Kejsar Honorius favoriter (1883); John William Waterhouse; artvee.com; Public Domain. Även regenten över ”tystnadens kungadöme” har sina favoriter som ödmjukt bugar inför honom. Framförallt den stalinistiska delen av vänstern har valt att underkasta sig Assads despotiska styre.
Om man skulle göra ett skurkgalleri över den syriska revolutionens motståndare och kritiker i den arabiska och internationella vänstern, skulle man finna en rad ståndpunkter och betoningar, skriver Marcus Halaby.
Man kan börja med de som stöder Assads regim, sådana som Respects George Galloway, David Norths i USA baserade World Socialist Web, franska konspirationsteoretiker som Thierry Meyssan (som också försvarade den förre serbiske diktatorn Slobodan Milosevic), eller den brittiska Press TV som är Khadaffi-vänlig och Russia Todays korrespondent Lizzie Phelan. De upprepar helt enkelt regimens lögner att den inte slår ner en folklig revolt utan försvarar landets oberoende gentemot aggression som är inspirerad utifrån och som stöds av imperialismen, i likhet med den amerikanske presidenten Ronald Reagans krig mot Nicaragua under 1980-talet (Contras-kriget).
Men Assads regim har inte avfyrat ett enda skott över de av Israel ockuperade syriska Golanhöjderna sedan 1973. Vad som är ännu värre är att Hafez al-Assad ursprungligen skickade in trupper i Libanon i juni 1976 för att stöda den kristne högerpresidenten Suleiman Frangieh mot den palestinsk-muslimska koalition som varit nära att störta honom och som utgjorde Syriens historiska allierade. Den dåvarande israeliske premiärministern Yitzhak Rabin skröt till och med i sina memoarer med att den syriska armén dödade fler palestinska kämpar i Libanon ”på några månader” än Israel ”under de föregående trettio åren”.
Trots hans retorik om ”motstånd” och sammanbrottet för hans allians med Libanons högerkristna falangiströrelse, misslyckades Assad senior också med att skydda Libanon från Israels invasion 1982, och rehabiliterade senare Israels libanesiska samarbetspartners som Elie Hobeika, en ledande deltagare i de ökända massakrerna i Sabra och Shatila.
Hafez al-Assad förde också fram Saudiarabiens favorit i libanesisk politik, Rafic Hariri, och stödde den av USA ledda koalition som förde krig mot Saddams Irak 1991. USA lät i utbyte Syrien framtvinga en skör politisk uppgörelse i Libanons inbördeskrig som gav Assad mandat att ha sina trupper där. Hariri blev sedan premiärminister i ett syriskt dominerat Libanon efter inbördeskriget under 1990-talet, innan han råkade i gräl med Bashar al-Assad i kölvattnet efter kriget mot Irak 2003, vilket ledde till att han mördades av syriska agenter i mars 2005. På senare tid har Assads regim varit inblandad i ”extraordinära överlämnanden” av påstådda terrorister för USA:s och George W Bushs räkning.
Förutom dessa röster finns det emellertid sådana som, utan att stöda Assads regim, blivit upprörda av det syriska upprorets ”militarisering” och därmed risken för militär intervention från väst. De inkluderar den populäre libanesiske bloggaren As’ad AbuKhalil, den palestinske professorn Joseph Massad, kolumnisten Seamus Milne i The Guardian och veteraner i den globala antikrigsrörelsen som Tariq Ali och Sami Ramadani.
Efter att ofta inledningsvis ha stött eller sympatiserat med upproret, betraktar de nu upproret som antingen kidnappat av väst och dess turkiska, qatariska och saudiska allierade som använder det syriska slagfältet för att genom ombud föra krig mot Iran, eller också uppfattar de upproret som oåterkalleligen på väg i den riktningen. Andra som Counterfires John Rees och Chris Nineham har noterat uppkomsten av dessa röster och anpassar sig till dem för att hålla samman koalitionen Stop the War, som uppstod för ett årtionde sedan och under mycket annorlunda omständigheter. De begränsar sitt stöd till den syriska revolutionen med tvetydigheter och villkor som undergräver varje effektivt uttryck för solidaritet.
Det som alla dessa röster har gemensamt är en tendens att se den syriska situationen enbart eller primärt i geopolitiska termer, som om det inte var en revolution som pågick, som om de upproriska massorna inte var medvetna om stormakternas intriger, och som om västs förmåga att påverka händelserna på marken utan trupper är så stark att blotta nämnandet av egennyttigt ”stöd” från väst berövar massorna varje möjlighet att motsätta sig ett övertagande av deras kamp.
För stalinisterna och deras efterapare är denna inställning en andra natur. De delar konstgjort upp världen i ”progressiva” och ”pro-imperialistiska” läger och har förtalat folkliga revolter som gått utöver dessa lägers gränser ända tillbaka till de östtyska arbetarnas resning 1953 och den ungerska revolutionen 1956 och fram till den kamp som fördes av de polska arbetarnas fackförening Solidarnosc 1980 och sammanbrottet för de stalinistiska regimerna i Östeuropa 1989.
För de som, i likhet med Rees, Nineham och Tariq Ali, kommer från den anti-stalinistiska vänstern, kräver emellertid denna ståndpunkt att de blundar för det faktum att västmakterna, trots allt prat om ”stöd” för en utvald del av den syriska oppositionen, inte alls vågar gå in i Syrien på samma sätt som i Afghanistan, Irak och Libyen. De måste antingen, som Sami Ramadani, tillgripa en usel analys som nästan blir en konspirationsteori, eller, som Joseph Massad, dragit slutsatsen att revolutionen redan är förlorad därför att den folkliga rörelsen har blivit stark nog för att väcka externa parters oundvikliga intresse men ännu inte är tillräckligt stark för att ta makten.
John Rees har emellertid rätt i en sak – att det absolut finns en fara för att ”en inte representativ minoritet uppstår inom revolutionen och kommer att dominera den”. Men det är inte primärt, som han formulerar det, fråga om att de imperialistiska makterna främjar och beväpnar de som ”de kan lita på kommer att följa deras önskningar”, utan att en del av oppositionen går över till den mycket omtalade idén om en ”jemenitisk” övergång med uppgift att återupprätta den kapitalistiska ordningen och återspegla styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makter som är inblandade i Syrien, inklusive Ryssland och Kina.
Marcus Halaby