Socialister organiserar sig i Asien

Ur Arbetarmakt nr 1, 2012.

I februari åkte två Arbetarmaktare till Sri Lanka för att delta på ett möte med våra asiatiska sektioner – Socialist Party of Sri Lanka (SPSL) och Revolutionary Socialist Movement från Pakistan. Utöver dessa två sektioner deltog även kamrater från Tyskland och Storbritannien, och en kamrat från Nepal, där vi ett fåtal medlemmar men ännu ingen sektion.

Redan på planet dit kunde jag i den regeringstrogna tidningen The Island läsa om kravaller i huvudstaden Colombo. Det säregna med detta var – förutom den sakliga tonen, helt utan den stora moraliska indignation som svenska medier känner så fort en demonstration brutit mot någon ordningsstadga – att demonstrationens attacker mot poliskedjorna anfördes av det traditionella högerpartiet UNP, som i perioder har styrt landet.

Bland det första jag såg när jag landade var en stor bild på en leende Rajapaksa, presidenten. Under en dag i Colombo skulle man komma att se ganska många bilder på honom, som regimen gör sitt bästa för att utmåla som något slags landsfader och den person som skapade fred i landet. ”Freden” skapades visserligen genom grovt övervåld från arméns sida – enligt FN dödades medvetet över 40 000 civila tamiler, och många fler än så spärrades in i läger under vidriga förhållanden – och diskriminering mot den tamilska minoriteten fortsätter.

Men det är förstås inte del av den officiella bilden. Den ska helst inte ifrågasättas – Sri Lanka må formellt vara en demokrati, och det hålls val, men det är ett av de länder med minst fungerande pressfrihet, där kritiska journalister trakasseras och i många fall har försvunnit. Situationen är visserligen bättre nu än när kriget och chauvinismen rasade som värst, då all öppen opposition var förenat med livsfara, men en uppsjö tungt beväpnade soldater på Colombos gator påminde om att statens repressiva kärna är ständigt närvarande.

Socialist Party of Sri Lanka
Vår sektion på Sri Lanka sitter i ledningen för några fackföreningar, varav Förenade vårdarbetarförbundet är den största. Ett stort problem för Sri Lankas fackföreningsrörelse är dock att den är väldigt uppsplittrad – det finns närmare tio fackföreningar bara i vårdsektorn. Detta är ett stort hinder för enad arbetarkamp, och efter att ha diskuterat frågan var vi överens om att en viktig uppgift är att kämpa för ett ena fackföreningarna för att underlätta arbetarnas kamp.

En viktig utveckling på Sri Lanka är att JVP (Folkets befrielsefront) – ett parti som började som maoistiskt men som utvecklade en våldsam chauvinism och hets mot tamilerna – har splittrats. En huvuddel av medlemmarna verkar ha gått till utbrytningen Movement for Peoples’ Struggles. Det är hittills oklart var detta kommer att leda. MPS ifrågasätter mycket av sin tidigare politik och har potentialen att utvecklas till en viktig radikal kraft – eller åtminstone att en del av medlemmarna gör det. Av den anledningen är det en viktig prioritet för SPSL att jobba där MPS finns. Samtidigt är det nödvändigt att vara på sin vakt, då flera av ledarna för MPS tills ganska nyligen var ledande medlemmar av det chauvinistiska JVP, som inte drog sig för våld mot politiska motståndare.

Det kanske mest uppmuntrande med vår sektions arbete i Sri Lanka är kvinnoorganisationen Women in Power. WIP startades av kvinnliga medlemmar i SPSL, men är organisatoriskt självständig och består mestadels av kamrater som inte är medlemmar i vår sektion. WIP:s ledande organisatör Irangara Suriyarhchchi berättade om de många problemen de möter. Efter åratal av chauvinistisk hets under inbördeskriget och stor statlig propaganda är den politiska nivån hos en stor del arbetarna låg, och kritik mot Rajapaksa möts inledningsvis ofta av oförstående, om inte fientlighet. Trots detta har WIP förmått växa, och bedriver ett viktigt skolnings- och organisationsarbete.

Jag frågade kamrat PD, ledare för Förenade vårdarbetarförbundet och ledande medlem i SPSL om protesterna mot regeringen. Han berättade att det traditionella högerpartiet UNP hade bildat en front vars plattform bara består av ett allmänt försvar för demokratiska rättigheter. Att ingå formella överenskommelser med öppet borgerliga krafter under allmänna paroller är som bekant något som kännetecknade stalinismens folkfrontsperiod snarare än revolutionära marxistiska partier, och därför har inte SPSL undertecknat plattformen. Däremot har både Fjärde Internationalens och CWI:s sektioner öppet ställt sig bakom.

Revolutionary Socialist Movement
Våra kamrater från Pakistan berättade om situationen där – en stat som på många sätt närmar sig upplösningstillstånd, med upprepade elavbrott, knappt fungerande järnvägar, islamistisk fundamentalism, hög inflation och öppet inbördeskrig i Baluchistan. Politisk aktivitet är i hög grad farligt, många aktivister dödas eller ”försvinner”. Kvinnoförtrycket är inte bara grovt och utbrett, utan även befäst i lagen – kvinnors vittnesmål är exempelvis bara värt hälften så mycket som en mans. Kamraterna i RSM jobbar just nu i Antiimperialistiska alliansen – ett brett samarbete som fortfarande håller på att formeras. Viktiga kampområden blir att ena och stärka fackföreningarna (bara 2 % är medlemmar) och ta strid mot privatiseringar, för bättre löner och arbetsvillkor – och inte minst förmågan att försvara sig mot fundamentalistiska krafter och statens repression (som dessutom ofta sammanfaller). En nyckelfråga blir att försvara kvinnors rättigheter. I nuläget möter kvinnors organisering och aktivitet många hinder, vilket sätter en hämsko på alla försök att bygga en revolutionär rörelse. Situationen i Pakistan, med en väldigt impopulär regering, ger samtidigt möjligheter till snabb radikalisering likväl som faran för den mörkaste reaktion.

Nepal
Nepal har något så ovanligt som maoister vid makten. Maoister vid makten är dock inte riktigt samma sak som maoister i krig mot regeringen – programmet de nu genomför skiljer sig oerhört från det de tog till vapen under 1996 när deras gerillakrig inleddes. Den praktiska skillnaden mot de andra partierna i Nepal är numera inte så speciellt stor. Förr krävde de en radikal jordreform som skulle fördela all jord, nu har de deltagit i att vräka jordlösa bönder från områden som ska utvecklas. Förr krävde de ett stopp för närvaro av utländsk, och framför allt indisk kapitalism (förvisso en något nationalistisk linje), nu går de långt för att uppmuntra utländska investeringar. De nationaliseringar de tidigare lovade har det inte blivit mycket av. De har inte kunnat lösa några av de grundläggande problemen för folk: dricksvatten är en bristvara, priserna skenar iväg och ofta finns bara el några timmar per dag. Huvuduppgiften i Nepal blir att bygga en verkligt kommunistisk organisation, en som inte är inriktad på en lång period av kapitalistisk utveckling – vilket, som Nepals maoister så tydligt har visat, innebär samarbete med kapitalisterna istället för att försvara arbetarnas och de fattiga böndernas intressen. Även i Nepal kräver detta försiktighet – både maoisterna och andra krafter har en lång tradition av repression mot politiska motståndare.

Dessutom fick vi rapporter om kontakter vi har i fler länder, som Malaysia, Indien och Kina – där en kämpande och oberoende arbetarrörelse på allvar håller på att återfödas. Förbundet för Femte Internationalen har utsikter att ta ordentliga steg framåt i Asien den närmaste perioden.

Jens-Hugo Nyberg