Rapporter: Arbetarmakt på 1 maj 2012 – Norrköping

På Första maj upprepade Norrköpings vänster det koncept den verkar hålla kär, men som knappast borde ligga i dess självbevarelsedrift, nämligen att på var sitt håll tåga på egen hand. Således kunde Norrköpingsbon och den tillreste välja mellan fyra tåg; det socialdemokratiska, det vänsterpartistiska, Kommunistiska Partiets eller det syndikalistiska. Vart man väljer att gå beror för de flesta på vart ens sympatier eller antipatier ligger. Men klart är i varje fall att det inte finns något som hindrar vänstern utanför Socialdemokraterna att gå i ett gemensamt tåg – i egna block och med egna banderoller – annat än sekterism. På 1:a maj i Norrköping tågades det i samma gamla spår.

Socialdemokraternas tåg var i vanlig ordning det största. Runt trehundra personer tågade bakom fackbanderoller och röda fanor – och enligt folkhemmets sämre seder den svenska flaggan och FN-flaggan – till orkesterns klassiska utbud. Ett par bra slagord ekade halvhjärtat i tåget; “Jalla jalla – jobb åt alla”, eller “Upp till kamp – inget snack – vi behöver kämpande fack”. Det verkade dock finnas en större beslutsamhet bakom det mindre bra slagordet “Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen”, så till den grad att detta slagord fullständigt dominerade över de andra som hade fördelen att de var relevanta för människors vardagsvillkor. Att de bättre slagorden framförallt kom från de få unga deltagarna i tåget är förmodligen inget att förvånas över – ungdomar har en tendens att tänka nytt.

Det är betecknande för Socialdemokraterna att de i ett demonstrationståg alla vet är socialdemokratiskt nöjer sig med att ropa att SAP borde vara i regeringsställning, istället för att lyfta fram paroller och slagord som apellerar till arbetarklassens vardagsbehov och för fram alternativ till högerpolitiken. Det senare vore en aning för mycket att hoppas på. Undertecknad gick en stund i tåget bakom Transportarbetareförbundets banderoll, för att så småningom avvika och senare dela flygblad (se nedan) vid samlingen på Laxholmstorget.

Lite senare på dagen hade Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) arrangerat en fotbollsturnering “öppen för hela vänstern” i Vasaparken. Vasaparken var också det ställe där Vänsterpartiet hade sitt möte och där SAC i Norrköping hade ordnat med grillning. I fotbollsturneringen deltog lag från SUF, Vänsterns Studentförbund, Kommunistiska Partiet, SAC, och arrangörer bakom Norrköping Pride. Det blev till slut Kommunistiska Partiet som kammade hem segern och fick det vandrande och något ironiska priset: en guldmålad gatsten.

Hur kul det än må vara att socialister från olika håll spelar fotboll med varandra på Första maj, så är det beklagligt – för vänstern såväl som för arbetarrörelsen i större perspektiv – att vänstern lyckas överkomma sin sekterism på fotbollsplanen, men inte på det politiska planet. Norrköpings vänster demonstrerade på Första maj, men inte en enda styrkedemonstration ägde rum. De radikala krav och paroller som lyftes fram under dagen, som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, framstår därför i slutändan som slag i luften. Men heder åt alla klassmedvetna arbetare och socialister som ändock gick ut på gatorna för att protestera mot högerpolitiken och regeringen.

Arbetarmakt Östergötland

Arbetarmakts flygblad på Första maj
Den samförståndsanda med borgerligheten som präglar den svenska arbetarrörelsen kan bara avväpna motståndet mot attackerna på arbetarklassen och välfärden.

Samförståndsandan märks tydligt i konflikter på arbetsplatserna, där ledningen för facken så gott som alltid är inriktade på att kompromissa bort kollektivets krav så att de passar arbetsköparna.

Den märks också tydligt i att socialdemokratin är oförmögen att erbjuda ett politiskt alternativ till nedskärningar, högerpolitik och det borgerliga klassamhället i allmänhet.

För att hålla liv i kompromisspolitiken är arbetarrörelsen nedtyngd av ett hierarkiskt pampvälde, där byråkratin är rädd för att mobilisera gräsrötterna.

Om vi vill att arbetarrörelsen tillkämpar sig övertaget i den klasskamp som idag framförallt förs ovanifrån, då måste vi organisera oss för det ändamålet. Borgerligheten har för länge sen slängt samförståndsandan i soptunnan. Det är hög tid att arbetarrörelsen gör detsamma.

  • För en gräsrotsopposition i facken. För byggandet av de demokratiska strukturerna nödvändiga för att slå tillbaka arbetsköparnas attacker.
  • För en stridbar arbetarrörelse grundad på ett kompromisslöst nej till alla nedskärningar och kamp mot kapitalismen.