Efter en fem dagar lång strejk som inleddes förra tisdagen (14/2) och avslutades på lördagen (18/2), vann kabinpersonalen på flygbolagen Novair, TUIFly och Primera Air striden om reglerade arbetsscheman. Det visar att det lönar sig att mobilisera den kollektiva styrkan, och att låta arbetsköparna betala för sin ovilja att tillmötesgå högst berättigade krav. I dagens läge, då den svenska fackföreningsrörelsen alltför ofta lägger sig mer eller mindre platt utan strid så förtjänar kabinpersonalens och Unionens strejk att framhållas som ett positivt exempel som bryter mönstret.
Flygbolagens organisation Svenska Flygbranchen hade inledningsvis vägrat att gå med på de begränsningar i arbetstiden som fackföreningen Unionen krävt. Avtalet gick ut i september förra året, och sedan dess har flygbolagen kunnat utnyttja kabinpersonalen upp till 60 timmar per 7-dagarsperiod, vilket de ges rätt till enligt ett EU-direktiv från 2008. Detta direktiv innebar att ett tidigare myndighetskrav på att arbetspass inom branschen inte får överstiga 42 timmar på en 7-dagarsperiod upphävdes.
Unionen har sedan dess arbetat för ett centralt avtal som skulle reglera arbetstiden så att den inte fick överstiga 42 timmar. Inte minst under sommar-perioden, när charterbolagen flyger ned turisterna till badstränderna i syd, har regleringen varit viktig: Med 60-timmarstaket skulle flygbolagen kunnat utnyttja de anställda så att dessa i princip skulle kunna jobba fem 12-timmarspass i rad utan någon ledig dag emellan. Kabinpersonalens arbete är intensivt i en bullrig miljö, och behovet av vila mellan långa pass, som i hög grad bestäms av flygtider, är stort. Det handlar i högsta grad om de anställdas rätt till fritid och återhämtning.
Flygbolagen ville dock inte veta av någon reglering utöver 60-timmarstaket. De visade inledningsvis ingen förståelse för de anställdas behov. Men strejken, som kostade de drabbade flygbolagen omkring 5 miljoner kronor per dag, fick dem snabbt att backa. Resultatet av strejken blev förvisso inte att fackets vann sitt ursprungliga krav på en begränsning av arbetstiden till 42 timmar. Istället kompromissade Unionen i förhandlingarna och gick med på en reglering av arbetstiden med som mest 47.5 timmar under 7 dagar (inklusive vissa undantag som tillåter fler timmar). Detta accepterade först Primera Air och Novair, och då följde TUIFly efter.
Kunde Unionen ha vunnit ett ännu bättre avtal? Om det kan vi bara spekulera. Stödet för strejken bland de 425 medlemmarna på tre tre flygbolagen tycks ha varit stor, även om Unionen på sin hemsida hela tiden gjort klart att de helst inte ville strejka. Det nya avtalet beslutades heller inte genom någon medlemsomröstning, utan av Unionens avtalsdelegation med förhandlingschefen Niklas Hjert i spetsen. Men medlemmarna tycks överlag ha godkänt avtalet på Unionens efterföljande medlemsmöten.
Att strejkernas öde avgörs av ofta alltför kompromissvänliga förhandlingsdelegationer som tenderar att blåsa av alldeles för fort är förvisso det ”normala” i svensk fackföreningsrörelse sedan många decennier. Denna praxis kommer inte att kunna förändras förrän de fackliga gräsrotsmedlemmarna tar kampen i egna händer, och upprättar egna auktoritativa kampstrukturer som kan ta besluten om en strejks utveckling ur händerna på centralbyråkraterna. Med detta sagt visade ändå Unionens strejk, och det faktum att man vann en seger i fråga om regleringen av arbetstiden, att kamp lönar sig. Det är också erfarenheter av kamp som krävs om arbetarrörelsen ska återfå det självförtroende som krävs om kampen ska radikaliseras. Vi får nu hoppas på att kabinpersonalens seger kan inspirera andra arbetarkollektiv till att pressa på i sina fackliga organisationer för att göra vad som krävs för segrar i de avtalsrörelser som nu pågår.
Gunnar Westin
No Responses