Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen
Natten till den 13 februari antog det grekiska parlamentet det senaste paketet med våldsamma åtstramningar som dikterats av EU, IMF och europeiska centralbanken (ECB), den så kallade trojkan. Premiärminister Lucas Papademos pro-imperialistiska regering gick med på 15 000 avskedanden till i den offentliga sektorn, avskaffandet av lagar för arbetarskydd och en sänkning av den månatliga minimilönen med 20 procent, från 751 euro till 600 euro, och pensionerna. Arbetslösheten uppgår nu till 20,9 procent med hälften av ungdomarna arbetslösa. Det finns dessutom utbredda förväntningar på att nästa möte med EU:s ministrar kommer att kräva ännu mer drastiska åtgärder.
En betydande majoritet i parlamentet antog som väntat den här senaste omgången av angrepp på arbetare, fattiga, ungdomar och äldre. Av de 278 närvarande ledamöterna röstade 199 för nedskärningarna. Det var ingen överraskning, lika lite som att de hårdföra inom EU runt den tyska imperialismen och dess närmaste allierade (Österrike, Nederländerna, Finland, Luxemburg) kommer att upprätthålla trycket och kräva att regeringen nu genomför alla åtgärderna med full kraft.
Råttor som lämnar det sjunkande skeppet?
Samtidigt som parlamentarikerna röstade för att kasta ut sitt land i allt djupare fattigdom rasade strider utanför på Syntagmatorget. Men det enorma trycket i det grekiska samhället manifesterar sig nu inte bara i en växande mobilisering och militans från arbetarna och vänstern. Den här gången var det inte bara vänsterpartierna, det ”kommunistiska” KKE och den vänsterreformistiska koalitionen SYRIZA som avvisade paketet.
Innan paketet röstades igenom drog extremhögern, det halvfascistiska LAOS och dess minister tillbaka sitt stöd för Papademos koalition och de flesta av deras ledamöter röstade mot paketet. Ett antal ledamöter från det ”vänsternationalistiska” PASOK och det konservativa Nea Dimokratia (ND) vägrade dessutom att stöda regeringen och sina egna partiledningar. Här visade dessa ledamöter den beslutsamhet som de saknade när de stod inför trojkan. Resultatet blev att 22 ledamöter från PASOK och 21 från ND uteslöts ur sina respektive parlamentsgrupper – och minskade därmed regeringens parlamentariska majoritet till 192 av 300 ledamöter.
Allt detta signalerar att den härskande klassen finner det allt svårare att hålla samman sina styrkor. Det fick kanske sitt tydligaste uttryck i det faktum att polisernas nationella fackförening, som kontrolleras av konservativa poliser inom högern i slutet av förra veckan ”hotade” att vidta ”lagliga åtgärder” mot IMF:s tjänstemän (!!!) och undvika att ”kämpa” mot sina bröder och systrar. Detta är aspekter av en allt mognare och skarpare för-revolutionär situation i landet.
Fortlöpande massmobilisering
Trojkans ”besök”, ”förhandlingarna”, regeringens och parlamentets sammanträden har åtföljts av en generalstrejk som organiserats av de stora fackföreningarna. Åtminstone 100 000 demonstrerade i Aten den 12 februari och många fler i andra städer. Sammanstötningarna mellan statens styrkor och demonstranterna var de mest våldsamma på lång tid i städer som Aten och Thessaloniki. För ögonblicket har arbetarna men också medelklassens och småbourgeoisiens massa stannat kvar på gatorna. De förväntar sig att vänstern ska föra fram en lösning – det uttrycks i ett ökat stöd speciellt för KKE. Opinionsundersökningar visar att de nu har så mycket som 40 procents stöd.
Den nuvarande situationen kan inte vara länge. Arbetarklassen behöver snabbt gå utöver motstånd till angrepp och kämpa för att genomföra sin egen lösning på den allt djupare krisen. I annat fall kommer den ökade förstörelsen av samhällslivet att medföra att allt fler skikt av ”medelklassen” kommer att söka en lösning från höger. LAOS uttåg från regeringen visar tydligt att de vill framställa sig som en ”ren” och extrem nationalistisk lösning. På samma sätt visar hotet från polisfacket inte bara att regeringens förmåga att regera försvagas – utan också en beredskap att leta efter en stark ”ledare”. Det ökade antalet rasistiska angrepp på invandrade arbetare pekar också i skrämmande riktning.
Mobiliseringarna av arbetare, ungdomar, många egenföretagare och halvproletära skikt, liksom stora delar av småbourgeoisien, visar beslutsamheten hos det grekiska folket att kämpa. Under de senaste månaderna har vi inte bara sett ett massivt stöd för generalstrejker utan också stora, längre strejker i speciella sektorer, exempelvis i stålindustrin. Vi har också sett ockupationer på bland annat sjukhus, där servicen nu drivs under arbetarkontroll.
I en sådan situation står kampen för makten på dagordningen. Det är detta som arbetarklassen måste vara beredd på och mobiliserad för, så att den kan vinna över stora delar av medelklassen och bryta sönder den repressiva apparatens inre disciplin. Men den grekiska vänstern, ledarna för KKE och SYRIZA, för att inte tala om de fackliga ledarna, saknar helt ett sådant perspektiv. De ser förändring som en fråga om nyval och en ny parlamentarisk majoritet.
Den grekiska revolutionen behöver, som vi påpekat i tidigare artiklar, en helt annan strategi och ledning, ett nytt revolutionärt parti – och samla de bästa inom vänstern, från Antarsya och alla de i SYRIZA och KKE som vill bryta från sina partiers reformistiska strategi, militanta fackliga kämpar och ockupanter. Ett sådant parti behöver samlas runt en strategi för makt.
Ett revolutionärt handlingsprogram
Den grekiska befolkningen har fångats i ett dilemma – två kapitalistiska alternativ som inte är några alternativ. Det ena är att stå kvar i EU med dess euro som förlamar ekonomin och dömer den till 20 procents arbetslöshet och upplösning av den offentliga servicen. Den andra, som förespråkas av KKE och en del mindre grupper till vänster och inom extremhögern, är att lämna eurozonen och/eller EU för ett ”självständigt” kapitalistiskt Grekland med en återinförd drachme.
Den förras fasor upplevs redan och kommer att bli värre för varje år. Den senares fasor, hyperinflation, ruinering av småspararna, bankernas och de uppretade miljärdernas övertagande av den grekiska ekonomin kan vi bara föreställa oss.
De är falska alternativ eftersom bådas förutsättning är nödvändigheten att rädda kapitalismen. Den enda verkliga lösningen är den motsatta – behovet att rädda jobben, levnadsstandarden, den sociala servicen och kulturen för det arbetande folket i Grekland och utöver dess gränser visa vägen för Europas arbetare som helhet. Det är, kort sagt, nödvändigt att genomföra socialistiska åtgärder baserade på expropriering av kapitalisterna, både inhemska och utländska, och att samla fackföreningarna och ungdomen i Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland för att gemensamt genomföra aktioner för att rädda jobb och service över hela kontinenten.
Det står allt klarare för miljoner grekiska arbetare att detta parlament, och de partier som stöder trojkans lakejer i regeringen, inte kan övertalas att motsätta sig de brutala nedskärningarna. Generalstrejker som varar 24 eller 48 timmar, upplopp och gatustrider är inte heller protester som kommer att påverka dem. Det enda sättet att stoppa våg efter våg av åtstramningar är att köra bort denna regering från makten genom en generalstrejk utan tidsbegränsning. En sådan revolutionär generalstrejk – så länge den inte överlåts åt de högsta fackliga ledarna utan kontrolleras nerifrån av råd med arbetardelegater – kan få bort regeringen.
Även om ledarna för fackföreningarna och arbetarpartierna är opålitliga och förrädiska, röstade miljoner arbetare för dem och stöder dem. De gjorde emellertid inte det för att de ville att de skulle kompromissa och kapitulera utan för att de ville att de skulle leda en kamp. Den revolutionära vänstern måste därför tillsammans försöka få basmedlemmarna att kräva att deras partier och fackföreningar utlyser en generalstrejk för att störta Papademos. Om detta är framgångsrikt, måste de gå vidare till att skapa en arbetarregering. Den kommer inte att vara baserad på parlamentet och de ledamöter som upprepade gånger struntat i den stora majoriteten av befolkningen: arbetare, jordbrukare, affärsinnehavare m.m. utan på aktionsråd och miliser för självförsvar som skapats under generalstrejken.
En arbetarregering måste först av allt avväpna kontrarevolutionen och montera ner den repressiva apparaten, uppmana polisen och armén att inte ta parti för trojkan och de grekiska utsugarna utan välja sina egna basråd, kort sagt, ta parti för folket. En sådan regering måste genomföra ett arbetarprogram mot krisen: skrota alla diktat från de imperialistiska regeringarna, institutionerna och bankerna, förstatliga bankerna och storföretagen under arbetarkontroll och införa en demokratisk plan för att styra ekonomin. Den måste dra tillbaka alla nedskärningar och nedläggningar och avsäga sig skulderna. Den måste inleda en socialistisk omvandling av ekonomin och samhället i Grekland. En revolution i Grekland kommer oundvikligen att vara nära förbunden med hela den europeiska arbetarklassens kamp mot krisen, den kan bli den gnista som tänder en europeisk revolutions eld och som leder till skapandet av Europas förenade socialistiska stater.
Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen
14 februari 2012