Den grekiska revolutionen har blivit en nyckelfråga för klasskampens spridning och fördjupning i Europa – mot slaktandet av de sociala systemen och utbildningen, mot åtstramningar och massarbetslöshet och mot det växande hotet från rasism och fascism. Solidaritet med den grekiska arbetarklassen, ungdomen, invandrarna, ja, hela befolkningens massa, är en utmaning vi delar med alla andra krafter som är beredda att främja klasskampen i Europa.
Vi står för avskrivning av skulderna, mot de obscena kraven från Merkel och de styrande i EU. Även om Europeiska centralbanken för några dagar sedan sade att den ville omförhandla med den grekiska regeringen, klargjorde den också att det inte handlade om att dra tillbaka bankens kriminella handlingar mot det grekiska folket, utan bara om att skjuta upp avrättningen.
Orsaken är enkel. De är rädda för att situationen i Grekland annars kan bli värre, att ännu fler människor kommer att sätta sitt hopp till Syriza och att idén om ett parti och en regering som avvisar åtstramningar kan sprida sig till andra länder i Europa. Därför vill de lugna ner situationen. De är rädda för att arbetare och unga människor i hela Europa ska lära sig av de grekiska massornas kamp. Deras rädsla förvärras av kunskapen om att kapitalismens kris kan komma att förvärras under de kommande månaderna. Det är därför som substansen i deras erbjudande är ”mer av detsamma”.
Vi ser som internationalister den grekiska arbetarklassens kamp som vår egen kamp. Vi är övertygade om att kapitalismens kris, som är ansvarig för det grekiska folkets utblottning, inte kan lösas i varje land för sig, utan bara kan övervinnas genom internationellt motstånd. För oss innebär det en europeisk revolution för att störta kapitalets och imperialismens diktatur. Situationen i Grekland är nyckeln till klasskampens framtida inriktning i Europa. Därför presenterar vi våra tankar om situationen i Grekland för diskussion med grekiska arbetare och ungdomar, medlemmar i vänsterorganisationer och med syftet att uppnå en gemensam förståelse av hur vi kan bygga upp solidaritet och motstånd i hela Europa.
____________________________________________________________________________
Ett handlingsprogram för Grekland
Sedan valet i juni har klasskampen i Grekland gått in i en ny fas. De europeiska och amerikanska imperialisterna och den härskande klassen i Grekland lyckades, med hjälp av utpressning, hot och ett odemokratiskt valsystem, att framtvinga ännu en regering med åtstramningar. Men eftersom de krafter som är mot åtstramningarna och som är koncentrerade i Syriza kom så nära att kullkasta alla deras beräkningar uppför trojkan – EU, IMF och Europeiska centralbanken (ECB) – och de imperialistiska regeringarna i Europa en charad om att omförhandla uppgörelsen.
Samaras och Venizelos låtsas nu vara ”tuffa” och ”beslutsamma”. Vilket skämt! Dessa politiker och deras partier skrev under varje uppgörelse med EU som de nu vill omförhandla. De har genomfört drakoniska åtstramningar, avskaffat tullagarna och övervakat hur hälften av alla greker blivit arbetslösa. Drastiska nedskärningar av minimilönen, pensionerna, nedläggning av fabriker och arbetsplatser, har berövat de grekiska arbetarna och ungdomarna varje framtidsutsikt. De måste stå till svars för sin politik att angripa de fattiga för att betala de rika.
Nu har de tack vare att Syrizas framgång skrämde EU:s ledare en möjlighet att pruta på detaljerna. Samtidigt vill de dölja sitt tidigare samarbete med trojkan och beslöja det faktum att det var de själva som gick med på att arbetarklassen och småbourgeoisien ska betala hela kostnaden för krisen, medan bankerna, storföretagen och storkapitalet kommer att räddas.
Samtidigt vill de demobilisera massorna – arbetarna, tjänstemännen och ungdomarna som upprepade gånger gått ut på gatorna i miljontal. De vill sätta stopp för det intensifierade motstånd som har utvecklats genom massdemonstrationer, 24- och 48-timmars generalstrejker, ockupationer och arbetarstyre av företag som hotats med nedläggning och spridningen av lokala församlingar.
Regeringen vill, kort sagt, vinna tid. Den vill att den majoritet som röstade mot EU:s och IMF:s diktat i valen i maj och juni – huvudsakligen den vänster som vänt sig till Syriza – ska hålla tyst och hoppas att de ska låta sig luras av pratet om ”omförhandling” och ”politik för tillväxt”. Den hoppas kunna övertyga sina ”partner” i EU att göra en del eftergifter för att försvaga rörelsen, för att förhindra att motståndet förenas och politiseras. Deras plan är att demoralisera de mindre medvetna och militanta delarna av klassen och sedan besegra de mest medvetna i en eller två avgörande strider.
Krisen är kapitalismens kris
Huruvida regeringen kan lyckas med sin plan beror på krisens vidare fördjupning. Det var inte bara misskötsel och korruption som förstörde Greklands ekonomi och slog sönder samhället, utan kapitalismens historiska kris som bröt ut 2008 och som fortfarande plågar hela systemet.
Orsaken ligger i det faktum att trots all dess uppenbara dynamik (ny teknologi, globaliserad produktion m.m.) är kapitalismen ett system på nedåtgående. Kapitalisterna upptäcker alltmer att de vinstnivåer de kan uppnå genom att investera i produktion går ned, samtidigt som mängden av dessa vinster fortfarande expanderar. Det beror på att profiten – det obetalda värde som skapas av arbetarna – sjunker i proportion till de stora kostnaderna för investeringar i den nya teknologin. Kapitalets ägare börjar överge produktion för spekulation i fastigheter, finans, varor och obligationer där högre vinstnivåer kan uppnås – dvs. till dess kraschen kommer.
Inom kapitalismens ramar finns det i slutändan bara en lösning och även den är temporär. Utplåningen av ”överflödigt”, svagare kapital – nedläggning av företag – och massavskedanden av anställda och ökad utsugning och utblottning. Till detta kommer en kamp mellan kapitalister och deras stater för omfördelning av världen – för marknader, för arbetskraft, för råvaror. Det är därför som länder som Tyskland försöker skjuta över krisens kostnader inte bara på sina egna arbetare, utan också på svagare stater i EU. Samtidigt ser vi överallt omfattande angrepp på löntagare, ungdomar och befolkningens stora massa som tvingas betala räkningen för kapitalismens kris.
Allt detta visar ännu en gång att produktionen under kapitalismen inte är organiserad för att tillmötesgå befolkningens behov, utanför att öka kapitalisternas vinster. Det finns bara en lösning för arbetarklassen – en socialistisk revolution.
Två möjligheter
Den nuvarande krisen kan i slutändan bara lösas på ett av två sätt. Antingen genom seger för arbetarklassen, den stora massan av befolkningen, eller genom seger för den kapitalistiska reaktionen, alliansen mellan imperialismen och grekiska kapitalister.
Samaras regering försöker genomföra det senare med ett ”demokratiskt” mandat. Men bakom honom står ett statsmaskineri som redan använt brutalitet mot demonstranter, ungdomar och kämpande arbetare. I den ”demokratiska statens” kulisser väntar de som kan gå vidare där ”demokratiska medel” inte räcker för att undertrycka rörelsen. Här finns de växande fascistiska och rasistiska kampgrupper som redan jagar och angriper invandrare, hemlösa, radikala ungdomar och vänstern.
Av dessa anledningar finns det ingen tid att förlora. Arbetarklassen är nu hoppets klass. Den politiska vänstern är en hoppets pol för massorna. Vänsterns massiva ökning i valet, speciellt för Syriza, visar detta – trots Ny demokratis valseger. Men utan beslutsam handling för att slå tillbaka de senaste årens angrepp, avvärja hotet om avskedanden och avvisa EU:s och IMF:s diktat, kommer denna militanta känsla att avta.
Den senaste perioden – mellan valen i maj och juni – har tydligt rest frågan inte bara om vilket parti som ska styra, utan i vilken klass intresse det ska styra? Även om Samara vann kommer försvarsstriderna mot hans regering oundvikligen att återigen resa frågan om makten.
Tsipras artigheter mot Samaras efter valet och inställningen att vänta och se inför regeringens politik är en olycksbådande indikation på vad Tsipras och majoritetsfraktionen Synaspismos har för avsikter. Att vänta på ett nytt val och Ny demokratis ”misslyckande” skulle vara en katastrof. Syriza kan och måste nu, med sitt stora stöd, omvandla sig till klasskampens kämpande parti. Och Syriza kan göra det om vänstern både avstår från sekterism i sina ansträngningar för enad militant handling och inte sparar på kritiken av varje återgång till reformism.
I kärnan av partiets program måste insikten finnas att enbart en arbetarregering, kontrollerad och stödd av organ för kampen, aktionskommittéer, miliser för självförsvar, som uppstår ur en politisk generalstrejk och som placeras vid makten av det arbetande folkets massuppror, kommer att kunna genomföra ett program som levererar verkliga förbättringar för massorna och beslutsamt bryter med kapitalisternas makt.
Revolutionärt parti
Grekland har under åratal genomgått en revolutionär utveckling som upprepade gånger lett till att för-revolutionära situationer brutit ut. Orsaken till att dessa situationer inte har resulterat i akuta revolutionära situationer, och därmed inte någon genuin proletär revolution, är specifikt misslyckandet för den grekiska arbetarklassens politiska ledning – avsaknaden av ett genuint revolutionärt parti.
Skapandet av en sådan politisk kraft är den avgörande uppgiften för alla klassmedvetna arbetare, ungdomar och aktivister i den radikala anti-kapitalistiska vänstern under den kommande perioden. På senare år har de upprepade gånger kämpat mot imperialismens och regeringens angrepp. Men det som har saknats har varit ett organiserat revolutionärt arbetarparti och ett handlingsprogram, ett program med övergångskrav som beskriver de viktigaste punkterna på vägen mot erövringen av makten.
Kampen för detta parti kommer inte att äga rum i ett vakuum. Mer än 1,5 miljoner människor röstade på Syriza i valet nyligen. Tusentals och kanske tiotusentals har anslutit sig till deras led. Samtidigt förlorade KKE och PAME hundratusentals väljare på grund av sin blandning av opportunism och sekterism. Den radikala och öppet anti-kapitalistiska vänstern har på senare år bidragit stort till kampen – men de förstod inte eller attraherade inte massorna.
Att övervinna denna situation innebär att revolutionärer nu behöver vara där huvuddelen av den grekiska arbetarklassen idag har sina förhoppningar – i Syriza – och driva kampanjer för att det ska bli ett demokratiskt, klassmedvetet parti. Detta innebär konkret att inleda en organiserad kampanj för att befria Syriza från reformismens inflytande och kämpa för att det ska anta ett revolutionärt program och en revolutionär struktur.
Denna kamp är oupplösligt förbunden med kampen mot byråkratin i fackföreningarna. Apparaten i GSEE och ADEDY fortsätter, via Pasok, att söka efter ”samarbete med regeringen”. Politiken måste vara att bygga en förenad opposition i de olika facken som kämpar för att omvandla fackföreningarna från ekonomiska försvarsorgan för olika sektorer till organ för hela klassens kamp.
Kämpa för en enhetsfront
Kritik av existerande partier och organisationer – oavsett hur korrekt och nödvändig den än är – kommer aldrig i sig att räcka till för att övertyga och vinna över vare sig massorna eller ens den grekiska arbetarklassens avantgarde. De vill ha och behöver ett parti som kan förena och leda arbetare och alla utsugna och förtryckta.
Därför måste revolutionärer vara de mest konsekventa kämparna för skapandet av en enhetsfront mellan alla arbetarorganisationer, inberäknat inte bara de revolutionära, anti-kapitalistiska, socialistiska, anarkistiska utan också de fackliga och reformistiska organisationerna. En sådan enhetsfront innebär inte att politiska skillnader ska glömmas bort, men det innebär att betona företrädet för enhet i handling i kampen mot regeringen och arbetsgivarna. Endast på det sättet kan vi övervinna rörelsens nuvarande svagheter och de hinder som de existerande ledarna utgör.
Massmöten och aktionskommittéer
En sådan enhetsfront måste föreslås på alla nivåer. I en del städer och regioner kommer gemensam handling att behöva organiseras för specifika strider – exempelvis till försvar för ockuperade jordbruk, kampen mot nedläggningar eller det kan ta formen av grupper för självförsvar mot fascistiska eller rasistiska angrepp.
Vi uppmanar alla arbetarnas organisationer att mobilisera sina medlemmar och anhängare att aktivt delta i sådana enhetsfronter. Vi riktar denna uppmaning både till medlemmarna och ledarna i dessa organisationer. Men enhetsfronten får inte bara vara en överenskommelse mellan partiernas och fackens ledare.
Dess mål, dess metoder för kampen måste diskuteras i breda kretsar och demokratiskt beslutas av hela rörelsen. Det ger den mest effektiva kontrollen över ledarna och garanterar också allas aktiva deltagande – inberäknat de tidigare oorganiserade arbetarna och de arbetslösa och de som ännu inte är medlemmar i en fackförening eller ett vänsterparti. Därför föreslår vi att det hålls regelbundna massmöten (allmänna församlingar, avdelningsmöten, lokala distriktsmöten m.m.) på alla arbetsplatser, i alla distrikt, i städer, i samhällen och i byar.
På det sättet kan splittringen mellan de olika facken, splittringen mellan organiserade och oorganiserade arbetare övervinnas i handling. På lokal nivå kan inte bara arbetslösa, ungdomar och äldre, kvinnor, invandrare och papperslösa dras in, utan också affärsinnehavare och jordbrukare, småföretagare och den lägre medelklassen.
Församlingarna på arbetsplatserna och i distrikten måste välja aktionskommittéer eller aktionsråd som är ansvariga inför massmötena och vars medlemmar omedelbart kan avsättas och ersättas om de visar sig vara inkompetenta eller inte följer önskningarna hos de som valt dem. Det kommer att garantera deras två mest betydelsefulla fördelar – beslutsamhet och demokrati.
Även om dessa kommittéer från början kan bildas runt praktiska och lokala frågor, kommer det inte att visa sig möjligt att lösa många av dessa frågor på lokal nivå. Krav, förslag och lösningar måste vara fokuserade och lösas på lokal, regional och nationell nivå. Församlingarna och delegatsråden kan och måste bli centrum för kampen, en motverkande kraft till statens och storbolagens repressiva och byråkratiska apparat. Självorganiseringens element, vilka redan är på väg att växa fram, måste utvecklas vidare till råd, till organ för dubbelmakten.
Nationellt nätverk av delegatsråd
Vi förespråkar inte bara skapandet av sådana organ i alla distrikt. De måste också så snart som möjligt föras samman till en nationell samling av delegater, som kan tala för hela rörelsen och besluta om dess strategi för kampen.
En sådan konferens måste komma överens om de viktigaste uppgifter som den grekiska revolutionen står inför:
Utropa och organisera en fullständig generalstrejk utan slutdatum mot regeringens fortsatta angrepp, mot det memorandum som trojkan påtvingar.
Kämpa för ett krisprogram för att göra slut på massornas lidande och förhindra fortsatt utblottning.
Kämpa för att störta regeringen och för en arbetarregering baserad på råd och miliser för försvar som kan genomföra ett krisprogram.
Arbetarklassens krisåtgärder
Krisprogrammet syftar till att mobilisera arbetarklassen runt åtgärder som bryter ner kapitalisternas strypgrepp över det ekonomiska och politiska livet och måste innefatta följande åtgärder:
1. Riv upp överenskommelsen! Stoppa alla skuldbetalningar till EU, ECB och IMF!
Mot hemlig diplomati, publicera alla avtal, överenskommelser och ”avsiktsförklaringar” mellan grekiska regeringar, banker, internationella institutioner, EU och europeiska regeringar!
2. Avskaffa alla anti-fackliga lagar som införts av regeringarna på senare år.
Återinför fullständiga rättigheter till kollektivavtal för alla arbetare! Återställ alla nedskärningar av löner, arbetslöshetsunderstöd och pensioner! Löner, pensioner och arbetslöshetsunderstöd på minst 1 000 euro i månaden! Automatisk anpassning av inkomsten till inflationen – en rörlig löneskala som kontrolleras av arbetarnas organisationer.
3. Nej till alla avskedanden i offentlig sektor och privata företag!
Expropriering utan kompensation av alla företag som inte betalar ut löner och/eller avskedar arbetare! Fortsätt produktionen under arbetarkontroll! Legalisera alla ockupationer av arbetsplatser!
4. Nej till hutlösa hyror och hemlöshet.
Distriktskommittéer med hyresgäster ska kontrollera hyrorna. Expropriera de som spekulerar i bostäder och fastigheter! Distribuera tomma bostadsytor i de rikas lyxvillor genom hyresgästernas kommittéer.
5. Nej till rasism och fascism – för en enhetsfront mot angreppen på invandrare!
Varje dag utsätts invandrare för angrepp av fascistiska och rasistiska gäng. Polisen stoppar dem inte. I många fall är de i maskopi med gängen. De trakasserar ungdomar och arbetslösa. Vi kan bara slå tillbaka genom att skapa enheter för självförsvar för att skydda våra bostadsområden och gator. Syriza, KKE och facken måste aktivt bidra till att skapa miliser mot fascisterna och rasisterna som förenar grekiska arbetare och invandrare. Dessa organisationer måste ta på sig uppgiften att försvara strejker och ockupationer och försvara hemlösa, romer och andra utsatta delar av arbetarklassen.
Men det är inte bara extremhögern som skyller sina problem på invandrarna. Även medelklassen vill göra dem ansvariga för krisen, deportera dem och förneka dem varje stöd. Det är nödvändigt att inte bara försvara invandrare mot extremhögerns angrepp utan att bekämpa rasism och diskriminering i alla dess former. Vi bekämpar all kontroll av invandring, vi står för öppna gränser, vi kämpar för samma rätt till arbete och utbildning för alla som lever i Grekland och för invandrarnas fullständiga integration i den grekiska arbetarrörelsen.
6. Kvinnor och ungdomar måste organisera sig mot sitt förtryck
Förutom invandrare och andra har kvinnor och ungdomar drabbats speciellt hårt av krisen, av arbetslösheten och av sjunkande inkomster. Kampen mot arbetslöshet, mot nedläggning av eller försämring av barnomsorg, skolor och service måste vara en kamp för hela klassen.
Men kvinnor och ungdomar har också en enorm revolutionär potential. De står ofta i kampens främsta led. Men lika ofta är de underrepresenterade i rörelsens organisationer och ledningar, vilka förblir ålderstigna och för det mesta manliga. Att bygga upp en proletär kvinnorörelse och en revolutionär ungdomsrörelse är därför avgörande för att helt integrera dessa delar av rörelsen och garantera deras rättmätiga roll i centrum av dess ledning.
7. Nej till beskattning av de fattiga – de rika måste betala!
Samtidigt som miljoner människor drivs in i fattigdom och elände, slipper miljardärerna, de rika och superrika oskadda undan från krisen. Vi kräver att alla skatter som inte är progressiva – som momsen – avskaffas, eftersom de lägger skattebördan på de svagaste ryggarna. De rikas tillgångar, inkomster och vinster måste göras offentliga och beskattas hårt av en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt!
8. Expropriera utan kompensation bankerna, försäkringsbolagen och koncentrera dem i en centralbank under arbetarkontroll.
En centralbank kan bli en kraftfull hävstång för att säkra vanliga människors besparingar, ge krediter till låg ränta åt löntagare, småbönder, fiskare och småföretagare. Det kräver emellertid inte bara kontroll över privata företagare utan också den korrumperade byråkratin i staten och i företagen. Det kan genomföras av de organiserade bankanställda tillsammans med representanter för andra löntagare i samhällets alla sektorer.
9. Förstatliga storföretagen, rederierna och utländska investerare.
Expropriering av bankerna och uppsägning av skulderna är en förutsättning, men det är inte tillräckligt att vrida kontrollen av ekonomin ur profitörernas händer. Det krävs expropriering av storkapitalisterna med fortsättning och omorganisering av produktionen under arbetarkontroll.
10. En social krisplan – under arbetarkontroll
Kontrollen över banker och storskalig produktion är en förutsättning för införandet av en krisplan för att tillmötesgå de mest pressande uppgifterna – kampen mot arbetslösheten genom investeringar i infrastruktur, sjukvård, utbildning och yrkesutbildning. På den grunden kan vi verkligen ta itu med arbetslösheten genom ett program med samhälleligt nyttiga arbeten och allas medverkan i att planera och genomföra den.
11. Expropriera kapitalistiska medier!
Under kapitalismen är yttrandefrihet en bluff – den friheten (friheten att vända sig till miljoner människor) existerar i verkligheten bara för de rika och mäktiga. En liten grupp miljardärer kontrollerar dagspress och andra privata medier. I deras händer är medierna ett kraftfullt vapen för manipulation, desinformation och rasistisk hets. De statliga medierna – så länge de befinner sig i regeringens händer, eller kontrolleras av ”ansvarsfulla” borgerliga opinionsmakare, är inte mycket bättre. Vanliga journalister har liten eller ingen kontroll alls över vad de sänder.
Utan medier som kontrolleras av rörelsen, av vanliga journalister, av arbetande människor, är verklig offentlig informationsservice en fiktion. Privata medier måste exproprieras och tillsammans med statliga medier ställas under arbetarkontroll. Ockupationer av tidningar visar att många journalister, tekniker och anställda i andra medier är redo för detta och kommer att hjälpa arbetarna och ungdomarna att kunna vända sig till miljoner människor.
Alla arbetarpartier, alla aktionskommittéer, alla rörelsens strömningar måste ha tillgång till dessa medier. Syriza bör sätta upp en daglig tidning (med hemsida och andra elektroniska och sociala medier), som kan tjäna som medel för information, politisering och mobilisering, som presenterar alla åsikter och uppfattningar bland partiets gräsrötter och alla dess strömningar, ger röst åt massan av oorganiserade arbetare och ungdomar. Det kommer att rota partiet djupt och permanent bland miljoner människor och verkligen göra det till ett massparti.
12. För arbetarmakt! Bryt den härskande klassens makt!
En arbetarregering
Kampen för dessa krav – alla är livsnödvändiga – är oupplösligt förbunden med frågan om makten. I juni förstod en stor minoritet av massorna instinktivt att de behöver en regering som står upp mot trojkan och avvisar åtstramningarna. Det var därför som de vände sig till Syriza. Motstånd som nöjer sig med protester, eller som försöker bygga alternativa institutioner i det dagliga livet medan de låter kapitalisterna och politikerna (och bakom dem deras polischefer och generaler) sitta kvar vid makten, är dömt till frustration och misslyckande.
Vi själva – arbetare och ungdomar – kvinnor och småbönder, invandrare och förtryckta, bara vi har makten att driva ett nytt samhälle i den stora majoritetens intresse – inte i miljonärernas. Men bara en regering som är baserad på löntagarna, arbetarklassen och medelklassen kommer att kunna genomföra ett sådant program och bryta motståndet från det lilla skiktet av utsugare och deras tjänare. För det syftet måste vi vrida makten ur händerna på den härskande klassen och dess polis och militär.
De nuvarande valreglerna som ger 50 extra platser åt Ny demokrati gör demokratin till ett hån. Även den mest demokratiska borgerliga konstitution, även den mest liberala kapitalistiska stat, skulle i slutändan fortfarande vara en institution som tjänar den härskande klassen, arbetsgivarna. Varför? Därför att de monopoliserar kontrollen av ekonomin och dess ackumulerade rikedomar. Inte bara i Grekland utan över alla de internationella marknaderna, som upprepade gånger fått regeringar på knä, och på ett ögonblick tvingat dem att helt ändra den politik som de lovat sina väljare.
Den byråkratiska och korrumperade statsapparaten med dess många tentakler, som griper runt och stryper samhället, är nära förbunden med kapitalisternas klass. Om Syriza hade fått majoritet i juni, om det hade blivit en ”vänsterregering”, skulle denna monstruösa apparat ha tagit itu med att frustrera och sabotera varje allvarligt försök till reformer – för att inte nämna direkta anti-kapitalistiska ingripanden i ekonomin.
De skulle ha försökt att politiskt kidnappa Alexis Tsipra och hans ministrar som de gjorde med Papandreou och Pasok, utpressat dem till att förråda sina väljare och spela reaktionen i händerna. Tsipras beslut att respektera Samaras mandat, att ge honom andrum för att förhandla, att låta honom njuta av en smekmånad, antyder reformisternas beredskap att kompromissa, istället för att riskera en revolutionär konfrontation. Men den härskande klassen kommer inte att visa honom eller Syriza någon hövlighet. Polisen, armén och byråkratin finns till just för det ändamålet.
Polisen är för det existerande, korrumperade och borgerliga systemet. De tolererar alltid hets och direkta angrepp på invandrare och vänsteraktivister. En stor del av apparaten sympatiserar med extremhögern – fascisterna i Gyllene gryning. Den grekiska armén är integrerad i den reaktionära Nato-alliansen och förlitar sig på imperialistiskt stöd för att genomdriva en brutal gränskontroll mot flyktingar och invandrare – den är också beredd att i en ”kris” försvara kapitalismen med auktoritära och diktatoriska åtgärder, som så ofta i den grekiska historien. Den grekiska statens övre skikt är bemannat av systemets lojala tjänare som systematiskt omintetgör verklig demokrati, blockerar massornas initiativ, genomför sina egna omfattande bedrägerier och uppmuntrar mindre korruption längre ner i kedjan.
Om Syrizas ledare hade ställts ensamma inför detta maskineri – liksom den reformistiska vänsterns socialdemokratiska regeringar i Europa – skulle de ha förlorat. Det är därför som revolutionärer måste kämpa för en radikalt annorlunda form av regering. Det är därför som revolutionärer om Syriza vunnit valet skulle ha kämpat för att det skulle bli en regering baserad på organ för arbetarklassens motstånd och kamp – en arbetarregering. Det är därför som vi nu måste föra kampen vidare för att vinna makten och installera en sådan regering – och inte vänta på, eller underordna oss, den i så hög grad riggade och korrumperade valprocessen – utan slå in på vägen med arbetande människors massuppror – revolutionens väg.
En arbetarregering kan inte förlita sig på de tidigare härskarnas repressiva instrument för att styra. Organen med beväpnade män måste upplösas, skingras och ersättas av arbetarklassen. Vi kämpar därför för upplösning av alla speciella enheter och polisen. Vi kämpar för bildandet av soldatkommittéer som vägrar lyda sina reaktionära officerares order och för över sig själva och sina vapen till arbetarnas och ungdomens sida.
Vi behöver nu aktionskommittéer och miliser för självförsvar, vilka under generalstrejkens gång måste bli de organ som kan besegra och avväpna fascisterna, ersätta den kapitalistiska statens institutioner och demokratiskt försvara den nya proletära makten. Dessa organisationer skulle kunna skapa en arbetarregering under den grekiska revolutionens nästa stadium. Vi uppmanar arbetarpartierna och fackföreningarna att slå in på vägen till en sådan regering.
För att kunna spela en revolutionär roll måste en arbetarregering börja med att:
avvisa diktaten från EU, IMF och ECB och sluta betala av på skulden;
expropriera storkapitalisterna och bankerna för att införa en krisplan under arbetarkontroll;
avväpna kontrarevolutionen;
basera sig på arbetarklassens demokratiska institutioner, aktionskommittéer och råd liksom den beväpnade arbetarmilisen.
Grekland och den europeiska revolutionen
Den grekiska revolutionens öde är oupplösligt förbundet med den europeiska arbetarklassens framtid. Ett nederlag för de grekiska massorna skulle få extremt negativa, demoraliserande effekter på hela kontinenten. En seger i Grekland skulle tvärtom kunna bli en fyrbåk – som tänder den europeiska revolutionens eldar. Därför måste den grekiska arbetarklassens omedelbara inriktning, liksom strategin för en framtida arbetarregering, vara att föra in kampen i Europa som helhet.
Detta innebär idag att vi behöver en samordnad kamp i hela Europa mot trojkans politik, för avskrivandet av offentliga skulder, för massiv beskattning av de rika och expropriering av storföretagen och bankerna och deras förening i en europeisk centralbank under arbetarkontroll. Föreställningen om ett ”oberoende” kapitalistiskt Grekland som återinför drakmen under den största kapitalistiska krisen på årtionden är en reaktionär, nationalistisk myt. De grekiska arbetarna och fattigbönderna skulle få betala med hyperinflation och utplåning av det som återstår av deras besparingar. Världsekonomin har länge haft en internationell karaktär. Inget land kan återgå till nationell isolering utan omfattande krympning av produktivkrafterna, såsom det skedde under 1930-talet. Arbetarklassens mål måste därför vara att förbinda kampen för makten i Grekland med kampen för makten i Europa.
En arbetarregering i Grekland skulle givetvis omedelbart utsättas för omfattande angrepp från imperialismen, EU-kommissionen, ECB och regeringarna. De skulle hota inte bara med uteslutning ur EU, utan också med blockad av landet. Detta är inte bara en kamp för den grekiska rörelsen, utan för arbetarklassen i hela Europa och även i världen i övrigt. En arbetarregering i Grekland skulle aldrig kunna stå ensam utan att kompromissa med sitt oberoende. Europas arbetare måste i en sådan situation – liksom i kampen mot isoleringen av Sovjetunionen efter den ryska revolutionen – förespråka att de ekonomiska förbindelserna med Grekland upprätthålls och även utvidgas.
Det skulle samtidigt vara en del av kampen mot ”deras egen” regering för skapandet av arbetarregeringar i alla europeiska länder. Förhållandena i Portugal, Spanien och Italien är sannerligen gynnsamma för närvarande, men kampen för att störta regeringarna i de dominerande staterna – Tyskland, Frankrike och Storbritannien – är avgörande för att befria mindre europeiska länder från deras underordning i förhållande till imperialismens intressen.
Kampen i Grekland är bara det skarpaste uttrycket för en historisk kris på hela den europeiska kontinenten. Det finns tre möjligheter att ta sig ur denna kris. För det första att EU bryter samman och ersätts med nationalstater eller mindre block i permanent kris och våldsam konkurrens med varandra. För det andra en ytterligare fördjupning av den imperialistiska dominansen i EU under tyskt och i mindre utsträckning franskt finanskapital. En sådan framtvingad ”överenskommelse” baserad på utpressning och plundring skulle givetvis garantera framtida konflikter och även krig.
Dessa två reaktionära varianter är helt emot alla arbetande människors intressen i Europa och i hela världen. Men det finns också en tredje, progressiv variant: arbetarklassens omorganisering av Europa. Kampen för arbetarregeringar på hela kontinenten och bildandet av Europas Förenade Socialistiska Stater.
Detta är framtiden. Här finns hoppet inte bara för den grekiska och europeiska arbetarklassen, utan också en kraftfull impuls för den socialistiska världsrevolutionen, kampen för att störta det kapitalistiska systemet, som inte har något att erbjuda mänskligheten utöver elände, fattigdom, miljöförstöring och imperialistiska krig.
Liksom den grekiska revolutionen behöver ett revolutionärt parti för att leda arbetarklassen – behöver den internationella revolutionen ett nytt, världsomfattande politiskt parti, en femte international.
8 juli 2012
Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen