Alla tillsammans! Alla tillsammans! Ja! Ja! Ja!
Den 14 november är ett datum som alla aktivister måste skriva in i sin kalender. Den dagen kommer det att organiseras generalstrejker under en dag av de stora fackliga federationerna i Portugal, Spanien, Grekland, Italien, Frankrike, Malta och Cypern. Listan är ännu inte avslutad… Fackföreningar, ungdomsorganisationer och sociala rörelser mobiliserar i Belgien och andra länder i västra och östra Europa.
Till och med den konservativa byråkrati som styr den europeiska fackliga federationen (Europafacket, ETUC), som hittills skamlöst har stött EU:s program för återbetalning av skulder, uppmanar till aktioner i solidaritet med de olika generalstrejkerna. Dess ledning möttes i Bryssel den 17 oktober och uppmanade till en aktions- och solidaritetsdag den 14 november med ”strejker, demonstrationer, möten och andra aktioner”. Inte riktigt en pan-europeisk generalstrejk – men något som pekar i den riktningen.
Mobiliseringarna är för tillfället starkast i södra Europa, där effekterna av krisen och EU:s framtvingade åtstramningar är störst. Initiativet till den 14 november kom i september från Portugals största fackförening (CGTP), som uppmanade till en generalstrejk mot ”exploatering och utarmning”. Sedan meddelade de spanska fackföreningarna – arbetarkommissionerna, UGT och de mindre fackföreningarna – att de kommer att ansluta sig till den 14 november och ”fira den första iberiska generalstrejken”. Bakgrunden är en våg av protester mot budgeten för nästa år, som väntas innehålla ytterligare nedskärningar och skattehöjningar på 39 miljarder euro.
I Grekland har den största federationen, GSEE, utlovat ännu en generalstrejk som ska hållas den 14 november. I Italien demonstrerade enligt organisatörerna 100 000 i Rom den 27 oktober mot Mario Montis åtstramningsregering. I en separat demonstration protesterade 20 000 läkare och sjuksköterskor mot angreppen på sjukvården. Facket kommer gå ut på gatorna igen den 14 november. GCFIL och mindre gräsrotsfack som COBAS kommer också att delta samma dag. I Frankrike har CFDT, CGT, FSU och Union Syndicale Solidaires uppmanat till aktioner just den dagen – CGT har dessutom uppmanat sina fackföreningar att strejka mot åtstramningarna.
Den 14 november är krönet på en stigande våg av ilska mot ett helt batteri med nedskärningar – åtstramningar utan slut – som drabbat de flesta länder i Europa. Protestvågen har givetvis dragit fram starkast i de länder som drabbats av de tyngsta angreppen – i Grekland och på Iberiska halvön. Men det finns tydliga tecken på att motståndet nu tar fart i Italien, Frankrike och även Storbritannien som står utanför eurozonen.
Den 15 september upplevde Portugal sin största demonstration sedan revolutionen 1974. I Grekland ägde ännu en generalstrejk rum den 19 oktober, den andra på tre veckor, mot den av trojkan uppbackade högerregering som leds Antonis Samaras. I Spanien demonstrerade hundratusentals och ett stort antal belägrade det spanska parlamentet när det godkände premiärminister Mariano Rajoys senaste budget med nedskärningar. I Storbritannien marscherade 150 000 den 20 oktober och lyssnade till Len McCluskey, ledare för Unite, den näst största fackföreningen i landet, när han uppmanade till generalstrejk och vädjade till folkmassan att rösta för den – vilket de gjorde i tusental.
Florens 10+10
Från den 8 till den 11 november kommer representanter för sociala rörelser, kampanjer, partier till vänster som är emot åtstramningarna och fackföreningar att samlas i Florens. Samlingen kallas Florens 10+10, delvis för att fira det första europeiska socialforumet, som sammanträdde för tio år sedan och utfärdade uppmaningen till en internationell aktionsdag mot det överhängande kriget mot Irak. Vad som är ännu viktigare är att det kommer att dra lärdomar av det senaste årtiondet för att förbereda nästa, och allra först förbereda aktioner mot åtstramning och de destruktiva reformer som genomförs av de styrande i EU. Mötet bör återigen ta ledningen och uppmana till internationell aktion – den här gången en all-europeisk generalstrejk mot åtstramningarna i början av 2013.
En internationell konferens som sammankallats av Coalition of Resistance, med deltagare från Grekland, Spanien, Portugal, Irland m.fl. länder, hölls i London den 21 oktober. Mötet beslutade följande: ”Vi kommer att arbeta tillsammans under månaderna framöver, samarbeta för Europafackets aktionsdag den 14 november, fram mot det alternativa toppmötet 2013, och stärka vårt arbete för enhet inom vänstern och rörelsen, för gemensamma aktioner, ömsesidig solidaritet, kommunikation och samordning.”
Det alternativa toppmötet som det hänvisas till, och som stöds av alla organisationer som mobiliserar för Florens 10+10, kommer antagligen att hållas i Aten i maj eller juni nästa år.
Hoch die Internationale Solidarität! Long Live International Solidarity! Länge leve den internationella solidariteten!
Hittills har Europas härskare spelat söndra och härska med Europas arbetare. Våra fackliga ledare och våra så kallade socialistiska partier har accepterat att en del nedskärningar måste göras och därmed låtit varje sektor för sig kämpa om vilka som ska lida minst. Internationellt har de inte bekämpat regeringarnas, mediernas och EU-myndigheternas smutsiga chauvinistiska propaganda att arbetarna i de tungt skuldsatta länderna är lata och slösaktiga. Klassolidaritet och internationell solidaritet har förblivit tomma fraser.
Det är hög tid att stoppa det förödande spelet och uppträda ALLA TILLSAMMANS, som fransmännen säger: tous ensemble, Oui! Oui! Oui! I vartenda land innebär det att arbetare både i privat och offentlig verksamhet måste dras in i kampen. När borgarnas lögnmaskiner hävdar att låga löner och osäkra anställningar i privat sektor är ekonomiskt nödvändiga och rättfärdigar privatisering, nedskärningar och utflyttning, måste vi insistera på att osäkerheten upphör. Säkra välbetalda jobb med pensioner för alla och enligt fackliga avtal, jobb för miljoner arbetslösa, medborgerliga rättigheter för invandrade arbetare, minska drastiskt skattebördan för arbetare och fattiga och lägg den på de superrikas axlar, rädda offentlig service, sjukvård, transporter, socialhjälp – service som alla behöver.
Vi behöver inse att isolerad kamp, sektor för sektor, isolerat nationellt motstånd och opolitisk kamp inte kommer att lyckas. Det kommer inte heller endagars generalstrejker att göra – oavsett hur omfattande och imponerande de är. Varför? Därför att isolerade aktioner och protester inte kommer att mjuka upp miljardärernas hårda hjärtan och deras köpta politiker. I Spanien och Grekland har demonstranter insett hur ihålig den normala parlamentariska demokratin är när alla medier är i borgarnas händer, när polisen har makten att krossa demonstrationer och skydda lagstiftarna mot folket.
Så länge som det finns regeringar som förespråkar åtstramning, och består av partier som tjänar borgarna och bankirerna, kommer protester att vara kraftlösa när det gäller förändring. Det protester kan göra är att mobilisera människor och visa var miljoner människor står. Men då måste beslutsam handling genomföras, alla miljonerna människor måste bli en kraft. Vi behöver obegränsade generalstrejker för att driva bort nedskärarnas regeringar, skingra och upplösa kravallpoliserna och de repressiva styrkorna, installera regeringar baserade på arbetande människors, arbetslösas och fattigas massomfattande kamporganisationer.
Vi måste trycka på för största möjliga deltagande den 14 november i norra Europa – i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien – i solidaritet med de som står inför de våldsammaste angreppen. Än så länge har de stora facken gjort mycket lite eller ingenting alls. Berthold Huber, ledare för tyska IG Metall (med 2,4 miljoner medlemmar), har till och med fördömt spanska och portugisiska fackföreningar för att de strejkar. Kommittéer mot nedskärningar och i solidaritet med grekerna kommer emellertid att demonstrera i Berlin, Hamburg, Köln och andra tyska städer med stöd från lokala fackavdelningar. I Storbritannien uppmanar de olika organisationer som driver kampanjer mot nedskärningar – National Shop Stewards Network, Unite the Resistance, Coalition of Resistance m.fl. och Greek solidarity Committee – till aktioner.
Över allt där det är möjligt måste vi mobilisera för att facken lokalt, regionalt och nationellt organiserar lunchmöten eller kvällsmöten för att göra arbetare och brukare av service i norra Europa medvetna om vad som pågår över hela Europa. Vi måste börja nu för att det ska bli fler generalstrejker nästa gång maningen till europeiska aktioner kommer.
Dave Stockton