Stora skaror av anhängare hälsade de strejkande gruvarbetarna och deras ”svarta marsch” från Asturien, León, Palencia och Teruel på gatorna i den spanska huvudstaden. Upprepade gånger hördes ramsor som ”Länge leve arbetarklassens kamp!” och man sjöng Internationalen. Folkmassorna skanderade också ”Gruvarbetare, håll ut, Spanien reser sig!”.
Marschen fortsatte långt in på natten, upplyst av gruvarbetarnas lampor och facklor. Den slutade med att polisen sköt gummikulor mot demonstranterna
Kolgruvearbetare från de båda centrala fackliga federationerna UGT och CCOO har varit ute i strejk i fem veckor i protest mot beslutet från högernregeringens premiärminister Mariano Rajoy och hans Partido Popular att skära bort två tredjedelar av bidragen till gruvindustrin. Detta innebär gruvnedläggningar och ödeläggelse av gruvsamhällena.
Över 200 gruvarbetare hade marscherat över norra Spanien i stekande sol, med stöd från den lokala arbetarrörelsen och vänsteraktivister när arbetarna passerade städer och byar. Andra gruvarbetare, deras familjer och människor från gruvsamhällena hade i sin tur nått Madrid med 500 bussar. Marschen har svetsat samman och inspirerat motståndet mot de omfattande åtstramningsåtgärder som genomförs av Rajoys regering sedan dess seger i förra valet.
Spanien har drabbats hårt av lågkonjunkturen i en omfattning som endast kan jämföras med Grekland. Ekonomin, som växte med i genomsnitt 3,7 procent per år mellan 1999 och 2007, har minskat med en årlig takt på 1 procent sedan dess. Den omedelbara orsaken till den spanska krisen är de spanska bankernas enorma utlåning som syftat till att underblåsa fastighetsspekulationen under åren av högkonjunktur. Omfattningen av de spanska bankernas försäljning av ”förgiftade lån” är okänd – detta tack vare affärshemlighetens förbannelse.
Självklart är ”alla” (dvs. både de ”socialistiska” politikerna i socialdemokratiska PSOE och Partido Populars politiker) överens om att dessa banker är ”för stora för att misslyckas”, och därmed anser de att såväl arbeten som de arbetande människornas välfärd måste offras för att garantera vinsterna för spekulanterna och de ”europeiska investerare” som lånade ut pengar till generösa räntor. Detta gäng av parasiter är nu på väg att lösas ut på bekostnad av Spaniens arbetare, småbönder, ungdomar och av regioner som Asturien, som ödeläggs i och med nedläggningarna inom basindustrin.
IMF uppskattar att banksektorn behöver en injektion på minst 40 miljarder euro, medan den spanska regeringens egna revisorer uppskattade siffran till 62 miljarder euro. Det har meddelats att den europeiska stabilitetsfonden och/eller den europeiska stabilitetsmekanismen kommer att ge landets banker 30 miljarder euro, med beredskap att utvidga detta stöd till 100 miljarder euro om så behövs. Detta har utlovats av euroområdets finansministrar, som är livrädda för att en kollaps för de spanska bankerna kan komma att dra med sig en stor del av det europeiska banksystemet och bidra till eurons kollaps.
Men inte ens dessa enorma summor har kunnat lugna marknaderna, vars gamar har gått vidare från Grekland och nu cirkulerar över den drabbade spanska staten. Räntan på tioåriga statsobligationer har knappast förändrats i och med offentliggörandet av detta s.k. ”räddningspaket”, och förblir kvar på en nivå nära 7 procent, vilken allmänt anses vara ohållbar.
De vanliga människorna i Spanien drabbas nu hårt. Arbetslösheten ligger på nästan 25 procent och den fortsätter att stiga. Prognosen är att ekonomin kommer att fortsätta krympa med 1,7 procent i år. Ekonomer förutspår att den spanska recessionen kommer att fortsätta att fördjupas under återstoden av 2012 och långt in i 2013.
I ett försök att vända en sektor av arbetarklassen mot den andra hävdade Rajoy att samtidigt som nästan 3 miljoner jobb inom den privata sektorn gått förlorade sedan 2007, hade antalet i den offentliga sektorn ökat med 289 000.
I Spaniens budget för detta år finns redan skattehöjningar och nedskärningar i sociala utgifter till ett värde av 27 miljarder euro. I samband med gruvarbetarnas marsch i Madrid, som för att hälsa dem välkomna, utannonserade Rajoy ytterligare ett massivt paket med besparingar. Momsen kommer att öka från 18 till 21 procent och lokala myndigheter kommer att få sina budgetar kraftigt beskurna. Skatteökningar för energisektorn kommer att driva upp räkningarna för konsumenterna. Julbonusar för offentliganställda ska avbrytas och arbetslöshetsunderstödet ska upphöra efter 6 månaders arbetslöshet. Rajoy hävdar att detta kommer att spara 65 miljarder euro.
Detta paket är helt uppenbart en motprestation till eurozonens anslag för att rädda de spanska bankerna, oavsett Rajoys fräcka påståenden om att dessa nödlån givits utan villkor. Vem tror han att han lurar med sådana ord?
Gruvarbetarnas marsch och mottagandet på vägen och i Madrid samt upprepade stora demonstrationer och ockupationer av centrala torg på aktionsdagar under det senaste året, allt detta visar mer än väl det spanska folkets vilja ”att resa sig”. Så vad håller då tillbaka massorna av arbetare och ungdomar från en avgörande konfrontation med Rajoy? Med ett ord: ledarskapet – eller snarare bristen på ledarskap.
Först och främst finns det ruttna fega ledarskapet från den reformistiska vänstern i socialistpartiet, PSOE, som tills nyligen själva genomförde nedskärningspolitiken. Sedan finns de fackliga ledarna i UGT och CCOO som (liksom byråkraterna som styr över de stora europeiska fackföreningarna) begränsar strejkerna till enstaka dagar.
Å andra sidan är Spanien drabbat av ledarskapets frånvaro i form av anarkism och frihetlighet, vilket varit ett påtagligt inslag i de ”indignerades” rörelse under 2011. Anarkismens envisa vägran att skapa ett revolutionärt ledarskap dömer rörelsen till impotens och utopiskt dagdrömmande där den istället borde organisera en avgörande kamp för att stoppa åtstramningarna.
Det enda sättet att stoppa Rajoy (liksom fallet med Zapatero före honom) är att avlägsna honom från makten. Detta är oskiljaktigt kopplat till en vilja att lägga makten i händerna på arbetarklassen. För att göra detta behövs en obegränsad generalstrejk och ett massomfattande folkligt uppror.
Det är alldeles uppenbart att övervinnandet av de byråkratiska och reformistiska ledarnas sabotage kräver omfattande församlingar på gator, torg och på arbetsplatser. Men det kommer också att krävas att arbetarråd organiseras för att på allvar kunna mobilisera. Då kan det bli möjligt att krossa den kapitalistiska statens makt, inklusive dess ”Guardia Civil”, den gamla Franco-regimens polisstyrka som nu terroriserar gruvsamhällena, och lägga grunden för en arbetarstat och en arbetarregering.
Spanien behöver, kort sagt, en revolution. Utan en sådan kommer arbetarna att drabbas av det historiska nederlag som Rajoy, och bakom honom Merkel, Hollande och Cameron, nu förbereder.
KD Tait,
www.fiftinternational.org