En kritiker av trotskismen

Pham Binh är en amerikansk socialist som på sin hemsida Planet Anarchy skrivit en rad artiklar som kritiserar grupper inom vänstern. Det innefattar också en kritik av trotskismen som hävdar att dess misslyckande med att skapa masspartier eller leda revolutioner främst beror på upphöjandet av programmet över allt annat. Eftersom Pham Binhs idéer spelade en viktig roll i splittringen nyligen i Workers Power och har blivit populära inom delar av vänstern, svarar Andy Yorke här på hans kritik.

Pham Binh rubricerar sin kritik ”trotskismen”, men det skulle vara korrektare om den kallades ”trotskisterna” eftersom han knappast kritiserar Leo Trotskijs viktigaste idéer eller praktik. Han säger faktiskt att Trotskijs kamp ”bidrog till att bevara och vidga den marxistiska traditionen – tradition i betydelsen av de idéer, den strategi och den taktik som vägleder revolutionära socialisters handlande… Det är framför allt annat trotskismens bestående värde.”

Om verkligen dessa ”idéer, den strategi och den taktik” (även känt som ett program) är av ”bestående värde”, undrar man varför Pham Binh – vars centrala ämne är trotskisternas besatthet av program – inte förklarar hur det som var värdefullt före 1940 blev värdelöst och farligt därefter.

Hans första anklagelse är emellertid trotskistiska gruppers och partiers irrelevans: ”Den huvudsakliga svårigheten med trotskistiska organisationer, grupper och partier är att de inte har kunnat bli masspartier som bolsjevikerna eller ens inflytelserika inom arbetarrörelsens i något land under någon period under de senaste 70 till 80 åren. Inga kolonier befriades, ingen härskande klass störtades och inga fascister besegrades av trotskistiska krafter.”

Pham Binh verkar tro att detta är ett verkligt avgörande argument. Men det finns ett problem här. Detta ”misslyckande” gäller inte bara trotskister med deras påstådda besatthet av programmet. Oräkneliga maoistiska grupper (utanför Kina, Indonesien och Indien) plus många kommunistiska partier lojala med Moskva (utanför de stalinistiska staterna och en handfull andra länder som Italien eller Indien) förblev också små sekter.

Detta ”misslyckande” gäller också nästan helt och hållet anarkisterna (utanför Spanien på 1930-talet). Och det gäller grupper i Italien på 1970-talet och på andra håll som var så pluralistiska, breda och i avsaknad av program som Pham Binh kan önska. Det står klart att det är någon annan faktor som dömer grupper till marginalisering utöver en påstådd besatthet av program eller en allt för strikt ”demokratisk centralistisk regim” – vilket Pham Binh senare tillfogar som en orsak till trotskisternas kraftlöshet.

Trotskister och revolutioner
Men Pham Binh har också fel när han hävdar att trotskister aldrig hade massinflytande eller ledde strider. Han medger att trotskisterna i USA hade ett betydande inflytande i återupplivandet av fackföreningarna i USA under 1930-talet och i rörelsen mor Vietnamkriget under 1960-talet. Men det finns andra exempel.

I Vietnam lanserade trotskisterna en dagstidning 1939 och vann 80 procent av rösterna i valet till kolonialrådet i Indokina. I augusti 1945 framträdde de som stalinisternas främsta motståndare, med tiotusentals som anslöt sig till deras kontingenter i demonstrationer. De initierade och ledde många av de 150 ”folkkommittéerna” i södra Vietnam. Stalinisterna under ledning av Ho Chi Minh var emellertid en dödlig fiende till trotskisterna och hade bakom sig en supermakt: Sovjetunionen. Stalinisterna var långt ifrån att kämpa för nationell befrielse, de stödde den franska imperialismens återkomst, med stöd av brittiska trupper. De undertryckte med våld arbetarkommittéerna och slaktade trotskisterna.

De bolivianska trotskisterna i POR spelade på ett liknande sätt en ledande roll i grundandet av det mäktiga gruvarbetarfacket och den fackliga centralen COB 1946 – och skrev förslaget till dess program (Pulacayoteserna). De spelade en avgörande roll i det väpnade upproret under den bolivianska revolutionen i april 1952. POR saknade vare sig inflytande eller revolutionär erfarenhet. Orsaken till att POR inte blev ett massparti var inte sekteristisk besatthet av programmet, utan opportunistiskt svansande efter det nationalistiska MNR. Dess praktiska strategi (dess verkliga och inte dess formella program) avvek från den i Trotskijs idé om ”permanent revolution”.

Det trotskistiska LSSP var det första arbetarpartiet med massinflytande i Sri Lanka och ledde generalstrejken 1953. Under 1950-talet begränsades emellertid LSSP:s praktik till val och facklig verksamhet. De gav 1956 det borgerliga SLFP:s regering ”ansvarsfullt samarbete” och 1960 erbjöd de Simaravo Bandaranaikes chauvinistiska regim ”kritiskt stöd”.

Anpassa eller uppdatera?
Efterkrigstidens trotskister var långt ifrån besatta av programmets renhet. Efter 1948–51 bestod deras främsta svaghet i nedvärderandet av 1938 års övergångsprogram till statusen som en helig relik. I praktiken ersattes det av politik som hämtats från olika socialdemokratiska, stalinistiska eller vänsternationalistiska krafter. Även om deras övergripande mål var att bli masspartier, gav deras anpassning till Bevans anhängare i Storbritannien, till stalinismen i Frankrike och Italien, till maoismen i Asien och till peronismen, castroismen och guevaraismen i Latinamerika dem inget genombrott. Varför ansluta sig till ett falskt reformistiskt, stalinistiskt eller guevaraistiskt parti om det finns riktiga?

De struntade i programmet och var långt ifrån att övervärdera det. Det Pham Binh kallar de oortodoxa trotskisterna, som Tony Cliff och brittiska SWP:s tradition, dumpade det öppet. De har sedan 1960-talet knappt ens nämnt program. Det är inte att undra på att Pham Binh erkänner SWP:s ideolog Duncan Hallas som upphovsman till mycket av sin kritik.

Hela den subjektiva sidan av svagheterna hos efterkrigstidens trotskister har faktiskt varit deras otillräckliga uppskattning av de ”värdefulla idéer, den strategi och de taktik” som ärvts från Trotskij. De skulle givetvis inte bara ha klängt sig kvar vid dokumentet från 1938. De skulle regelbundet ha uppdaterat programmet för att möta nya utmaningar.

Men objektiva ekonomiska och geo-strategiska villkor spelade också en stor roll i att hindra trotskisterna från att bygga masspartier. Under 1950- och 1960-talet bevittnade Europa och Nordamerika en ojämförlig uppgång. Det var där som de flesta trotskistiska grupper befann sig. Socialdemokratin och byråkratiserade fackföreningar blomstrade. En välfärdsstat, stigande löner och full sysselsättning tycktes bekräfta reformismen och motbevisa den revolutionära marxismen. I de imperialistiska kärnländerna utanför Italien och Frankrike reducerades inte bara trotskismen utan marxismen till en isolerad och ofta förföljd minoritet.

Samtidigt blomstrade och expanderade trotskismens dödsfiende stalinismen. Den var långt ifrån att gå in i den kris som Trotskij förutspått och genomförde även revolutioner, även om det var revolutioner som slutade i totalitär diktatur. Det är därför inte att undra över att trotskisterna debatterade och splittrades över hur den utvecklingen skulle analyseras. Historiska frågor stod på spel. Inte minst gällde det huruvida det revolutionära programmet var en utopi och huruvida stalinismen eller till och med socialdemokratin kunde utföra den sociala revolutionens historiska uppgifter.

Om de trotskistiska (och maoistiska och stalinistiska och anarkistiska) grupperna överlevde i sektliknande tillstånd var det knappast förvånande. ”Så länge som sekterna är (historiskt) rättfärdigade, är arbetarklassen ännu inte mogen för en självständig historisk rörelse”, skrev Karl Marx till Friedrich Bolte i november 1871. Arbetarklassens bundenhet till bourgeoisien, oavsett om det är genom demokraterna i USA, peronisterna, europeisk socialdemokrati eller anglosaxiska Labourpartier, förklarar till stor del alla subjektivt revolutionära strömningars sektliknande tillvaro. Men det ursäktar inte fortsatt sekterism under 1970- och 1980-talet eller idag.

Program eller levande rörelse?
”Trotskistiska grupper upphöjde sitt politiska program (dvs. deras principförklaringar, formella ståndpunkter och teoretiska idéer) till det allra viktigaste. Amerikanska SWP:s grundare James P. Cannon formulerade det på det här sättet: ’i den slutgiltiga analysen avgör programmet allting’. Marx och Engels hävdade däremot att det i den slutgiltiga analysen är kamp och (klass-) konflikt som avgör allt.” (Pham Binh)

Pham Binhs sätt att ställa program mot klasskampen och hans förvanskning av citatet från Cannon är verkligen bisarrt. Cannon skulle inte, inte mer än Trotskij, Lenin eller Marx, ha ställt klasskampen mot programmet. Denna uppdelning är mer i linje med revisionisten Eduard Bernsteins ”rörelsen är allt, målet intet”. I vilket sammanhang är det som Cannon säger att ”i den slutgiltiga analysen avgör programmet allting”?

”Den nuvarande revolutionärt socialistiska rörelsen är, även om den numerärt är mindre, ideologiskt rikare än sina föregångare. I den utsträckning som den har tillägnat sig det förflutnas erfarenheter, i det här landet och i andra, och införlivat sina lärdomar med sitt program, är bättre förberedd för att förstå sina uppgifter. Detta representerar i högsta grad framsteg för den amerikanska socialismen, eftersom programmet avgör allt i den slutgiltiga analysen.

Samtidigt är det uppenbart att den progressiva tillväxten av industriarbetarnas rörelse inte har åtföljts av en motsvarande utveckling av arbetarnas klassmedvetande. De senaste åren har tvärtom bevittnat en tillbakagång i det avseendet; och det återspeglas i den socialistiska politiska organiseringens numerära svaghet. Detta är sannerligen en reaktionär manifestation.”

Det är tydligt att vad Cannon säger är att för den revolutionära organisationen kommerr dess strategi för att ta makten (dess program) – oavsett om det är adekvat för uppgiften eller inte – verkligen att avgöra allting. Om det är svagt eller felaktigt kommer arbetarklassen att lida nederlag. Detta är otvivelaktigt sant, och en självklarhet för en leninist.

Det verkligt avgörande faktumet är att revolutionen är en medveten handling av arbetarklassen. Men det kan bara inträffa om det revolutionära avantgardet har vunnit klassen för de mål, den taktik och de metoder för organisering som finns inneslutet i dess program. Dessa massor kommer givetvis aldrig, till sin överväldigande majoritet, att läsa programmet eller ge sitt formella godkännande av det. Partiet omvandlar, som bolsjevikerna 1917, programmets nyckelelement till folkliga paroller: ”all makt åt sovjeterna”, ”bröd, fred och jord”, ”arbetarkontroll över produktionen” m.m. Det är inget som en liten sekt kan åstadkomma. Det kan bara inträffa om ett revolutionärt parti redan har skapat djupa rötter i klassen.

Anledningen till att Trotskij trodde att Vänsteroppositionen kunde ”kasta om läget” i Tyskland 1931 hängde samman med krisens djup, Hitlers uppstigande, det faktum att miljoner tyska kommunister och socialdemokrater kände till Trotskij som oktoberrevolutionens organisatör och att Vänsteroppositionen argumenterade för den antifascistiska enhetsfronten, vilken många av dem redan insåg var avgörande. Trotskij hävdade att ”en vass yxa kan fälla tunga bjälkar”, med vilket han menade att objektivt livsavgörande paroller som fördes fram på ett skickligt sätt, även av en relativt liten kärna av kadrer, kan tränga igenom de byråkratiska masspartiernas hinder. Men eftersom hela hans taktik under 1930-talet var utformad för att hjälpa hans anhängare att slå rot i arbetarklassen, faller anklagelsen att Trotskij trodde att enbart det korrekta programmet räckte för att leda revolutioner till seger platt till marken.

Pham Binhs mest skrattretande mobilisering av ”fakta” är något som bara är alltför bekant för den som känner till Tony Cliffs tolkning av den revolutionära historien. Han säger: ”Bolsjevikerna var alltför upptagna med att leda revolutionen för att bestämma sig för det program som påstås skulle avgöra allt i tid för det uppror hösten 1917 som Trotskij själv organiserade och ledde. Vilket slags ironi är inte det? Att behandla programmet som primärt istället för sekundärt och underordnat arbetande människors materiella, levande rörelse ledde till frågor som har plågat den trotskistiska rörelsen från dess början tills idag.”

Detta är det gamla argumentet att eftersom bolsjevikerna inte ändrade programmet från 1903 genomförde de antingen oktoberrevolutionen med ”fel program” eller med inget program alls – eller kanske ”bred, fred, jord” (bara tre ord!) var deras enda program. Ett annat ord reducerar detta fåniga argument till ingenting: Aprilteserna. Teserna ersatte (inte formellt men faktiskt) de delar av 1903 års program som var baserade på att den ryska revolutionen var en borgerlig revolution. De infogade lärdomarna av 1905 och februari 1917: kampen för makten koncentrerad till en republik av arbetarsovjeter inte en demokratisk republik, krossandet av den kapitalistiska staten, spridningen av revolutionen internationellt i samband med ett imperialistiskt krig, det väpnade upproret, m.m.

De vidareutvecklade, kort sagt, det bolsjevikiska programmet, som hur som helst hade utökats med programmatiska resolutioner från kongresserna 1905, 1906, 1907 och 1912. Bara den som är inskränkt av pragmatism och formell logik kan föreställa sig att program förkroppsligas i ett enda dokument eller att bolsjevikerna var alltför upptagna med att göra revolution för att formulera vad de gjorde.

Centrism
Pham Binhs missar helt och hållet källan till misslyckandet för efterkrigstidens trotskism att utveckla masspartier. Under de viktiga tillfällena för att göra ett genombrott från smågrupper är det i stort sett de centristiska avvikelserna och förvanskningarna av det marxistiska programmet från dess propagandasällskaps sida som har blockerat vägen till tillväxt, inte insisterandet på att accepterande av detta program och överenskommelse om att kämpa för det är grunden för medlemskap.

Under 1930-talet svarade Trotskij de kritiker som pekade på Internationella Kommunistiska Förbundets långsamma tillväxt och motgångar som tecken på inneboende svaghet, och återförde debatten till frågan om programmet: ”Vårt internationella arbete började först 1929 – och inte på jungfrulig mark, utan på mark som var mättad med gamla och mäktiga organisationer, och med nya, förvirrade och ofta förrädiska organisationer som gjorde anspråk på att stå bakom våra principer… Den verkliga frågan är frågan om programmet, vår tendens historiska inriktning. Frågan är ett nytt kapitel i kampen mellan marxism och centrism – en kamp som kännetecknar vår epok.”

Med tragiskt förutseende pekade Trotskij ut det framtida ödet för den spanske före detta trotskisten Andreu Nin och hans grupp POUM. POUM grundades på en rutten kompromiss mellan organisationer med oförenliga program. Istället för att ställa enhet över politisk klarhet och organisatorisk effektivitet, gjorde Trotskij korrekt programmet till en förutsättning för enhet: ”Enhet är en utmärkt sak. Men avgränsning i fråga om det marxistiska programmet måste föregå enhet… för att den enheten ska kunna bli ärlig och långvarig.”

Även om POUM växte från 10 000 till 40 000 1936–37 varnade Trotskij för att POUM skulle misslyckas i den spanska revolutionens prövning och dessutom ”bryta nacken”. Nins inträde i den katalanska folkfronten ledde till hans inblandning i uppgiften att hålla arbetarnas revolution inom borgerliga gränser. Men eftersom POUM var ett centristiskt parti – med modiga, subjektivt revolutionära medlemmar – var stalinisterna och de borgerliga partierna beslutna att krossa partiet, vilket de också gjorde.

Skulle Trotskij ha satt enhet med Nin och det spanska POUM över frågan om programmet? Det kunde bara ha resulterat i att hela den internationella trotskistiska rörelsen blev desorienterad av Nins misstag och därmed den marxistiska rörelsen på tröskeln till ett världskrig. Den lilla gruppen med spanska trotskister arbetade givetvis i POUM – dvs. de isolerade sig inte – men de övergav inte sin kritik av POUM. Under en ny historisk kris för kapitalismen bör revolutionärer följa det rådet, istället för att okritiskt stöda partier som det grekiska Syriza eftersom de har tillräckligt stöd för att vara ”avgörande”.

Internationalism och teori
Pham Binh klagar också över att delar av den påstått alltför höga nivån med programmatisk överensstämmelse som krävs för medlemskap också felaktigt var baserad på ”utländska” frågor: ”Oenighet om teori eller frågor som revolutionärer i främmande länder står inför ledde till splittringar och de grupper som därmed uppkom krävde att framtida medlemmar skulle hålla med deras sida i frågan som ledde till splittringen.

”Debatten i SWP 1939–40 om huruvida Sovjetunionen skulle försvaras eller inte skulle ha varit relevant och betydelsefull om SWP:s medlemmar organiserade i Sovjetunionen och måste ta reda på vad som borde göras med Stalins polisstat å ena sidan och utsikterna för en nazistisk invasion och ockupation å den andra, en skrämmande utmaning minst sagt. Lyckligtvis var det en verklighet som SWP inte stod inför; olyckligtvis splittrade de sina styrkor om den…”

Om vi för ett ögonblick bortser från det faktum att SWP var en del av Fjärde Internationalen, som hade 10 000 medlemmar i Gulag som kämpade med hungerstrejker mot Stalins totalitära regim, och att debatten ägde rum under världskrigets inledning, i vilket den sida som arbetarklassen skulle ställa sig på i högsta grad var relevant för arbetarna i USA, visar detta Pham Binhs extremt nationella inriktning. Måste inte frågan om huruvida du intar en försvarande eller en neutral ståndpunkt i ett krig vara av en viss betydelse för en politisk organisation?

Trotskij var långt ifrån att tvinga fram en splittring och gjorde allt som var möjligt för att undvika den, inklusive att övertala minoriteten runt Max Shachtman och James Burnham att uttrycka sina åsikter i partiets publikationer – under förutsättning att de inte påstod att detta var SWP:s linje eller agerade mot den linjen. Det var minoriteten som splittrade, just därför att de inte kunde stå ut med att förknippas med Sovjetunionen efter pakten mellan Stalin och Hitler och uppdelningen av Polen.

Lenin trodde sannerligen att defaitism eller försvarsvänlighet i ett imperialistiskt krig var en definierande fråga – även en splittringsfråga. Under första världskriget kämpade han – mot Trotskij bland andra – för att kräva en brytning inte bara med de öppet chauvinistiska socialister som stödde sin egen härskande klass, utan också de som i likhet med Karl Kautsky inte ville gå utöver en pacifistisk ståndpunkt. Pham Binh kan gratuleras till att ha tagit upp det tuffaste exemplet han kunde hitta för sitt eget argument, men det förstör faktiskt snarare än stärker hans ståndpunkt.

Pham Binhs artikel slutar med ett demagogiskt angrepp, men även det slår tillbaka som en bumerang mot honom själv: ”Trotskistiska grupper… kräver en mycket hög nivå av teoretiska-politiska överensstämmelser, ägnar många av veckans timmar åt att rekrytera och behålla nya medlemmar i ’partibyggets’ namn. Samtidigt går bara en liten del av tid, ansträngning och resurser åt till att leda och organisera militant kamp för uppnåbara landvinningar som hyreskontroll eller en lön som går att leva på.” Är det verkligen så? Oavsett vilken kritik vi har mot de stora trotskistiska gruppernas sekterism eller opportunism, ingår verkligen inte misslyckande med att engagera sig i militant kamp. Å andra sidan kanske läsaren kan få för sig att undersöka vilken andel av deras tid som Pham Binh eller Louis Proyect ägnar åt ”kamp för uppnåbara landvinningar”.

Om man jämför hemsidor som de för Unrepentant Marxist (Proyect) eller Planet Anarchy med hemsidor för de trotskistiska ”sekterna” leder det inte till att fördelen ligger hos våra kritiker. De kanske ska fråga sig själva, om de nu menar att det är oviktigt att argumentera kring programmets och den revolutionära historiens smalare frågor, varför de för egen del ägnar så mycket tid och utrymme åt dem.

Andy Yorke
Workers Power nr 365