Juholts år som partiledare måste hans avgång i första hand betraktas som ett uttryck för en djupgående politisk kris för s-partiet. Det går tillbaka på om huruvida partiet ska inrikta sig på att bevara och utveckla sitt stöd inom arbetarklassen, eller om partiet ska satsa på att vinna ”medelklassen”, dvs de röststarka mellanskiktsgrupper och delar av arbetararistokratin i storstäderna som i nuläget röstar på högern. Det är en politisk kris som få socialdemokrater öppet vill tala om, och som framkallar återkommande uttryck för det självbedrägeri som många av partiets företrädare ägnar sig åt när de t.o.m. hävdar att en sådan konflikt inte existerar. Denna förnekelse är ett uttryck för den ytterst känsliga frågan för det tidigare ”statsbärande” partiet, vars hela politik under 1900-talet baserats på framgångarna för alliansen mellan arbete och kapital. När denna allians nu blir allt mer ohållbar, så blir det även fallet för socialdemokraternas politik.

Vart kommer socialdemokratin att gå nu? Det är den stora frågan. Fokuset kommer nu med all sannolikhet att förflyttas från Juholts person till en ny maktkamp mellan dem som står som alternativ till att efterträda honom. En öppen politisk debatt om de underliggande motsättningarna som grund för valet av ny partiledare är mindre trolig. Det är en debatt som ingen av de dominerande fraktionerna vill ha, det skulle riskera att dra upp motsättningarna till ytan och därmed göra en inre maktkamp föremål för allmän beskådan. I ett parti som under lång tid saknat en kultur där debatten om partiets framtid förs öppet, ärligt och kamratligt inför medlemmar och väljare är också risken för att en sådan debatt skulle riskera att resultera i splittringar överhängande. Därför är det troligt att partiets ledare istället väljer att söka efter ytterligare en Bonaparte-figur som står över alla strider och inte räknas som tydligt tillhörandes någon särskild falang. Men det är ännu så länge en öppen fråga, och den kommer delvis att avgöras av maktkampen inom partiledningen och i fråga om hur mycket makt partiledningen respektive partiets medlemmar får över valprocessen.

En försvagad vänster
En vändning åt vänster och en politik som syftar till att skapa entusiasm inom bredare arbetargrupper kan inte helt uteslutas, men är i nuläget inte särskilt trolig. Partivänstern, med företrädare som Veronica Palm, Lena Sommestad, Daniel Suhonen och Kajsa Borgnäs, saknar förankring och stöd. Och även om stödet för en välfärdsorienterad politik har ett omfattande stöd bland partiets gräsrotsmedlemmar och i arbetarklassen i stort så står de allra flesta ledande socialdemokrater som inte tillhör partiets höger snarare i mittenlägret än till vänster. Att så är fallet är också ett uttryck för att det saknas organiserad vänsteropposition och radikala gräsrotsrörelser inom facken och arbetarrörelsen i stort.

Ett vacklande mittenläger
Mittenlägret, som Juholt själv tillhörde, står för en politik präglad av vacklan och en ofta fullständigt principlös opportunism. Till företrädarna kan Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Sven-Eric Österberg och Wanja Lundby-Wedin räknas. För en stark offentlig sektor, men gärna privata ”välfärdsentreprenörer” som konkurrerar. Gärna ”vinster” för ”privata entreprenörer” i vården, men mer återinvesteringar i verksamheter och mindre till skatteparadisen. För en fungerande kommunal skola, men gärna friskolor som erbjuder alternativ. För en omfördelning av samhällets rikedomar till förmån för välfärden, men inga skattehöjningar för storföretagen eller de rika. Även om man säger sig vilja bevara och befästa arbetarklassens landvinningar, ofta uttryckt i ett försvar av den svenska modell som nu även Moderaterna säger sig värna, så accepterar man på punkt efter punkt kapitalets inbrytningar på snart sagt alla tidigare välfärdsområden.

Mittenlägret har sin huvudsakliga bas i fackföreningsrörelsen, vilket förkroppsligas i dess totala dominans inom LO-ledningen. Dess företrädare är särskilt angelägna om att upprätthålla en god relation med industriförbunden och de röststarka väljargrupperna i arbetararistokratin.

LO-ledningen står i grunden, liksom mittenlägret som helhet, för klassamarbete och samförståndsanda, en i grunden borgerlig politik med social framtoning. Och detta innebär ett problematiskt förhållande till såväl inställningen i en rad frågor som rör välfärden som till arbetarklassens intressen överhuvudtaget. Även om partiets förhållande till fackföreningsrörelsen, som innebär vissa eftergifter till arbetarna, fortsätter att generera en hel del stöd från LO:s medlemmar så betyder detta – i en tid präglad av nyliberalism och högeroffensiv – också att det blir allt svårare för partiet att försvara klassen i bredare mening.

Det är i mycket högre utsträckning denna inriktning på klassamarbete, och inte den s.k. avindustrialiseringen och urbaniseringen som man kan läsa om i kommentarerna på borgerliga ledarsidor, som är huvudorsaken till socialdemokratins problem. Socialdemokratins ledarskap i fackföreningsrörelsen har resulterat i flera bakslag på senare år, inte minst offentliganställda arbetargrupper har fått se sin situation försämras stadigt allt sedan 1990-talskrisen. Ett av de stora nederlagen var bakslaget för Kommunal-strejken 2003, som förrådes fullständigt av sitt socialdemokratiska ledarskap. Man lyckas inte heller stå upp mot bemanningsföretagen och bekämpa den massiva utbredningen av osäkra anställningsformer, vilket undergräver partiets förmåga att vinna den unga arbetarklassen. Det blir därför allt svårare att bredda basen inom arbetarklassen.

Mittenlägret befinner sig dock i en situation där deras egen ställning i partiet bygger på ett bevarande av klassamarbetet. Dess företrädare kan därför inte gå för långt åt vänster. Klassamarbetet utgör själva grundvalen för arbetarbyråkratins privilegier, som mittenlägret i sin tur baserar sig på.

Ett aggressivt högerläger
Varje ansats till en radikalare arbetarpolitik skulle dessutom möta på motstånd från partiets högerflygel. Högerflygeln är dock inte distinkt avskild från mittenlägret. Ofta är gränsen flytande. Till de ledare som lutar mot högern räknas Mikael Damberg, Tommy Waidelich, Tomas Östros, Per Nuder och Ylva Johansson. Högerflygeln ser mittenlägrets försvagade ställning som en ofrånkomlig tendens, och då den ideologiskt i hög utsträckning främjat sig från arbetarklassen söker den sig därför helt naturligt höger ut. Politiskt förespråkar den en socialliberal högerpolitik. Den bejakar ”privata lösningar”, ser sig företrädare för en ”modern” socialdemokrati, ser positivt på kapitalismen och har sin skolning i den ”tredje vägens politik” som utformades av Tony Blairs ideologiska inspiratör Anthony Giddens på 1990-talet.

Dess företrädare tillhör partiets mest förborgerligade delar. Väljarmässigt stödjer de sig i högre utsträckning på röststarka mellanskiktsgrupper, i högre utsträckning organiserade i TCO än i LO. Partihögerns politik är ett uttryck för socialdemokratins långvariga allians med kapitalet, och även för det faktum att en rad ledande socialdemokrater själva blivit en del av borgarklassen genom poster i olika bolagsstyrelser och ledande funktioner i statsförvaltningen. Denna flygel av socialdemokratin är mer benägen att kompromissa om frågor som arbetsrätten, och det finns en gräns för vad de kan tolerera i fråga om eftergifter till arbetarrörelsen. På så sätt agerar den som en viktig påtryckningsgrupp mot den dominerande mittenorienterade delen av partiet. En alltför långtgående anpassning åt vänster från mittenlägret skulle riskera att leda till ett öppet uppror och en intensifierad kamp från högern för att omvandla socialdemokratin till ett mer renodlat borgerligt parti.

Juholts svåra uppgift
Juholt blev den person som fick axla ansvaret för att hålla ihop detta längs klasslinjerna splittrade parti. Det är en motsättning som funnits länge, men de nuvarande framgångarna för Allians-regeringen och det faktum att arbetarklassen tillbakapressats under flera decennier innebär att motsättningen blir alltmer explosiv. Socialdemokratin håller helt enkelt på att förlora sin roll när utrymmet för klasskompromisser minskar. Det är detta som ligger till grund för den s.k. ”identitetskrisen”, rikligt exploaterad av Moderaterna som konkurrerat öppet om att vara ”arbetarpartiet”.

Juholt har på sitt speciella sätt förkroppsligat den krisen. När han valdes på kongressen i slutet av mars förra året ägde partiledarbytet rum mot en bakgrund där partiet i så hög grad som möjligt försökt att visa enhet. I processen som tog vid efter Sahlins avgång slopades helt enkelt den underliggande debatten mellan partiets höger och vänster, och i enhetens namn lyckades partiapparaten slutligen få fram en ledare som skulle kunna balansera mellan socialdemokratins olika läger. Efter Sahlin, som av många inom partiet sågs som en representant för partiets höger, och som därtill lett partiet till nederlag, fick så Juholt, tillhörandes mittfåran, sin chans. Med sin vänsterbetonade retorik, och med sin bakgrund i bruksorten, togs han med värme emot av breda skikt av partiets kärnväljare i arbetarklassen.

Juholts politik har sedan starten präglats av vacklande. Uppenbarligen har hans osmidiga och lite klumpiga ledarstil förvärrat saker ytterligare, men bakom de motstridiga utspelen och tillkortakommandena lyser den vacklande politiska hållningen mellan partiets olika falanger igenom. Och det har varit helt förödande för hans ställning.

Ett viktigt exempel var när partiledningen skulle lägga fram sin alternativa höstbudget, och Håkan Juholt tillsammans med Tommy Waidelich slopade kravet på att återställa A-kassan bakom ryggen på partiledningen. Det är oklart om vad som exakt låg bakom den taktiken, vissa hävdade att Juholt inte ville anklagas av Moderaterna för bidragspolitik. Uppenbart var dock att Juholt och Waidelich av något skäl valt att stryka denna post till förmån för mer satsningar i infrastrukturprojekt. Uppenbart trängd efter att gruppledaren Carina Mobergs interna kritik läckte ut till massmedia, och en massiv kritik från LO-ledningen och Wanja Lundby-Wedin, backade Juholt och Waidelich. Men skadan var redan skedd och detta försvagade Juholts position allvarligt inför fackföreningsrörelsen och vänstern, för vilken kravet på återställd A-kassa i hög grad betraktas som en överlevnadsfråga, och dessutom förankrats som en omedelbar uppgift för en ny socialdemokratisk regering på åtskilliga LO-kongresser. I takt med att mediedrevet sedan tilltog i styrka, inte minst under den beryktade bostadsaffären, gick högern på offensiven, och vissa företrädare som Anders Johansson (kommunalråd i Sigtuna med stark förankring i det av partihögern dominerade Mälardalsområdet), började allt mer öppet och högljutt kräva hans avgång.

Mediahetsen har givetvis varit en pådrivande faktor. Att enbart se mediaskandalerna som en avspegling av styrkan i motsättningarna inom partiet vore att ge efter för en alltför ensidig analys. Massmedierna, som präglas av hög ägarkoncentration och en borgerlig inriktning, är knappast en neutral aktör. Uppblåsandet av smärre misstag från Juholt har ofta gått hand i hand med ett illa dolt arbetarförakt, där Juholt dömts ut för sin bakgrund och framtoning. Att han var en kandidat som åtnjöt stöd från stora delar av de inom arbetarklassen som röstar socialdemokratiskt stack i ögonen på borgarna, och chefsredaktörerna har aldrig missat chansen att angripa honom med full styrka. Många har med rätta jämfört med hur medierna behandlar Carl Bildt, som trots åtskilliga liter blod på sina händer efter sin roll i Lundin Oil kommer undan med lögner och undanglidningar.

Men i grunden är det tydligt att det är den fortsatt vacklande hållningen i de mer avgörande frågorna som gör att socialdemokratin tappar stöd. Socialdemokraterna står inte för någon tydlig opposition till den förda politiken, man uttalar sig inte tydligt i frågor om vinster i välfärden, driver inga gräsrotskampanjer av substans till försvar av arbetarklassens välfärd. Att proportionerna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna röstmässigt idag är de omvända jämfört med för tio år sedan går inte att förklara med Juholt.

Kan socialdemokratin resa sig?
Det finns lite som talar för detta på kort sikt. Att konkurrera med borgarna om mellanskikten tycks åtminstone i nuläget dödfött. För tillfället åtnjuter Moderaterna sin starkaste ställning bland mellanskikten någonsin. En ny partiledare som ger ett mer förtroendegivande intryck kan förvisso skapa entusiasm. En djup ekonomisk kris kan, förutsatt att den sittande regeringen betraktas som ansvarig för dess konsekvenser, bidra till att vända opinionen. Men i förlängningen är det sannolikt bara en tydlig politisk hållning i klassfrågorna som kommer att kunna återge socialdemokratin den ställning som den en gång hade. Och i dagsläget saknas de krafter som kan driva på en sådan utveckling nästintill helt. Att Juholt i sitt avgångstal sade sig vara säker på att hans efterträdare kommer att ”ena” partiet vittnar därför snarare om att mer av samma vacklande politik är att vänta.

Kan vänstern utnyttja krisen?
Många inom vänstern ser Juholts avgång och socialdemokratins kris som en möjlighet för vänsterpartiet, med nyvalde Jonas Sjöstedt i spetsen. Onekligen kommer (v) på kort sikt vinna en del missnöjda vänstersocialdemokratiska röster. Bara sedan Sjöstedt tillsattes har partiet lockat omkring 100 000 socialdemokratiska röster enligt opinionsundersökningarna. Sjöstedts popularitet som politiker talar för detta, och trots att han länge positionerat sig till höger om de s.k. traditionalisterna i partiet så omfattar denna entusiasm även partiets vänsterflygel.

Men, och det är ett stort men, vänsterpartiets politiska osjälvständighet till socialdemokratin, som i nuläget nedtonas genom löften om att partiet ska uppträda mer självständigt, är dess stora svaghet. Partiet har fortfarande ingen fackföreningspolitik värt namnet (här följer man helt LO-ledningen i lydigt koppel). Man försvarar i praktiken den inriktning på klassamarbete som LO-ledningen står för. I många fackföreningar där vänsterpartister vunnit positioner agerar de de minst lika byråkratiskt och kompromissvilligt som socialdemokratiska företrädare, och tar inte initiativ till kamp underifrån. Under den yta som får Vänsterpartiet att framstå som ett radikalare alternativ finns alltså samma beroendeförhållande till kapitalet som idag är källan till s-krisen.

Man saknas dessutom i stort sätt i den utomparlamentariska kampen. Partiet består idag till större delen av kommunalpolitiker och aktivister med bakgrund i mellanskikten. Bland arbetare står partiet svagt medlemsmässigt.

Vänsterpartiets strategi syftar dessutom precis som tidigare till att utforma sin politik till förmån för ett samarbete med socialdemokratin och de gröna, något som i sig innebär att partiet måste kompromissa bort stora delar av sin mer radikala politik. Taktiken att agera vänsteralibi för en socialdemokratisk regering har havererat förut – vi har inte glömt valet 1998, då (v) under Schymans ledning nådde sitt hittills största valresultat (12 procent) för att sedan backa tillbaka mot 5 procents-nivån efter att ha gett stöd åt socialdemokratins högerpolitik. Det var priset man betalade för att samarbeta med socialdemokratin, och det är möjligt att man kommer att vara beredd att betala det igen, i synnerhet som man inte ser några andra möjligheter till inflytande. Det finns alltså inga garantier för att (v) inte skulle kunna hamna där igen.

Också i Norge, där partiets systerparti Socialistisk Venstre ingått i en regering med socialdemokratiska Arbeiderpartiet – vilket av Jonas Sjöstedt (och av åtskilliga andra vänsterpartister), framhållits som ett exempel att följa – har taktiken snarare än att stärka vänstern bidragit till att diskreditera och försvaga den.

Ett antikapitalistiskt och revolutionärt alternativ behövs
Den svenska arbetarrörelsen och arbetarungdomen förtjänar något bättre. Vad som verkligen skulle behövas är ett kämpande revolutionärt parti som baserar sig på arbetarklassens intressen. Det skulle behöva vara ett parti som sammanföra alla kampvilliga element inom de utomparlamentariska rörelserna och i fackföreningsrörelsen för att utmana det klassamarbete som hela den nuvarande riksdagsoppositionen företräder. I slutändan är det bara på detta vis som högerutvecklingen kan bekämpas på allvar. Varken (v), och i ännu mindre utsträckning (s), kommer att kunna omvandlas till sådana partier. De är genom sin sammansättning, sin reformistiska politik och genom sina organisationsapparaters integrering i den borgerliga staten omöjliga att reformera.

Ett revolutionärt antikapitalistiskt parti, grundat på ett övergångsprogram för socialismen, kan dock byggas, om detta är vi övertygade. Det skulle inte kunna vinna något masstöd på kort sikt, men det finns defitinivt ett utrymme till vänster om den socialdemokratiska reformism som både (s) och (v) är insyltade i, ett utrymme som skulle kunna fyllas av ett sådant parti om det framstod som ett seriöst alternativ. Ett sådant parti kommer dock endast att kunna skapas som en del av en kamp för att flytta fram arbetarrörelsens positioner med klasskampens metoder. I en sådan kamp måste arbetarna och den radikala ungdomen dessutom frigöra sig från sina illusioner om den nuvarande oppositionen, vilket kräver att marxister argumenterar för vikten av en ny politisk organisation och ett nytt program som verkligen kan ge uttryck för arbetarklassens objektiva intressen.

Socialdemokratins kris öppnar upp ett tillfälle för radikalare krafter. Men i förhållande till denna uppgift utgör vänsterpartiet en omfattande broms på en radikal utveckling. Det är en broms som revolutionärer måste ta hänsyn till i den meningen att vi inte kan göra en brytning med reformismen till ett villkor för samarbete kring olika konkreta frågor. Tvärtom måste vi överallt försöka uppnå så stor enighet med aktivister i arbetarrörelsen och i vänstern som möjligt när det kommer till kampfrågor som tjänar till att försvara och flytta fram positionerna för arbetarklassen och de förtryckta. Genom sådan praktik, analyser av erfarenheter – såväl segrar som nederlag – kan en ny politisk medvetenhet om behovet av revolutionär socialism växa fram.

Ett nytt parti kan dock inte byggas genom bildandet av småpartier som här och var lokalt och på otillräckliga centristiska politiska program kämpar för mandat i olika folkvalda församlingar. Den metod för partibygge som representeras av Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet är inte ett framkomligt alternativ. De ser dessutom sina egna partier som ”partiet” med stort P, vilket oftast leder dem till ett förhållningssätt till vänsterpartiet och socialdemokratin som präglas av sekteristisk opportunism.

De frihetliga socialister som i Juholts avgång och socialdemokratins kris (här och internationellt) ser det slutgiltiga nederlaget för partipolitiken överhuvudtaget bedrar sig dock, inklusive alla som lyssnar till dem. De förordar ofta en återgång till lokalt arbete och uppbyggnadsarbete, eller arbete i folkrörelser. I praktiken bygger de dock sällan några folkrörelser, deras aktivism begränsar sig till arbetet med enskilda aktioner som saknar kontinuitet. I fackliga frågor förordar de ofta ett övergivande av massorganisationerna till förmån för medlemskap i på de flesta håll relativt obetydliga minoritetsfack som SAC.

Det utomparlamentariska arbetet, arbetet i folkrörelser mm är livsviktigt, men det står inte i motsättning till kampen för ett parti. Och oavsett vad våra anarkistiskt influerade kamrater säger så är det fortfarande ett faktum att arbetarklassen behöver sitt eget politiska parti för att kunna segra i klasskampen. Deras egen motvilja att ta itu med uppgiften avslöjar i själva verket deras egen avsaknad av ett politiskt alternativ med vilket reformismen kan utmanas. (Det är heller ingen tillfällighet att många frihetliga socialister, vägledda av principlös pragmatism, sneglar på eller rent av aktiverar sig i vänsterpartiet, för att därmed organisatoriskt kapitulera för reformismen.)

Om behovet av ett parti vittnar historien såväl som den nuvarande politiska situationen. De negativa exemplen på konsekvenserna för arbetarnas avsaknad av ett eget politiskt parti är mångtaliga. Även i Sverige, där frågan om ett nytt parti idag uppfattas som avlägsen, är frågan om att bygga ett revolutionärt antikapitalistiskt arbetarparti en objektiv nödvändighet och en uppgift som socialister förr eller senare måste ta itu med. Vi i Arbetarmakt, som inte anser oss själva vara detta parti, duckar inte för den sanningen, och avstår inte heller ifrån att argumentera för en politik som syftar till att nå detta mål, vilket i sig är en förutsättning för socialismens förverkligande.

Arbetarmakts styrelse

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *