I Frankrike och Grekland har partier som tillhör den ”europeiska vänstern” uppnått anmärkningsvärda valresultat. I Syrizas fall är det en historisk framgång. Vänsterreformistiska ledare som Tsipras har blivit kända politiker på hela kontinenten och hatas av den härskande klassen. Det tyska vänsterpartiet Die Linke har haft en helt annorlunda utveckling. Det har gått bakåt på alla fronter.
Vid det senaste nationella valet 2009 fick Die Linke 11,9 procent och 76 representanter i parlamentet. Sedan dess har de emellertid förlorat nästan varje regionalt val. Det har sjunkit till mellan fem och sex procent i opinionsundersökningarna. Nedgången i regionalvalen började 2011 men har tilltagit under 2012. I det senaste valet i Schleswig-Holstein rasade partiet från sex procent 2009 till 2,4 procent. I Nordrhein-Westfalen var det samma visa, från 5,6 till 2,5 procent – partiet förlorade varje gång mer än hälften av sin väljarkår. Vänsterpartiet har dessutom inte bara förlorat i val. Vid sin höjdpunkt 2008 hade det 75 968 medlemmar. I slutet av 2011 hade det sjunkit till 69 458 – och trenden kommer sannolikt att fortsätta i snabb takt.
Lafontaines sista vals?
I den här förtvivlade situationen ville partiets center och vänster återta Oscar Lafontaine som partiets ordförande och därmed som partiets ledande kandidat i det nationella valet 2013. Efter veckor med manövrerande gick Lafontaine med på det men bara på villkor att det inte skulle finnas någon annan kandidat som ställde upp mot honom på partikongressen, att han skulle vara den ledande kandidaten i valet och att han skulle ha ett avgörande ord när det gäller partiledningens sammansättning.
I politiska termer föreslog Lafontaine och hans anhängare en mer vänsterpräglad reformistisk agitation och fler öppna angrepp på SPD som den huvudsakliga konkurrenten om arbetarnas röster. Det berodde inte på att de i princip avvisade koalitioner med SPD, eller ens de Gröna, utan därför att de var rädda för att en alltför mjuk politik mot SPD skulle göra Vänsterpartiet omöjligt att urskilja från det mycket större socialdemokratiska partiet och därför i slutändan överflödigt.
Partiets högerflygel såg å andra sidan detta som ett anslag mot dess ”framgångsrika realpolitik”. De lägger skulden på vänstern för att ha stött bort ”vanliga” väljare med ”radikalism” och ”föråldrad” politik. Med det senare menar de en traditionellt reformistisk och keynesiansk dagordning med statliga ingripanden i ekonomin för att öka efterfrågan. De vänder sig speciellt mot alla krav på att åter förstatliga privatiserad service och tidigare statliga företag.
Lafontaines villkor, som var utformade för att tvinga partiets högerflygel till underkastelse, slog emellertid tillbaka. Högerflygeln – de i partiet som vill anpassa sig ännu mer till SPD och som ser ingåendet i ”konstruktiva” koalitionsregeringar med SPD och de Gröna som partiets främsta mål, och som även avvisar keynesiansk reformism i Lafontaines stil, vände utpressningen till sin egen fördel.
De framställde, för det första, sig själva som försvarare av ”demokratin” gentemot Lafontaines skandalösa och självcentrerade degradering av partikongressen till att bara godkänna ”ledarens” önskningar. Lafontaines drag gav, för det andra, initiativet till högern. De behövde bara stå fast vid sin egen kandidat till ordförande – Bartsch, en före detta byråkrat av tredje rangen från det tidigare SED (dvs det styrande partiet i DDR) och en av de många konvertiterna till socialliberal politik i partiet ledning och apparat. Bartsch drog sig inte tillbaka utan tog också den uppenbara chansen att framställa sig som kandidaten för ”en ny demokratisk kultur”. Det gav Lafontaine två möjligheter – att antingen dra tillbaka sina villkor eller dra sig ur. Han drog sig ur.
Hela incidenten innebar också att spänningarna ökade mellan den ledande, keynesianska flygeln i partiet runt Lafontaine, och de högerns ”reformatörer” som har en stark bas i partiets apparat och massmedlemskap i östra Tyskland, varifrån 63 procent av medlemmarna fortfarande kommer (medan bara 25 procent av befolkningen lever där). Partiets konferens såg därför ut att bli något av en uppgörelse. Partiets Bonaparte, Gregor Gysi, som påstår sig stå över alla fraktioner, tog parti för Bartsch och lekte öppet med hotet om en splittring. Det slog också tillbaka.
Kipping och Riexinger – de nya ledarna
Bartsch förlorade valet till Bernd Riexinger, en facklig aktivist som står till vänster och en allierad till Lafontaine. Vänsterflygeln firade denna seger i valet av en av två ordföranden för partiet. Riexinger är ledare för facket för offentligt anställda och service – Verdi – i Baden-Württemberg och står verkligen längre till vänster än Lafontaine skulle ha gjort och den förra ordföranden Klaus Ernst (som själv är byråkrat i IG-Metall). Men Riexinger är ändå en byråkrat, trots att han står till vänster. Han har varit kritisk mot SPD-ledare i fackföreningarna i åratal, men han har bestämt motsatt sig och överallt där han kunnat förhindrat bildandet av en oppositionell rörelse bland fackens medlemmar mot byråkratin.
Om vi betraktar den nya ledningen för partiet, måste vi emellertid också ta med Katja Kipping i beräkningen. Hon valdes till ordförande i partiet. Även om Riexinger är facklig byråkrat, har han inte mycket till egen bas, för att inte tala om egen apparat, i partiet. Kipping kommer å andra sidan från Sachsen, den största regionala avdelningen i partiet med 12 000 medlemmar, och har en solid bas i apparaten i östra delen av landet. Politiskt är hon en eklektisk blandning av frihetlighet och reformism. Hon har sin egen ”teoretiska” tidskrift – Pragvåren – och ett nätverk kallat ”Emancipatoriska vänstern” och är också en av de ledande i Institut Solidarische Moderne, en tankesmedja som bildats av en samling vänsterföreträdare från SPD och de Gröna, representanter för Vänsterpartiet som Kipping själv, från Attac och från den autonoma alliansen ”Interventionistiska vänstern” vars mål är att lägga den ”ideologiska och teoretiska” grunden för en ”förändring av politik och regering”.
Samtidigt som Kipping i ideologiska termer sannolikt är den mest högerinriktade ledare som Vänsterpartiet och tidigare PDS någonsin haft, har hon lyckats framställa sig mycket effektivt som stående över de stridande fraktionerna, som en kandidat som kommer att förena partiet. Hon har dessutom lyckats framställa sig som mer ”rörelseinriktad” på grund av sina nära band till den frihetliga, och neo-reformistiska, autonoma flygeln, som har stort inflytande i en del sociala mobiliseringar i Tyskland.
Hur har hon lyckats med detta? Hon har, för det första, aldrig allierat sig med elementen längst till höger i partiet, ”Forum för demokratisk socialism”, och var noga med att rikta en del kritik mot den regeringspolitik som speciellt bedrivs av Vänsterpartiet i Berlin. Hon lånade, för det andra, en hel del fraseologi från de senaste årtiondenas post-modernistiska, frihetliga och gramscianska diskurs. Postmodernisterna till ”vänster” motsätter sig exempelvis förstatligande av service, företag m.m. De påpekar att förstatligande av den byråkratiska borgerliga staten inte gör slut på utsugning och alienation och inte heller garanterar anständig service.
Detta ”nya” fenomen har naturligtvis erkänts för länge sedan av revolutionära marxister. Den revolutionära lösning de fört fram är att kombinera kampen för förstatligande med kampen för arbetarkontroll – som i sig är en del av ett program för att utmana kapitalisternas och den borgerliga statens kontroll, som förbereder och leder till störtande av kapitalisterna och upprättandet av arbetarklassens makt.
Kipping och hennes frihetliga och reformistiska vänner vill inte tillgripa en så ”traditionell” arbetarlösning, liksom de inte alls vill basera sin politik på klasspolitik. Istället för de fram parollen om ”socialisering”. Det låter radikalt, men det är det inte. Det är en ideologisk dimridå som kan uppfattas som en rad olika saker såsom ”demokratisk kontroll”, en ambivalent formulering, som i slutändan bara kan innebära kontroll av de borgerligt demokratiska institutionerna, eller det kan innebära självstyre, eller kooperativ eller till och med kravet på att dela upp stora företag i mindre.
Kongressen löste inte krisen
Även om högerflygeln led nederlag när Bartsch förlorade mot Riexinger, kan man inte i sin helhet tala om att partiet gått åt vänster. Ännu mindre har den senaste kongressen gått till botten med partiets problem.
Många i ledningen skyllde nedgången på ”interna dispyter”. Men det svarar inte på frågan vad som i första omgången orsakade dispyterna. Andra som Lafontaine beskyllde SPD och de Gröna för att ha ”stulit” Vänsterpartiets program mot krisen. Det finns naturligtvis en del sanning i detta. Men oturligt för Lafontaine finns det inga patent på reformism och keynesianism, vilka Vänsterpartiet själva tog från socialdemokratin.
Sedan SPD hamnade i opposition har partiet rört sig något åt vänster, åtminstone retoriskt. Det har reparerat sina band med facken eller åtminstone med byråkratin och dess apparat. Det har förbättrat sina siffror i opinionsundersökningarna (efter ett förödmjukande nederlag 2009). Efter segern i Nordrhein-Westfalen i maj 2012, när SPD uppnådde 39 procent, leker partiet med idén om en seger för SPD och de Gröna i det kommande valet.
Bara en liten rörelse åt vänster från SPD har försatt Vänsterpartiet i en mycket svag position. På senare år har SPD rest kravet på minimilön som något man tänker genomföra, man har krävt högre beskattning av de rika och beskattning av finansiella transaktioner. SPD har, kort sagt, återgått till keynesianska och reformistiska löften, vilket givetvis inte hindrar partiet från att ge efter för regeringens nyliberala nedskärningar eller själva genomföra sina egna när de hamnar i regeringen.
Även om Vänsterpartiet kräver lite mer av reformer, förespråkar det inte en i grunden annorlunda politik. Det förändras inte av att partiet för ett år sedan antog ett vänsterreformistiskt program som framställer ”demokratisk socialism” som slutmålet. Programmets slutmål, dess maximum, spelar emellertid, precis som med de socialdemokratiska programmen från 1900-talet, ingen roll i partiets faktiska politik. I likhet med socialdemokratin under 1900-talet för det inte ens en beslutsam kamp för sina minimikrav.
När partiet befinner sig i en koalitionsregering, som i Brandenburg idag, är dess politik oskiljaktig från SPD:s politik. Samma sak gäller för Berlin, där Vänsterpartiet satt i styret under sju år. Det är inte heller begränsat till partiets högerflygel. Nordrhein-Westfalen är ett starkt fäste för dess vänster och dess ”anti-kapitalistiska” flygel och där ”tolererade” och stödde Vänsterpartiet under två år en regering med SPD och de Gröna. De röstade för budgeten, de var faktiskt regeringens anhängare utan att ha några ministrar – och den politiken ledde till ett förödmjukande nederlag i regionalvalet, liksom den öppna koalitionen gjort tidigare. Det kan inte råda något tvivel om att partiets båda flyglar – högern som antagit en rad ståndpunkter från den ”tredje vägen” och den ”traditionella”, vänsterreformistiska flygeln har som mål att ingå i ”reformregeringar”.
Medan Vänsterpartiet har stött ett antal mobiliseringar mot regeringen och för sociala krav på senare år, har det gjort det utan att mobilisera sina medlemmar. För ett parti som säger sig ha 70 000 medlemmar räcker det inte att delta i nationella och lokala allianser med en handfull personer. Att arbeta i dem och bidra med ungefär samma resurser som vilken som helst vänstergrupp är skandalöst, inte en ”inriktning mot sociala rörelser”. Avdelningar då och då med 500 eller som mest 1 000 deltagare i nationella demonstrationer är skamligt för ett massparti.
I det avseendet förefaller inte Vänsterpartiet på många platser vara ett mer aktivt reformistiskt parti än SPD. Det är inte att undra på att många arbetare gått tillbaka till den starkare reformistiska apparaten och det mycket större partiet, som kanske kan genomföra något, istället för det svagare, som i bästa fall bara kan vara en juniorpartner i regeringen även om det låter som om det står mer till vänster.
Vänsterpartiets oförmåga att ta upp sociala frågor på ett militant, även om det är reformistiskt, sätt, har inneburit att det inte bara förlorar till SPD, utan också till de Gröna och Piratpartiet. Det står klart att bara en vändning till aktivism, ett kampanjfokus för partiet, kan vända på det under den kommande perioden. Men det är inte sannolikt.
Hinder för förändring
Den senaste partikongressen har, för det första, inte löst några av de politiska meningsskiljaktigheterna. De två största strömningarna eller tendenserna i partiet fortsätter att existera. Även om vänstern kunde besegra Bartsch och installera Riexinger, är partiledningen huvudsakligen i högerns händer. Dessutom är partikongresserna i allmänhet mer till vänster än medlemmarna. Varför? Därför att distrikten från västra Tyskland (som bara representerar en tredjedel av medlemmarna) har blivit privilegierade sedan partiets grundande och tillåts skicka hälften av delegaterna. Det sätter ett frågetecken inför kongressens legitimitet. Om det valet ägde rum med ”en medlem, en röst” vid valet av delegater skulle högern antagligen alltid ha en majoritet.
Vänstern i ledningen har redan, för det andra, gått med på att vara ”integrerande” och att inte ”provocera” högern. Huruvida högern avstår från detta är en helt annan sak. Detta innebär att den vänsterreformistiska, keynesianska ledningen kommer att urvattna sina krav så att de inte är för ”stötande” för partiets högerflygel.
Högern har, för det tredje, kontroll över stora delar av organisationens apparat och har därför en stark ställning för att effektivt blockera allt den ogillar. Allt detta innebär, för det fjärde, att Vänsterpartiets offentliga profil sannolikt kommer att fortsätta att vara svag, eftersom hela den inre uppgörelsen i partiet pekar mot de mest urvattnade och lama reformistiska paroller istället för aggressiva och tydliga paroller. Det kommer i sin tur att göra det ännu svårare att stoppa arbetare från att gå tillbaka till SPD.
Oavsett kampen mellan olika flyglar saknar Vänsterpartiet, för det femte, aktivister, speciellt i västra delen av landet. Men partiet har en stor partibyråkrati med hundratals heltidsanställda på nationella och regionala kontor och partistiftelser som Rosa Luxemburg Stiftung. Mycket av detta är beroende av fortsatta valframgångar för att säkra statliga bidrag. Därmed har vänstern också ett verkligt intresse av att bevara ”partiets enhet” – eftersom dess poster och privilegier och inkomster annars skulle upphöra. Partiet som parti har bara massomfattande stöd och betydande rötter i samhället i östra delen, där i det närmaste två tredjedelar av medlemmarna hör hemma.
Vänsterpartiet är dessutom starkt integrerat på alla nivåer i det borgerliga systemet. I juli 2011 hade partiet 294 heltidsanställda företrädare i olika parlament på europeisk, nationell och regional nivå. Var och en av dem har två till tre anställda på sina kontor. Dessutom var 294 av medlemmarna borgmästare i olika städer, varav 80 som heltidsanställda. Slutligen innehade 5 700 av medlemmarna valda poster i olika kommunfullmäktige.
Nästan tio procent av antalet medlemmar är alltså del av partiapparaten eller tjänstgör på högre eller lägre nivåer i det borgerliga systemet. Det är detta som bestämmer deras politiska horisont, vad de uppfattar som ”politisk aktivitet”. Med tanke på att två tredjedelar av medlemmarna är äldre än 60 (och bara 12 procent yngre än 35), kan vi dra slutsatsen att de flesta aktiva medlemmarnas politik och tid är fokuserad på dessa institutioner. Funktionärerna är ”aktivisterna”, medan majoriteten av medlemmarna är passiva.
Det är inte att undra på att Vänsterpartiet, oavsett proklamationer på konferenser eller av enskilda ledare, är (och alltid varit) ett parti som präglas av parlamentarisk kretinism, även på kommunal nivå. På dessa ”lägre” nivåer i den borgerliga statsapparaten har koalitioner med SPD eller de Gröna aldrig ifrågasatts. Om det är ”lämpligt” kommer Vänsterpartiet även att samarbeta med kristdemokraterna i CDU eller liberalerna – och ingen i partiet ifrågasätter detta ”vardagliga” klassamarbete.
Detta förklarar varför det ständiga hoppet hos ”anti-kapitalistiska” grupper eller vänstergrupperingar inom partiet att det kan förändras bara genom att kämpa för dess reformistiska (!) program är illusoriskt. Vänsterpartiet inte bara tänker och gör fel saker. Dess reformistiska politik har djupa rötter i själva partiet – som vilar på viktiga delar av arbetararistokratin, kontrolleras av en mycket större apparat (i förhållande till medlemanstalet) och är djupt integrerat i själva det borgerliga systemet.
I den här situationen har den ”anti-kapitalistiska” vänstern i partiet under många år vant sig vid att begränsa sin egen politik till att stöda vänsterreformisterna och deras program. När de väljs som deputerade eller till partiledningen, som några av Internationella Socialistiska Tendens medlemmar (Buchholz, Wisseler), är de omöjliga att skilja från vänsterreformisterna. När valet till partiledningen hölls, förde de då fram sina egna kandidater, sin egen plattform? Naturligtvis inte! När partiprogrammet diskuterades förra året, förde de då fram ett alternativ? Naturligtvis inte – de röstade för det påstått ”anti-kapitalistiska” programmet, liksom alla de andra tendenserna i partiet, från vänster till höger.
Precis som det reformistiska centrum ger efter för högern, ger den ”radikala vänstern” efter för centerreformisterna. I slutändan kommer detta att leda till ännu större nedgång för Vänsterpartiet – och de som anpassar sig till reformisterna förtjänar att falla samtidigt.
Det finns emellertid ingen anledning för revolutionärer och anti-kapitalister att beklaga Vänsterpartiets fortsatta nedgång. Det är verkligen en varning till alla som okritiskt anpassar sig till reformistiska ledningar. Men det är också en situation i vilken revolutionärer måste ta del i debatten och argumenten med alla som betraktat Vänsterpartiet som ett hopp för den tyska arbetarklassen, eller som fortfarande har illusioner om det, men som är mer öppna och beredda att ifrågasätta än tidigare.
Det räcker inte med att bara beskylla högern för partiets tillbakagång. Lafontaine och hans anhängare ledde det när allt kommer omkring under en hel period. Vänsterpartiets kris är inte, som centrum och de reformistiska ledarna försöker framställa det, ett resultat av för lite eller inkonsekvent reformistisk politik, utan ett resultat av partiets reformistiska strategi. Därför är den politik med politiska eftergifter som praktiseras av de centristiska grupperna i Vänsterpartiet i sig en väg till nederlag och demoralisering.
Det som istället krävs är en debatt om behovet av, karaktären hos och den politiska grundvalen för ett genuint kampparti för den tyska och internationella arbetarklassen. Det är inte bara en fråga för de kvarvarande arbetarmilitanterna och aktivisterna i Vänsterpartiet, utan för ett mycket större antal fackliga vänsteraktivister, aktivister på arbetsplatserna och den radikala vänsterns militanter i Tyskland. Den debatten måste inte bara leda till en förståelse av rötterna till Vänsterpartiets misslyckande, utan också till politiska slutsatser: ett helt annat program och ett helt annat parti behövs, ett revolutionärt arbetarparti och en ny, femte international grundad på ett program inte för reformer utan för störtande av hela det kapitalistiska systemet.
Martin Suchanek, Berlin