Vad döljer sig bakom stödet för Stefan Löfven?

Under torsdagen presenterade Carin Jämtin socialdemokraternas nya partiordförande. Det blev Stefan Löfven, ordförande för IF Metall.

Ledande socialdemokrater i partiet och i LO gläds över valet. Löfven, uppvuxen på barnhem och med en bakgrund som svetsare, beskrivs av ledande företrädare för partiet och LO varierande med epitet som trygg, stark, stabil, klok, omdömesgill, pragmatisk, modern och lagbyggare. Alla tycks ytterst angelägna om att ge uttryck för bilden av Löfven som “den starke man som ska kunna ena partiet”. Flera framhåller hans förmåga att fatta tuffa beslut när det krävs och förankra dessa i leden. Många framhåller hans stora kunskap kring sysselsättningspolitiken, som någon som vet hur man utvecklar arbetstillfällen i förhållande till globaliseringens effekter.

Den övriga riksdagsoppositionen ger också intryck av att vara nöjda med valet av Löfven. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar i SvD om Löfven som “en stabil facklig företrädare”, och tror att de ska kunna enas om mycket, även i EU-frågorna. Miljöpartiets Åsa Romson ser i Löfven “en väldigt kompetent och samlande kraft”.

LO-byråkratin och riksdagsoppositionen är inte ensam i sina hyllningar och positiva omdömen. Till och med DN:s ledarsida, som inte precis gjort sig känd för att stryka socialdemokratin medhårs, välkomnar valet av Löfven. Han har “tagit strid”, och “gått rakryggad ur strider”. “Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver” (DN 27/1). Också näringslivet delar DN:s entusiasm. Sverker Martin Löf, ordförande för Industrivärlden och f.d. vice ordförande för Svenskt Näringsliv, hyllade Löfven i P1 Morgon, och beskrev honom som “en ledare som mycket väl förstår industrins förutsättningar för långsiktig tillväxt”.

Bakom hyllningskören döljer sig en sanning som få inom det politiska, fackliga såväl som näringslivsförankrade etablissemanget vill säga rakt ut. Med Löfven vid rodret har partihögern i partiet fått överhanden. Löfven är nämligen den som tydligast representerat partihögern och storindustrin inom LO-ledningen.

För dem som har kort minne kan det vara värt att påminna om Löfvens meritlista de senaste åren:

  • Det var Löfven som under industrins kris 2008-2009 till Teknikföretagens stora lättnad drev igenom arbetstidsförkortning med sänkta löner (till 80 procent). Istället för att försvara medlemmarna verkade han aktivt för att dessa skulle betala för exportkapitalets kris.
  • Det var Löfven som tillsammans med IF Metalls ledning under hösten 2010 drev igenom sänkta ingångslöner för de unga industriarbetarna, s.k. “ungdomslöner”. Det innebar att industrikapitalet kunde nyanställa unga under 25 års ålder till 75 procent av kollektivavtalets lägsta lön. Han har också uttryckligen berömt regeringen för att den sänkt arbetsgivaravgifterna för företag som anställer unga.
  • Löfven har uttalat stöd för en tidsgräns för hur länge man ska kunna få arbetslöshetsersättning.
  • Det var Löfven som under höstens avtalsrörelse motsatte sig den jämställdhetspott som de kvinnodominerande och underbetalda fackförbunden enats kring. Det innebar ett stort svek mot i synnerhet arbetarklassens mer förtryckta och lågbetalda skikt.
  • Löfven har tydligt understött den tidigare s-ledaren Mona Sahlins “välfärdspolitik”, med bejakande av vinster i välfärden, friskolor och privata alternativ.
  • Under förra året krävde Löfven öppet och högljutt att den misstänkt kriminelle riskkapitalisten Vladimir Antonov skulle släppas in i Saab. Att förstatliga Saab och att ställa om produktionen till förmån för miljövänliga alternativ var aldrig en fråga för Löfven, som istället lät Saab-arbetarna gå sitt sorgliga öde – helt dikterat av kapitalets krafter – till mötes.
  • Tidigare har han gjort sig känd som en av de starka förespråkarna inom LO för anslutning till euron och EU-projektet.
  • Att Löfven är en tydlig förespråkare för klassamarbetet som sätter industrins vinstintressen högt visade också uppgörelsen som IF Metall under hans ledarskap ingick med Teknikföretagen i december. Efter en period av obligatoriskt vapenskrammel (som inte var särskilt allvarligt menat) accepterade Löfven löneökningar på mindre än 3 procent, trots att man i utgångsläget sagt att 3.7 procent var ett minikrav. Man kan jämföra resultatet för IF Metalls medlemmar med de österrikiska metallarbetarna, som i oktober genom en storstrejk vann löneökningar på 4,7 procent.

Det är alltså inte att undra på att Löfven varit “Socialdemokraten som de borgerliga opinionsbildarna har älskat att krama” (Göran Eriksson i SvD).

En viss oro kan nu skönjas inom Moderaterna. Partiet har alltsedan Reinfeldts seger i valet 2006 återkommande flörtat med medlemmarna i IF Metall. Reinfeldt har aldrig missat att försvara jobbskatteavdragen och skattesänkarpolitiken med att han vill att metallarbetarna ska få mer i plånboken. Moderaterna har också lyckats göra vissa inbrytningar i LO (i förra valet lyckades Moderaterna öka antalet röster inom LO från 6 till 14 procent). Bäst har det gått i delar av den manligt dominerade arbetararistokratin, med basen i grupperna av de mer kvalificerade yrkesarbetarna.

Det är träffande att socialdemokratins riksdagsgrupp samma dag som Löfven presenterades som ny partiledare beslutade sig för att ge sitt stöd åt regeringens planer på att godkänna den nya “europakten”. Pakten, som konstruerats av Merkel och Sarkozy för att rädda finanskapitalet och Europas storbanker, innebär en tvångströja för alla länder inom euro-området som förbjuder årliga budgetunderskott på mer än 0.5 procent. Dessutom lagfäster pakten stränga sanktioner mot alla länder med budgetunderskott på mer än 3 procent av BNP. Det betyder att en extrem nyliberal åtstramningspolitik kommer att grundlagsbefästas, något som kommer att betyda omfattande nedskärningar och angrepp på arbetarklassen i Europa.

Moderaterna har lögnaktigt hävdat att stöd åt pakten inte innebär några förpliktelser för de stater som står utanför euro-området, trots att deklarationen redan i första artikeln slår fast att avtalet innebär att alla EU:s medlemmar “ska stärka de ekonomiska fundamenten för EMU genom att införa ett antal regler, syftandes till att fostra budgetär disciplin”. Att socialdemokraterna trots detta beslutat sig för att stödja pakten visar hur djup förruttnelsen i arbetarrörelsens politiska ledning är.

Med Löfven kommer socialdemokratins kris onekligen att i högre utsträckning bli arbetarrörelsens kris. LO-ledarnas lovord är avslöjande. Deras förnöjsamhet ger uttryck för att de i Löfven ser en partiledare som kan legitimera deras “ansvarsfulla” klassamarbete och alla de eftergifter till storkapitalet som detta medför. Under de kommande åren, i synnerhet om euro- och bankkrisen drar med sig den svenska kapitalismen i fallet, kommer innebörden av denna politik att bli tydlig.

Behovet av en vänsteropposition som kan kämpa – inte bara för att utmana fackföreningsledarnas klassamarbete och lägga grunden för en kämpande facklig organisering där våra företrädare kontrolleras av gräsrötterna – utan också för att lägga grunden för ett nytt och kompromisslöst arbetarparti, har sällan känts mer påtagligt.

Gunnar Westin

Läs även: Juholts avgång, socialdemokratins kris och vänsterns uppgift (Arbetarmakts styrelse)

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *