Den 7 oktober är det presidentval i Venezuela. Huvudkandidaterna är den sedan 1998 sittande presidenten Hugo Chávez, kandidat för PSUV (Venezuelas förenade socialistiska parti), och Henrique Capriles Radonski, kandidat för det borgerliga lägret och högerkoalitionen MUD (Den demokratiska enhetens bord). Utöver dessa två ställer flera ”mindre” kandidater upp, bland annat den facklige ledaren Chirino, kandidat för PSL (Socialismens och frihetens parti, venezolansk sektion av UIT, en av de internationella morenistiska tendenserna).
Regeringens bokslut
Valet är mycket viktigt för hela Latinamerika. Ännu en gång ställer Hugo Chávez upp. Han står för framsteg, anti-imperialism och anti-kapitalism och har stort anseende. Även för stora delar av vänstern i Europa är det inte ens en fråga att få Chávez återvald. Under de tretton år som Chávez regerat har betydande reformer och framsteg uppnåtts både inom sociala och politiska områden. Chávez har återfört det statliga oljebolaget under statlig kontroll och använt oljeinkomsterna för att finansiera olika hjälpprogram (så kallade Misiones), vilka framför allt kommit de fattiga till del. De mest kända är programmen för alfabetisering, utbildning och sjukvård liksom uppbyggandet av kommunala alternativa medier. Kommunala stormarknader i fattiga stadsdelar, som säljer subventionerade livsmedel, är likaså positiva. Många venezolaner från arbetarklassen och de fattiga skikten har för första gången i sina liv dragit nytta av sådana åtgärder.
I den ekonomiska politiken har Chávez hållit sig till vänster, framför allt med punktvisa förstatliganden i bank- och kommunikationssektorn, med målet att bygga ut statens kontroll över ekonomin efter två årtiondens nyliberalism.
Å andra sidan förblir regeringen efter sin radikala, ”socialistiska” retorik. Många inom vänstern låter sig luras av retoriken. Vid närmare betraktande skiljer sig Chávez regering inte så mycket från andra vänsterpopulistiska regeringar som genomför progressiva åtgärder. Dessa måste naturligtvis stödas, men det går inte att hitta särskilt mycket ”socialism” i Venezuela. Den borgerliga staten och det privata ägandet av produktionsmedlen är liksom tidigare fast förankrade.
Fattigdomen i Venezuela har sedan 2002 minskat med 21 procent, men samtidigt har klyftan mellan fattiga och rika blivit större. De privata företagens andel av ekonomin har – paradoxalt trots förstatliganden – ökat under Chávez. Det förtigs också ofta att inhemska liksom internationella koncerner gör goda affärer med regeringen (det gäller även de som förstatligats, vilka kompenserats generöst). Regeringen ger också dessutom koncessioner till internationella oljebolag och ingår talrika avtal med dem. Idag finns 40 procent av alla aktier i den venezolanska oljesektorn hos multinationella oljebolag. Ännu ett fakta som sällan uppmärksammas är att Chávez regering fortfarande genomför IMF:s krav, vilket bland annat bidrar till en mycket hög inflation.
Ett bra exempel på regeringens motsägelsefulla karaktär är den nya arbetsrätt som godkändes den första maj i år. Den sänker arbetsveckan från 44 till 40 timmar, förbjuder outsourcing av pågående arbete, förlänger mödrarnas ledighet före och efter födseln från 18 till 26 veckor och återställer det gamla system för kompensation som ändrades genom nyliberala reformer före 1997. Allt detta är värt stöd. Men varför infördes dessa rätt beskedliga reformer först efter tretton år med en ”socialistisk” regering?
Chávisternas basorganisationer och arbetarkontrollen
Det som skiljer Chávez regering från andra vänsterbonapartistiska regeringar är den höga graden av demokratisk basaktivitet som regeringen främjar.
Många inom vänstern ser i Venezuela en ”process” som steg för steg bygger upp ”folkmakten” och steg för steg ersätter den borgerliga staten. Den viktigaste beståndsdelen i denna idé är Consejos Comunales (kommunråd) som skapades 2006 och sedan dess utvecklats. I dessa Consejos organiserar sig människor i sina stadsdelar. De får pengar från staten för att exempelvis ta hand om förbättringar av infrastrukturen, daghemmen och skolorna. Förra året tillkännagavs att råden skulle slås samman till Consejos Socialistas, vilket sedan också genomförts. En sådan kommun förenar ett antal Consejos (mellan fem och tjugo) och kan ta itu med större projekt.
Är då dessa Consejos den folkmakt som de ofta ses som? Utan tvivel har de främjat basens självorganisering. Revolutionärer måste delta i dessa organisationer. Men Consejos skiljer sig på väsentliga punkter från äkta maktorgan. För det första är de genom finansieringen beroende av den borgerliga staten, de är ofta också initierade och ledda av staten även det är genom chávister. För det andra hanterar de huvudsakligen praktiska frågor och i mindre utsträckning politiska. De binder basaktivister i lokala aktiviteter och avlastar staten viktiga uppgifter. De verkliga politiska befogenheterna förblir dock hos (den borgerliga) staten. Detta är en mycket intressant punkt, eftersom ”folkets” dvs. arbetarklassens verkliga maktorgan har helt andra kännetecken: de har politisk och ekonomisk makt och kan delegera praktiska uppgifter till olika apparater.
Den facklige företrädaren Santiago Arconada hävdade i ett bidrag i Aporrea att Consejos fem år efter deras införande var lika främmande för befolkningen som de traditionella lokalförvaltningarna. Det är ingen tillfällighet. Demokratiska basorgan eller kommunala självförvaltningsorgan kan inte existera permanent på det borgerliga samhällets grund utan att inkorporeras, utan att frambringa sina egna undre funktionärsskikt, sin egen ”lilla” byråkrati.
Denna motsättning framträder ännu tydligare i fråga om arbetarkontrollen, i vilken – till skillnad från Consejos Communales – maktfrågan ställs konkret: vem äger och driver ett företag, vem organiserar fördelningen, i slutändan hela ekonomin – arbetarna eller kapitalisterna? Det är därför ingen tillfällighet att Chávez regering ger betydligt mindre stöd till den typen av ”folkmakt”, ja ofta aktivt förhindrar den. Det finns några exempel på detta. Ändå finns det samtidigt många företag som står under arbetarkontroll, men de har alla varit resultat av hård kamp mot kapitalisterna – och regeringen. Chávez själv håller ryggen fri, så att ansvaret att svara antingen faller på politiker i oppositionen eller lokala eller regionala ledare i PSUV.
Det senaste exemplet är företaget Vivex som förstatligades i juni 2011 efter två års diskussioner och sedan dess fungerar under arbetarkontroll. Intressant nog ägde det samtidigt rum diskussioner vid Mitsubishi – i samma region –, där arbetarna också hade ockuperat företaget och krävde förstatligande. Det var betydelsefullt eftersom Vivex producerar fönster för bilindustrin och Mitsubishi var den största kunden. För att Vivex skulle kunna överleva under arbetarkontroll var det alltså avgörande hur kampen vid Mitsubishi slutade. Men där vägrade regeringen att förstatliga. Kampen förlorades och företag befinner sig fortfarande i händerna på den japanska koncernen – som ”naturligtvis” inte längre köper fönster från Vivex.
Klassfrågan
Detta agerande från Chávez regering är för oss inte någon tillfällighet, och det är inte – som det ofta hävdas inom vänstern – bara beroende på byråkratin som försöker minska regeringens socialistiska karaktär. PSUV och hela rörelsen i Venezuela präglas slutligen mycket starkt av den centrala gestaltens befogenheter – Hugo Chávez. När Chávez vill genomföra ett förstatligande under arbetarkontroll, då kan han naturligtvis visa det med Vivex och andra företag.
När det gäller en uppmaning att rösta i ett val är det för marxister inte avgörande om en regering för en politik mer till ”vänster” än andra. Den avgörande frågan är: på vilken klass stöder sig regeringen eller partiet? I Chávez fall blir svaret entydigt: Regeringen liksom det 2007 grundade regeringspartiet PSUV är klassiska exempel på en folkfront, dvs. en allians mellan arbetarklassen, de fattiga skikten, småbönderna å ena sidan och delar av bourgeoisien (som i Venezuela kallas Boli-bourgoisien eller den bolivariska bourgeoisien) å den andra – på grundval av ett program som övergripande accepterar den borgerliga egendomen och den borgerliga staten!
Trots vissa reformer – som själva är resultat av massornas tryck – är Chávez regering en borgerlig regering som försvarar kapitalismen. Chávez regim stöder sig både på de fattiga och delar av arbetarklassen, som organiseras och kontrolleras av den bolivariska rörelsen, och statsapparaten och delar av bourgeoisien. Han framstår då själv som medlaren, den över klasserna och deras kamp stående presidenten – som naturligtvis i sista instans desto bättre kan försvara kapitalismen. Det finns och har funnits talrika exempel på sådana regimer just i Latinamerika – av vilka ingen har fört till socialismen.
Denna politik är trots dess välsignelser för de fattiga i slutändan inte progressiv och inte alls proletär. Det visar sig kanske ännu tydligare på det internationella planet än på det nationella. Avvisandet av USA-imperialismen har inget med proletär internationalism att göra, utan vilar på ett dolt politiskt stöd till reaktionära diktatorer som Khadaffi, Amadinejad eller Assad, despoter som Hugo Chávez utmålar som ”folkvänner” och ”anti-imperialister”. Även i Latinamerika går Chávez retorik inte utöver att dölja att landet framför allt orienterar sig mot länder som Brasilien eller också gärna spelar borgerlig medlare, som exempelvis med det senaste initiativet för att pacificera FARC i Colombia.
Kritisk röst på Chirino!
Varje landvinning från Chávez trettonåriga regeringstid måste försvaras av arbetarklassen i allians med de fattiga skikten och bönderna. Vi kämpar och kommer att kämpa hand i hand med alla organisationer i Venezuela, givetvis också med chávisterna. Det står också klart att Capriles inte är något alternativ för massorna. Han skulle föra Venezuela tillbaka på en nyliberal, USA-vänlig väg och angripa den ”bolivariska processens” landvinningar. I slutändan leder Chávez också in arbetarklassen i en återvändsgränd. Hans balansakt mellan proletariatet och bourgeoisien måste förr eller senare luta åt den ena eller andra sidan.
Det som är en tvingande nödvändighet i Venezuela, för att försvara landvinningarna, föra dem vidare och genomföra en verkligt grundläggande social omvälvning, är en brytning med bourgeoisien och uppbyggandet av ett revolutionärt arbetarparti. I det avseendet utgör Orlando Chirinos kandidatur ett verkligt alternativ, ett steg framåt. Arbetarklassen behöver en egen stämma, ett eget parti, som är oberoende av bourgoisiens alla flyglar och alla andra klasser, som för fram proletariatets intressen.
Chirino kommer från fackföreningsrörelsen och står till skillnad från Chávez för oberoende av kapitalisterna. Han står för en socialistisk samhällsordning och för en ”arbetarnas och folkmassornas regering”. I sin valplattform tar han ställning för fullständig expropriering av multinationella koncerner och banker under arbetarkontroll, för uppsägning av utlandsskulden, för införandet av minimilön och för en radikal jordreform i böndernas intresse och ursprungsbefolkningen. Framför allt talar han för arbetarorganisationernas oberoende av staten.
Hans program har utan tvivel också politiska svagheter – som när det gäller med vilken stat den aktuella borgerliga staten ska ersättas (råd, miliser) eller om kontrarevolutionära faror måste bemötas tillsammans med den bolivariska rörelsen. Chirino har också i det förflutna upprepade gånger låtit sig dras in i principlösa block med motståndare till Chávez.
Arbetarkandidat
Även om hans organisation PSR är relativt liten, förfogar Chirino själv över en viss uppbackning i arbetarklassen. Hans kandidatur förkroppsligar enligt vår bedömning en brytning till vänster från chavismen av en del av arbetaravantgardet.
Därför ser vi i Chirinos kandidatur ett riktigt steg och ger honom vårt kritiska stöd i valet. Många inom vänstern ser däri en försvagning av det ”anti-imperialistiska” eller ”progressiva” lägret. I den här situationen måste man ställa upp för Chávez, annars riskerar man hela ”processen”, alla landvinningar från de sista tretton åren och spelar högern liksom imperialismen i händerna.
Men detta är ett dödsargument. Regeringen själv och dess karaktär är den verkliga faran för ”processen”. En folkfrontsregerings karaktär utgör ständigt en fara för hela ”projektet’, eftersom den försöker att samtidigt stöda sig på olika klasser. Det visar sig i Venezuela också i militärens svängningar. I slutändan står Chávez ”huvud” på spel i varje val. Denna logik binder den samlade vänstern till Chávez och därmed slutligen också arbetarna till bourgeoisien.
Självklart skulle vi försvara Chávez mot varje kupp eller försök utifrån att störta honom. Men valet är ingen kupp. Vi försvarar som marxister kandidaturen från arbetarklassens egen kandidat. Det passar in på Chirino men inte på Chávez. Gentemot all romantisering av den ”bolivariska revolutionen” och den ”venezolanska vägen till socialismen” kommer också i Venezuela förr eller senare alternativet att ställas: framåtskridande mot revolution och socialism under proletariatets ledning eller bourgeoisiens seger och utplånandet av de uppnådda landvinningarna. En allians, en utjämning mellan de båda klasserna är över tid omöjlig. Särskilt i Latinamerika har sådana försök ofta misslyckats, till exempel i Allendes Chile – med blodiga konsekvenser.
Rico Rodriguez
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Agência Brasil; Creative Commons Attribution 3.0 Brazil license.