Här kommer vi att samla Arbetarmakts lokalgruppers rapporter från 8 mars-firanden runtom i landet.
Stockholm
8 mars i Stockholm innebar som vanligt en stor demonstration för kvinnors frigörelse med utgångspunkt på Slussen, för avmarsch mot Medborgarplatsen. Dessförinnan hade dessutom aktiva i Välfärd Utan Vinst demonstrerat vid Mariatorget. När jag kom till demonstrationen var Södermalmstorg välfyllt, och talare från olika ungdomsförbund avlöste varandra. Stämningen var mycket god, med mycket kampvilja i luften.
När tåget sedan började röra på sig hamnade vi först bakom Grön Ungdom. Vi tog ett beslut om att söka oss längre fram i demonstrationen för att hamna bakom vänsterkrafter, och när vi funnit två röda banderoller som tillhörde SSU nöjde vi oss. Där var stämningen bra och mycket ungdomlig. Unga tjejer höll i megafonerna och vrålade så det stod härliga till. ”Vad ska vi göra? Krossa sexismen!” och ”Ropen skalla – barnomsorg åt alla!” ekade mellan husväggarna när vi började närma oss Medborgarplatsen. Det var en stärkande upplevelse, och det kändes som att antalet deltagare i år har ökat lite i jämförelse med förra årets demo.
Väl framme bjöds vi på uppträdande från artisten Sanna Carlstedt, som med hjälp av Johan Johansson från gamla punkbandet KSMB på gitarr levererade dräpande texter mot patriarkatet och klassamhället. Talen, från aktivister från irakiska Kurdistan och fackförbundet Kommunal, var dock alldeles för långa, och ledde till att många slutade lyssna och gick hem.
Särskilt talaren för Kommunal demonstrerade vikten av att vi inte nöjer oss med ord, utan att vi kräver handling av de fackliga företrädarna. Hennes tal var en beskrivning av hur ojämställt det svenska kapitalistiska samhället fortfarande är, men hon var mycket abstrakt när det kom till frågan om hur vi ska bekämpa sexismen. Man kan också fråga sig vad Kommunals ledarskap, som sålde ut kommunalarbetarkvinnornas strejk 2003 och vars ledning säger sig vara för privata alternativ i vården, gör för att främja sina medlemmars frigörelse från sexistiskt förtryck och löneslaveri. När Kommunals talare avslutade med att säga att ”vi i Kommunal fortsätter kampen” tittade kamrater från Arbetarmakt därför skeptiskt frågandes på varandra.
Några av kamraterna, inklusive undertecknad, begav sig sedan till Bonden (på Bondegatan) och lyssnade på Kaya Åhlander från Röda Bönor. Det var ett stämningsfullt uppträdande. Kaya blandade spirituals av Billie Holliday och Bessie Smith med nya och gamla slagdängor. När hon avslutade med ”Ååå tjejer” var allsången ett faktum, och applåderna därefter fick Bonden att vibrera en aning.
Kaya Åhlanders avslutning
Gunnar Westin
Lund
Arbetarmakt Skåne deltog i år på det 8 mars-firande som arrangerades av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Demokratisk vänster med flera. Tyvärr deltog inte Kommunistiska partiet i manifestationen, och de frihetliga grupperna hade hållts utanför planeringen och deltog därför inte de heller.
De 70-talet deltagarna på V- och S-manifestationen fick lyssna till ett flertal tal. För att nämna några: Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet lyfte fram behovet av sex timmars arbetsdag, Anna-Lena Hogerud från Socialdemokraterna rasade mot borgarregeringens nedskärningar i offentlig sektor, och Ung Vänsters Vilma Bolding pratade om feministiskt självförsvar och kvinnors rätt att t.ex. kunna gå hem utan rädsla för att bli antastade eller överfallna. Det bästa talet stod Vänsterns Studentförbund för – deras talare inledde med att påminna om kvinnodagens historiska bakgrund som ett kommunistiskt initiativ, och lyfte fram de problem kvinnor från arbetarklassen stöter på i utbildningssystemet. En medlem i Asylgruppen i Lund höll också ett engagerande och relevant tal om kvinnors situation när de söker asyl i Sverige.
Många bra och intressanta tal, med andra ord. Det vi saknade var kanske snarare vad som inte sades. Socialdemokraterna, till exempel, målade upp en bild där privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn var något som började först i och med regeringsskiftet 2006. I själva verket var det ju Socialdemokraterna själva som stod för några av de största nedskärningarna i offentlig sektor redan på 90-talet, något som så klart drabbade arbetarkvinnorna hårdast av alla. Och det var Socialdemokraterna, ibland med stöd av Vänsterpartiet, som i kommun och regering började privatisera offentligtägda företag redan vid sin tid vid makten. Att tala sig varm om den offentliga sektorn på manifestationer går ju – men om man kallar sig ett arbetarparti har man också ett ansvar att faktiskt försvara arbetande kvinnors intresse även när man sitter vid makten. Den åsikten tror vi oss dela med många V- och S-väljare.
I Arbetarmakts flygblad, som du kan läsa här, lyfte vi fram två frågor: stopp för privatiseringar och fram för arbetarmakt inom den offentliga sektorn, och för jämställda hushåll.
Till skillnad mot många av talarna menar vi att kvinnokampen inte är en rak och enkel bana, där man genom stegvisa reformer sakta men säkert kommer närmare och närmare ett perfekt, jämställt samhälle. Det samhällssystem vi har – kapitalismen – drar uppenbara materiella fördelar av att en stor del av befolkningen hålls nere i förtryck och kan reas ut på arbetsmarknaden. Och alla reformer vinns genom kamp mot dessa intressen. Kvinnokampen måste således också vara en socialistisk kamp, som på allvar försöker lyfta fram lösningar på arbetarkvinnornas problem. Det behövs mer än valfloskler – det behövs en massrörelse för arbetarklassens kvinnor, som utan hänsyn till kapitalets behov kan göra upp med förtryck oavsett var det finns.
Efter demonstrationen arrangerade Lunds frihetliga vänster en föreläsnings- och filmkväll på Smålands nation, där bland annat queerteori och marxism diskuterades. På det stora hela en lyckad dag – men nästa gång hade vi gärna sett en mer enad manifestation.
Arbetarmakt Skåne