Den spanska högerregeringen har, efter att ha angripit utbildning och sjukvård, nu koncentrerat sig på att helt likvidera landets kolgruvor, vilka fortfarande har 8 000 gruvarbetare och som indirekt sysselsätter 30 000 arbetare till.
De största gruvfacken, som tillhör UGT och CCOO, utlyste fyra strejker i maj. Strejkerna var en fullständig framgång när det gäller att mobilisera stöd och stänga gruvorna. När det inte kom något svar från regeringen utlyste de en obegränsad strejk.
Nedskärningarna på mer än 60 procent av subventionerna till gruvorna skulle nästan innebära omedelbar nedläggning av de flesta gruvorna och framställs av regeringen som ett krav från EU. EU kräver att Spanien ska upphöra med alla subventioner 2018, men den spanska regeringen har beslutat att upphöra med dem innan dess, eftersom de inte har för avsikt att investera i forskning och utveckling. Det är enklare och billigare att köpa kol från andra länder där arbetarna har ännu sämre villkor. Ändå skyller man på EU när det gäller brådskan med att ta bort subventionerna.
Nedskärningen på 450 miljoner euro kommer att innebära besparingar på en nittiondedel av vad Spanien lånar från EU för att rädda Bankia, den fjärde största banken i landet som bildats nyligen genom hopslagning av den andra och tredje största av de gamla offentliga sparbankerna: Caja de Madrid och Caja de Valencia (båda från områden med stark högermajoritet).
Motstånd på alla fronter
Strejken blev obegränsad den 1 juni när 10 000 gruvarbetare och andra arbetare marscherade i Madrid och många blev slagna av polisen. En del gruvarbetare har barrikaderat sig inne i gruvorna och en del hungerstrejkar. Gruvarbetarnas kamp har blivit allt mer radikal, speciellt i Asturien och León. Gruvarbetarna har rest barrikader och satt eld på dem. De har upprepade gånger blockerat stora vägar och järnvägar. Polisens svar har varit brutalt.
Det har också utlysts generalstrejker för alla arbetare i gruvområdena. Generalstrejken den 18 juni var en stor framgång och många städer i Asturien och León stod helt stilla. Strejken organiserades av de stora fackens gruvavdelningar men också av mindre men mer aktiva gruvfack. De fick också stöd av många vänsterorganisationer och de indignerade. Många av de senare kommenterade hur lätt det var för polisen att krossa 15-M och andra mobiliseringar, men hur deras ”hetta” svalnade när de stod inför hundratals gruvarbetare.
Speciella enheter med kravallpolis, de hatade Guardia Civil (Francodiktaturens brutala paramilitära politiska polis) kallades in för att få bort barrikaderna. Kampen har varit hård med tårgas och byar som bokstavligen ockuperats av polisen. Gruvarbetarna svarade med facklor, raketer och även dynamit. Stora delar av det officiella spanska samhället har uttryckt sin förfäran inför våldet; de råkade ”glömma” att dessa arbetare nu har litet att förlora. De har också glömt gruvarbetarnas historiska uppror i Asturien 1934, upptakten till den spanska revolutionen 1936.
Medierna har med få undantag struntat i alla verkliga frågor i konflikten och istället koncentrerat sig på att visa bilder på gruvarbetare med facklor och huvor och kallar dem för terrorister och demokratins fiender – den gamla ultrahögerns demagogi. Demonstrationer äger rum varje dag i Asturien och León och resten av Spanien. Den 12 juni ägde det rum en imponerande marsch med 2 000 gruvarbetare som samlades i arbetskläder i León med hjälmar och lampor och omgivna av tiotusentals anhängare.
Hur hamnade vi här?
Kolgruvorna (liksom andra gruvsektorer i Spanien) har fått substantiella subventioner från EU-fonder vars uttalade syfte är att omvandla denna ekonomiskt och ekologiskt ohållbara sektor till rena system för energiproduktion och industrier. Det som hände var att privata ägare av gruvor använde det mesta av fonderna för att fylla sina bankkonton. Om pengarna från EU upphörde nu skulle gruvorna knappast kunna hålla öppet längre än fem minuter, eftersom kapitalisterna inte skulle lägga ut en enda euro för att anpassa industrin inför framtiden.
Idag är många distrikt i Asturien, men också i andra regioner, helt beroende av gruvorna och en nedläggning skulle innebära en ökning av de redan stigande siffrorna för arbetslösheten. Resultatet av den här typen av förstörelse kan redan ses: övergivna fabriker, företagsägare som avviker med färska EU-fonder och en ungdomsarbetslöshet som liknar en del afrikanska länder…
Arbetarna kan inte lastas för regeringens oduglighet och ägarnas rena stölder som har misslyckats med att omvandla de europeiska fonderna till nya produktiva och rena industrier. Därför vill gruvarbetarna bara att jobben ska finnas kvar och att processen med att anpassa gruvsektorn där det är möjligt, eller föra över arbetarna själva till nya jobb och sektorer. Men de accepterar inte en nedläggning och löften om en avlägsen gyllene framtid.
Ingen tror längre på sagorna om konkurrenskraft och lönsamhet. Regeringen säger att det inte finns några pengar för att behålla jobben, men de kommer att använda 90 miljarder euro för att hindra en del spanska banker från konkurs, och just de banker som leds av den nuvarande regeringens kompisar. Det finns pengar för de rika, för de som skapat bostadsbubblan, men hur kan det vara lönsamt för samhället?
Den gröna debatten
Det finns också röster, även inom vänstern, som säger att nedläggningen av kolgruvorna måste äga rum och ju förr desto bättre, eftersom det är en smutsig energikälla som vi behöver göra oss av med. Det är otvivelaktigt att kol är en ohållbar energikälla om vi ska kunna kontrollera klimatförändringen, men det motsäger inte gruvarbetarnas rättfärdiga kamp för sina jobb och sina söners och döttrars framtid. De är inte ansvariga för den skandalösa hanteringen av fonder som kunde ha använts för övergången till ren energi.
Vi måste stöda gruvarbetarnas kamp samtidigt som vi förklarar att kolbrytning kan ersättas med jobb och förbättrade levnadsvillkor för berörda gruvsamhällen och inte likvideras på deras bekostnad. De flesta av de som kräver nedläggning av kolgruvor tänker dessutom inte alls på en grönare och renare framtid. De tänker på fördelarna med att öka andelen kärnkraft i den nationella energiblandningen. Vad skulle kunna ersätta kolets andel, eftersom sol- och vindkraft fortfarande är underutvecklade, om inte kärnkraft? Detta har varit en perfekt bluff för det spanska storkapitalet. Först har de lagt beslag på EU-pengarna, sedan lägger de ned gruvorna och i framtiden kommer de att sälja mer energi från deras redan gamla och farliga kärnkraftverk.
Fackföreningarna och vänstern
De stora fackens roll har också varit tvekande, trots det stora stödet från deras medlemmar för gruvarbetarnas kamp. De stora vänsterreformistiska partierna Förenade vänstern (Izquierda Unida) och Socialistiska arbetarpartiet (PSOE) uttrycker sin solidaritet med kampens mål, men uppmanar gruvarbetarna att föra kampen på ett ”fredligare” sätt. Hela den revolutionära vänstern i Spanien stöder gruvarbetarnas kamp, åtminstone genom att ansluta sig till demonstrationerna och publicera uttalanden på sina hemsidor.
Detta skulle kunna vara ett utomordentligt tillfälle för vänstergrupper, trotskister och andra tendenser, att börja arbeta för en gemensam kamp, och verkligen bilda ett stort revolutionärt parti som också kan arbeta i masspartierna, för att förklara och diskutera med deras ärliga medlemmar att deras ledare inte följer den rätta vägen – att de faktiskt följer socialliberalismens väg.
För ögonblicket råder emellertid stor förvirring och mycket sekterism. De indignerade förespråkar fortfarande i huvudsak en inriktning utan partier – även om det redan finns en del sprickor i den principen. PSOE är en internt död organisation medan Förenade vänstern domineras av interna bråk om deltagande i lokala regeringar med PSOE. De diskuterar egentligen vem som ska få den eller den posten – medan det gamla gardet med stalinister i Förenade vänsterns största parti, PCE, helt enkelt är emot allt.
Vägen framåt
Kampen har fått mycket viktigt och mycket uppskattat stöd från de brittiska gruvarbetarna. Nyligen upprättades en kommitté för solidaritet med de spanska gruvarbetarna vid ett möte i Sheffield den 11 juni av före detta gruvarbetare och andra som deltog i den historiska gruvstrejken i Storbritannien 1984–85.
Detta är något som miljoner människor verkligen borde tänka på: att arbetare här står närmare andra arbetare i andra länder än kapitalisterna och de rika i det egna landet. Vi behöver verkligen ett europeiskt svar på kapitalisternas och regeringarnas europeiska offensiv för att tvinga arbetarna att betala kostnaderna för deras kris medan de räddar sig själva på bekostnad av skattebetalande arbetare.
Den enda rättvisa lösningen är omedelbar expropriering av gruvorna, utan kompensation till de privata ägarna, vilka efter att de hört att subventionerna ska upphöra hotade med att sänka lönerna med 70 procent. Kapitalisterna har bara haft gruvorna öppna så länge de fått pengar från staten, hållit kvar arbetarna i minimala arbetsförhållanden och avskedat så många som de kommit undan med.
Vi behöver ett enda nationellt gruvbolag som kan ge stabila jobb och omedelbart inleda övergången till renare energiproduktion. Förstatligande av strategiska sektorer (gruvor, stålindustri, elproduktion och banker) bör vara ett prioriterat krav för de spanska fackföreningarna, vilka för närvarande bara förhandlar om nedskärningar. Arbetare måste driva dessa nationella företag så de är beredda inför framtiden och för att förtjänsten ska återgå till hela samhället.
Idag befinner sig gruvarbetarna i spetsen för kampen mot åtstramningar och arbetslöshet i Spanien. I Spanien och i hela Europa måste vi gå ut i kamp vid deras sida.
Länge lever gruvarbetarnas kamp! Länge leve den internationella solidariteten!
Från en korrespondent i Kollektiv Yakov Perelman i Madrid