Det finns en ömsesidig relation mellan att å ena sidan kunna ge fler Nej än beskrivningar av konkreta mål, och å andra sidan vägran att ta tag i kampen om den politiska makten. Vet du inte vad du vill genomföra, behöver du inte heller bry dig om att erövra makten, bryr du dig inte om att erövra makten behöver du inte heller konkretisera dina målsättningar. I en situation av ytterst polariserade klasspositioner där massorna aktivt söker efter en politisk lösning på sina omedelbara behov, är det ingen överraskning att Syriza har svällt upp som det gjort.
Den vanligast förekommande kritiken mot Syriza är inte att det är ett politiskt parti. Den vanligast förekommande kritiken mot Syriza är att det väntar och ger regeringen momentum. Vad som behöver göras – och vad många, ej inkluderat större delen av den yttersta vänstern, förväntar sig av Syriza – är att understödja och koordinera rörelsen på gatorna och arbetsplatserna för att förbereda motståndet mot regeringen.
Större delen av den yttersta vänstern verkar övertygad om att Syriza inte kommer ta några sådana steg. Den yttersta vänstern anser i allmänhet och helt riktigt att ledningen för Syriza inte har en revolutionär socialistisk målsättning för att ta Grekland ur krisen. Men den yttersta vänstern verkar också i allmänhet villrådig och förvirrad gällande dess uppgifter och mål.
En diskussion med en aktivist i SEK – den grekiska motsvarigheten till Socialist Workers Party i Storbritannien – tydliggjorde en del oklarheter. SEK är medlemmar i den radikala vänsterns front Antarsya. I valet den sjuttonde juni ställde Antarsya upp som egen organisation och därför mot Syriza. I de lokala valen 2010 fick Antarsyas revolutionära plattform 1,80 % av rösterna (96 959), i valet i maj 2012 fick Antarsya 1,19 % av rösterna (75 428) och i juni 0,33 % (20 389).
Även om Antarsya hade uppmanat sina anhängare att rösta på Syriza så hade det inte gett dem en majoritet. Det väsentliga i Antarsyas fall är att de borde gå in i Syriza och förklara att de är den revolutionära avdelningen i Syriza och att de står för en arbetarpartiernas enhetsfront mot den kapitalistiska krisen och för en revolution som lösning på massornas umbäranden.
Jag frågar aktivisten i SEK varför Antarsya inte går in i Syriza som en kollektiv kraft. Hon svarar att det vore mycket bra för borgarklassen. Förmodligen menar hon att det vore mycket bra för borgarklassen om den revolutionära vänstern gick in och reducerades till harmlöshet i Syriza. Verkligheten är dock omvänd: borgerligheten skulle bli betydligt mer nervös av att ha Antarsyas revolutionärer i Syriza än som det är nu.
Jag frågar henne vad hon anser om att Antarsya förlorade röster och Syriza svällde i valet.
– Vi förlorade femtusen röster (sic), vad gör det? Många av de som röstade på Syriza ville pröva det denna gång, men de tillhör oss, efter valet kommer de tillbaka till oss.
– Men betyder inte det att de – som du säger tillhör er – som röstade på Syriza i valet ligger före er och att ni står bakom och väntar medan ni borde vara med dem och instruera dem?
– Nej, vi har ett starkt vänsterblock nu, vi borde inte överge det.
Hennes svar påminner mig om vad aktivister från IMT (Internationella Marxistiska Tendensen, som arbetar inom Synaspismos, Syrizas största parti) och CWI (Kommittén för en arbetarinternational, som nyligen sa upp sig från ledande positioner i Syriza och enligt egen utsago “jobbar i basen”) sa till mig: Antarsya är för tillfället mer måna om sitt eget samarbete än angelägna att påverka Syriza. Jag frågade aktivisten i CWI varför de lämnade ledande positioner och han svarade att strukturerna var odemokratiska och att de försökte bygga upp en vänsteropposition tillsammans med andra men inte lyckades. Jag frågade honom om det hade gått bättre om Antarsya anslöt sig till detta som en kollektiv kraft.
– Självklart.
SEK har en av de största stationerna på festivalen och det går enkelt att känna igen deras flaggor från systerpartiet Socialist Workers Party i Storbritannien. Aktivisten jag talar med lyssnar uppmärksamt på mina frågor och talar med övertygelse.
Hon förklarar att lösningen på krisen endast kan ske genom en arbetarklassens revolution. Jag frågar henne om det inte behövs en enhetsfront med Syriza – som har radikaliserats och gått åt vänster under masskampens tryck och som åtnjuter stora portioner av den grekiska arbetarklassens förtroende och hopp – för att övertyga folk om den revolutionära lösningen.
– Javisst, men med basen, inte med ledningen.
– Men om uppropet för en enhetsfront mot krisen bara riktas mot basen och inte mot både basen och den ledning som basen har förtroende för, varför behöver vi då ens kämpa för en enhetsfront? Varför kan vi inte helt enkelt bestämma tillsammans med massorna att vi ska göra det här och det här för att lösa våra problem? Jag får inget svar på den frågan. “Vi har ett starkt vänsterblock nu”…
Det självklara svaret på varför Antarsya inte helt enkelt kan strunta i att ingå i en enhetsfront med Syriza inklusive dess reformistiska ledarskap är att Antarsya inte är ett starkt vänsterblock rent numerärt, dvs. Antarsya har inte massornas förtroende. Om Antarsya hade detta skulle en enhetsfront med Syrizas reformistiska ledarskap såklart vara överflödigt, eftersom de då skulle kunna slå tillsammans med “bara basen” och själva stå i ledningen för dessa.
Frågan är vad en enhetsfront med Syriza skulle innebära i dagsläget. Om Antarsya vände sig till Syriza med ett upprop för en enhetsfront för att organisera rörelsen mot krisen och för att förbereda den för att möta regeringens första åtstramningsåtgärder vore det självklart inte fel i sig. Men Antarsya skulle göra den största nyttan om de gick in Syriza och använde sig av koalitionens kanaler och resurser. Vad skulle de användas till? Till att nå ut till gräsrötterna med ett revolutionärt handlingsprogram och samtidigt kämpa för att omvandla Syriza från ett valkampanjsparti till ett revolutionärt klassparti. De nuvarande omständigheterna innebär exceptionellt bra förhållanden för en sådan taktik.
Samtidigt har jag fått berättat att det inom Antarsya finns de som är kritiska och menar att de borde gå in i Syriza. Förhoppningsvis inser de att ett sådant steg inte automatiskt skulle innebära politisk upplösning, som en aktivist i det trotskistiskt rotade OKTE varnade mig för; “erfarenheter visar att de som försökt påverka Syriza själva gått åt höger”.
Opportunismen är ingen naturlag. Opportunism i förhållande till Syrizas ledning och ett uppluckrande av revolutionära ställningstaganden kan bara ske i samband med ett övergivande av arbetarklassens självständiga kamp mot borgerligheten, byråkrati och stat. Antarsyas bästa chans att övertyga folk om behovet av en revolutionär lösning på krisen och följaktligen dess viktigaste uppgift i den nuvarande situationen är att föra ut kampen för ett revolutionärt handlingsprogram genom Syrizas kanaler.
Flera aktivister verkar bära på uppfattningen att Syriza gick åt höger innan valet och att de kommer fortsätta gå åt höger efter valet, uttryckt i att de har gått från att vilja riva upp avtalet med Trojkan till att vilja omförhandla det. När jag pratar med en medlem i Synaspismos förnekar han detta. Men att Syriza skulle gå åt höger under trycket av den internationella borgarklassens utpressning är förstås en reell möjlighet, precis som det gått åt vänster under trycket av massorna. Så länge Syriza har en reformistisk ledning kommer det vara politiskt sårbart för klasskampens fluktuationer.
Problemet är inställningen som aktivisten i SEK/Antarsya har: att massorna kommer till dem när de inser Syrizas “oundvikliga svek”. I verkligheten ligger det till så här: om massorna sätter sin tillit till ett parti som gått från att lova motstånd mot krisen och nästan haft den parlamentariska makten i händerna till eftergifter och svek, så kan det mycket väl leda till en omfattande demoralisering när ett trovärdigt alternativ – med vilket menas redo att ersätta Syriza – inte existerar. Med Gyllene Gryning i parlamentet och en höger besluten att pressa tillbaka arbetarklassens rättigheter så spelar Antarsya ett mycket högt spel.
“Efter dem – oss”-inställningen är i själva verket det största sveket mot massorna eftersom det lämnar dem i händerna på kampens reformistiska ledarskap. Antarsya borde vara situationen vuxen och säga: Vi vill bygga ett revolutionärt parti för att kunna vinna kampen mot den regering som påtvingar folket sitt svältprogram och leda samhället ut ur krisen. Vi vill göra det tillsammans med alla som är beredda att försvara arbetarklassens intressen. Vi kommer hela tiden stå i spetsen för folkets kamp, idag gör vi det i Syriza och vi vänder oss till alla som vill garantera att Syriza förblir kampen trogen att gå samman med oss – Syrizas revolutionära avdelning – för att garantera detta och förhindra alla vacklanden.
NR