På senare år har vänsterns kommentarer om situationen i Ungern i allmänhet fokuserat på framväxten av den rasistiska rörelsen Jobbik och dess fascistiska ungerska garde. Den rörelsen fortsätter att vara ansvarig för att underblåsa upplopp och pogromer mot den romska minoriteten. Det har dock varit mindre fokus på Fidesz, det parti som sedan 2010 har haft två tredjedelars majoritet i det ungerska parlamentet och är medlem i det europeiska folkpartiet. Dess ledare, Orban, är nu premiärminister för andra gången. Från 1998 till 2002 tvingades han styra med stöd från mindre borgerliga partier i en koalition, men sedan 2010 kan han driva igenom sitt eget program.
Förra året övertog den ungerska regeringen ordförandeskapet i Europarådet, samtidigt som den på hemmaplan antog en starkt repressiv medielag vilket för första gången framkallade reaktioner på europeisk nivå.
Ungern står för närvarande i fokus för skuldkrisen i EU eftersom lån från Internationella valutafonden och EU måste återbetalas. Kreditvärderingsinstituten har nu klassificerat den ungerska skulden som ”skräp” och har kritiserat den ”oortodoxa” ekonomiska politik som bedrivs av Fidesz regering. Den har nyligen tilldelat centralbanken samma status som myndigheten för finansiell service, vilket i praktiken innebär direkt kontroll av centralbanken från regeringens sida.
I de imperialistiska kärnländerna är det normalt för centralbanken att genomföra regeringens politik. Det kan illustreras av den omfattande ”kvantitativa lättnad” för omfördelning av skulder som Federal Reserve och USA:s regering genomförde och även av det sätt som ”räddningsfonder” har ordnats av europeiska centralbanken. I de kapitalistiska halvkolonierna inom EU fungerar centralbankerna primärt som institutioner som företräder EU:s och den dominerande tyska imperialismens intressen. Det nationalkonservativa Fidesz går emot detta genom att ge makten åt den centrala regeringen. Det är detta som är EU:s verkliga bekymmer över Ungern, oavsett vad som sägs om medielagarna som infördes för ett år sedan.
Demokrati, pressfrihet och parlamentet
Den ungerska regeringens inställning visar alltför tydligt den borgerliga demokratins och parlamentarismens verklighet. Illusionen om en neutral, deltagande demokrati upplöses när den härskande klassen befinner sig i kris, då måste de göra sig av med sådana illusioner. Under förevändning att genomföra besparingar för Fidesz kamp mot offentliga medier, och genom att använda reglerande organ som nationella övervakningsmyndigheten ingriper den direkt i privata medier. I december drog regeringen in tillståndet för den sista nationella radiostationen som är oppositionell, ”Klubradio”, och rättfärdigar beslutet med hänvisning till ”övergången från kommunism till demokrati”. I offentliga medier har det varit en våg med avskedanden. Kritiska redaktörer och även så kallade ”oberoende journalister” avskedades i mängder och de som behållit sina jobb underkastas nya regleringar som kräver att de stärker den ”nationella identiteten”.
Samtidigt planerar regeringen att omvandla både lagstiftning och rättsväsende, och därigenom stärka den verkställande makten och bestämma vilken politisk kraft som ska kontrollera den i framtiden. En ny vallag kommer ytterligare ett stärka majoritetsröstning i förhållande till proportionell representation. Valkretsar har också omorganiserats till fördel för Fidesz. Genom radering av långtgående befogenheter har författningsdomstolens sammansättning fixerats för de närmaste nio åren. Det ska också inrättas ett så kallat ”budgetråd’ som kommer att stå över både parlamentet och regeringen och som kan avvisa budgeten och utlysa nyval. Denna övergång till ungersk ”demokrati” får slutligen sitt främsta uttryck i klassificerandet av kommunistiska organisationer som kriminella. Så ser demokratin ut i dagens Ungern.
Denna ”demokratiska” samordning av lagar, institutioner och medier genomdrivs av ett systerparti till tyska kristdemokraterna (CDU) och engelska högern (Tories), vilka har sagt lika lite om det som EU-kommissionen eller EU-parlamentet. Fidesz har också visat sig vara särskilt repressiva när det gäller nedskärningar i välfärden. I framtiden kan arbetslösa skickas runt i landet som tvångsarbetare som inhyses i arbetsläger.
Fidesz har bara visat vad ett borgerligt parti är förmöget att göra när de behöver försvara bourgeoisiens välde. Ungerskt kapital kommer nu å ena sidan att ha politisk kontroll över centralbanken, så att den i likhet med andra centralbanker kan tjäna politiska intressen. Den fraktionen i den härskande klassen vill å andra sidan garantera sin egen långsiktiga makt.
Med sin majoritet på två tredjedelar kan Fidesz förändra landets konstitution utan intrång på formella parlamentariska regler. Detta visar också den borgerliga demokratins ”dubbla karaktär”: möjligheten att en auktoritär nationell regering skapas med demokratiska medel. Berlusconis regim var fram till sin avgång ett paradexempel på en sådan ”post-demokratisk” utveckling, där samordning av medier och rättsväsende ägde rum i stor skala och vinster och poster fördelades bland regimens anhängare.
I Grekland och Italien avsattes regeringarna av EU-byråkratin och ersattes av ”teknokratiska” regimer. På det sättet skyddades den tyska imperialismens intressen genom att två nationella parlament direkt eliminerades, vilket visar hur ihålig demokratin kan vara. Situationen i Ungern visar vilket slags politik härskande klasser världen över behöver i en kris. Det är ett program med nedskärningar i välfärden och i offentlig sektor, med ännu fler privatiseringar och angrepp på arbetare och fattiga och de kraftigaste åtgärder för att ta itu med varje motstånd. Det är också en utvidgning av verkställande strukturer: från ”besparingssheriffer” i amerikanska samhällen som kan framtvinga privatisering av hela sektorer, till installerande av en regering med ”experter”, som med Monti i Italien.
I slutändan ställer denna utveckling frågan om vem som ska betala för krisen, vilka kapital som kan upprätthålla sina vinster, eller öka dem, på arbetarklassens bekostnad. För att uppnå det är alla ”demokratiska” medel rättfärdiga, till och med den direkta kapitalistiska diktaturen dominerad av fascister. I Ungern finns redan den kraft, Jobbik, som behövs för en sådan övergång. Även om Jobbik inte bara ska betraktas som en satellit till Fidesz (i likhet med en del konservativa partier i deras valallians) kommer de inte desto mindre att vara tillgängliga för en nationell regering att använda som en fascistisk milis mot vänstern i Ungern.
Motståndet i Ungern och vänstern i EU
Oppositionspartierna i Ungern, det ”socialdemokratiska” MSZP och det liberal-ekologiska LMP, bojkottade omröstningen om den nya vallagen och höll istället en demonstration framför parlamentet. Det är allt dessa partier kan göra. De har inget alternativ gentemot åtstramningarna och skuldkrisen, de reagerade först när deras egna valmöjligheter hotades. MSZP satt i regeringen när Jobbik blev en massrörelse och pogromer ägde rum mot romer och när det ungerska gardet växte till flera tusen. Det nyliberala MSZP föreslog inget annat än ett förbud mot organisationen och sedan kom Jobbiks valframgång. MSZP förkroppsligar ledningskrisen i den ungerska arbetarklassen. De är oförmögna att ta ställning mot nationalistiska och fascistiska massrörelser och deras svaghet gynnade faktiskt framväxten av dessa rörelser.
De tusentals demonstranterna i december öppnade emellertid en ny möjlighet till kamp för mer demokrati. Även om krisen har visat den kapitalistiska demokratins tomhet, har de demokratiska massrörelserna i Nordafrika och Mellanöstern och Occupy-rörelsen visat den stora revolutionära kraft som kan utvecklas i en kamp för demokrati.
Frågan är nu hur kampen mot Orbans regering ska kunna breddas i hela landet, både geografiskt och politiskt. För detta behövs en kamp mot nedskärningar och massavskedanden liksom det måste till en kamp mot konstitutionella ”reformer” och den nya vallagen. Att tro att det är nödvändigt att bedriva den kampen inom rent ”demokratiska” ramar är att förvanska de verkliga förhållanden i vilka vi kämpar – vi behöver involvera fackliga organisationer och organisationer på arbetsplatserna för att kunna kämpa effektivt mot nedskärningarna.
Angreppen i Ungern, Grekland, Italien, Storbritannien, Portugal och Spanien visar behovet av en samordnad antikapitalistisk vänster i Europa, internationalisering av kampen och utvecklandet av ett gemensamt språk för att bekämpa krisen. Det kommer att inkludera kamp för grundläggande demokratiska rättigheter liksom kamp mot sociala angrepp, nedskärningar och avskedanden.
Tobi Hansen