När Alan Ryan, medlem i Real IRA, mördades av gäng med koppling till narkotikabrottslighet i Dublin följdes detta av flera razzior – inte hos gängen, men hos republikanerna! Två hundra poliser från Garda sökte igenom dussintals hem, och 17 personer greps. Alans enorma begravning var en republikansk styrkeuppvisning som uppenbarligen fick den politiska polisen att agera.
I norr går livet vidare som vanligt. Police Service of Northern Ireland (mer kända under sitt gamla namn, RUC), agerar som sina kollegor söder om gränsen. Här har återigen, liksom i söder, Eirigi blivit målet.
I Newry greps Stephen Murney, en Éirígí-medlem, och anklagades – inte för terrorism, men väl för att ha ”samlat in och distribuerat information som troligen kan vara till nytta för terrorister”. Det här målet verkar vara ett test för att se om polisen kan ges makt att slå till på de lösaste grunder. Stephen är en välkänd aktivist i stan, och har fått utstå ständiga trakasserier från polisen under de senaste två åren, på grund av hans närvaro på manifestationer till stöd för republikanska fångar.
Eirigi-representanten Breandan MacCionnaith anklagar polisen för ”ett lätt genomskådat, grovt försök till politisk censur”. Helt rätt. Det här är helt enkelt ett samordnat försök från de båda polismakterna i Irland att tysta ned och trakassera de som motsätter sig hur republikanska fångar behandlas, och ett försök att tysta den växande kritiken mot fredsprocessen.
Maghaberry-fängelset
Republikanska fångar i Maghaberry-fängelset har fört en hård kamp mot den misshandel och nakna kroppsvisitering de får utstå från fängelsets ledning. En överenskommelse som slöts 2011 genomfördes aldrig helt, och fångar har därför använt sig av en ”dirty protest” (smutsig protest – man vägrar tvätta sig, smutsar ned cellen, osv, övers. anm.) som påminner om fångkampen på 80-talet. Denna protest har nu avslutats, men det återstår att se om förhållandena förbättras. Fångarnas kamp för politisk status fortsätter.
Den erfarna republikanska aktivisten Marian Price har suttit fängslad utan rättegång sedan maj 2011, och hennes hälsa försämras för varje dag som går. Hon har suttit i isoleringscell en längre tid, vilket är en form av tortyr. Myndigheterna verkar fast beslutna om att knäcka henne, kroppsligen och psykologiskt. Den brittiska regeringen förnekar också att den har beviljat henne nåd, och säger nu att det var en villkorlig frigivning. Regeringens jurister kunde tydligen inte hitta nådedokumentet, eftersom det – passande nog – förstördes 2010.
Det framgår med all önskvärd tydlighet att fängslandet av Marian inte handlar om att hon skulle ha gjort sig skyldig till något allvarligt brott. Det handlar enbart om den brittiska regeringens behov av att tysta henne. Som Bernadette McAliskey sa vid en manifestation i Belfast är det hela ”ett tydligt meddelande om att inga avvikande åsikter är tillåtna. Utmana status quo på din egen risk!” Kort sagt – motsätt dig inte fredsavtalet, Långfredagsavtalet.
Delningen av Irland
Den odemokratiska norra staten, Nordirland, har ända sedan sin tillkomst 1921 endast kunnat existera genom ett enormt repressivt maskineri. Detta bestod bland annat av en lag som gav den brittiska staten särskild makt (Special Powers Act), så kraftfull att den gjorde ledningen för apartheid-Sydafrika avundsjuka. Det fanns också en fullt beväpnad lokal statsmilis som kunde se till att lagen följdes. Repressionen såg till att katoliker diskriminerades gällande jobb, boende, utbildning och till och med i politiska val, därav statens sekteristiska natur. Lagen var tvungen att finnas eftersom katoliker i gemen stödde idén om ett enat Irland bestående av samtliga 32 grevskap.
Fängslande utan rättegång har varit en återkommande del av ”rättvisan” i norr. Just nu använder man häktning som ett sätt att selektivt internera folk. Människor fängslas baserat på hemliga bevis, som inte granskas i en vanlig rättsprocess utan godkänns av en minister och en kommission. Stängda rättegångar utan jury är fortfarande tillåtna. Den viktigaste delen i systemet är fängelserna, den traditionella brittiska lösningen på alla som vågar utmana deras styre i Irland, och den metod där kriminaliseringen av politiskt motstånd får sitt mest brutala uttryck.
Detta maskineri är anledningen till att staten i norr aldrig kan ”normaliseras”. En förhöjd repressionsnivå är integrerad i själva dess existensberättigande. Nordirland befinner sig i ett ständigt pågående krig mot minoritetens – nationalisternas – strävanden. Sinn Féins försök att släta över motsättningarna är dömda att misslyckas. De kan få allt inflytande i polisstyrelser de vill, och polisen kan formellt decentraliseras, men det kommer inte att förändra statens natur och det faktum att den i slutändan alltid tar till repression. Långfredagsavtalets roll är i själva verket att institutionalisera sekterismen i norr. Avtalet försvarar unionisternas veto över ”Nordirlands” framtid, och kan därför aldrig utmana rötterna till sekterismen – den av Storbritannien uppbackade staten.
Nu rasar unionisterna över Sinn Féins förslag om att ta ned den brittiska flaggan från Belfasts stadshus, och visar därmed återigen hur vettlöst och sekteristiskt försvaret av den nordirländska staten är. Till och med Alliance Party, som är för unionen med Storbritannien, utsattes för lojalisternas fysiska angrepp, som annars var reserverade för katoliker. När nedskärningarna nu drabbar både katolska och protestantiska arbetare är de flaggprotester som organiseras av DUP och UUP en passande avledningsmanöver. Unionism och lojalism har generellt sett bara tjänat till att leda bort de protestantiska arbetarnas klassintressen.
En ofri stat
Repression eller samarbete med grannen i norr är inte okänt i söder, heller. Staten i söder har, från sin födelse med fredsavtalet 1921 – som skrev uppdelningen av Irland i sten – varit en konfessionell och pro-imperialistisk stat. Statsmaskineriet beväpnades av Storbritannien, och slog brutalt ned mot republikansk motstånd mot avtalet i ett blodigt inbördeskrig. Man avrättade till och med fler fångar än britterna gjorde. Den irländska staten blev en säker tillflyktsort för såväl brittiska som irländska kapitalister.
När fristaten så småningom blev till den rumphuggna irländska republiken, förändrades ekonomin från att ha varit en halvkoloni dominerad av Storbritannien till en som tjänade amerikanskt och europeiskt kapital. Ingen irländsk regering ifrågasatte på allvar uppdelningen av Irland. De gjorde tvärtemot allt för att tysta ned och fängsla alla som motsatte sig uppdelningen, och gick rentav så långt som att förbjuda alla intervjuer med Sinn Féin i public service-bolaget RTÉ under 70- och 80-talen.
Att myndigheterna i norr och söder samarbetar är med andra ord ingen överraskning. När båda ekonomierna nu plågas av lågkonjunktur, och båda regeringarna försöker få arbetarklassen att betala för kapitalismens kris, kommer de snarare att hjälpa varandra att sätta stopp för allt motstånd. Arbetare norr och söder om gränsen borde som svar på detta solidarisera sig med varandra och strejka tillsammans, om det så krävs en generalstrejk för att stoppa nedskärningarna.
Bekämpa repressionen
Ett socialistiskt svar på krisen måste läggas fram i hela Irland. En del av programmet bör mobilisera arbetare mot repressionen. Detta kan irritera socialister som tror att frågor som inte är ekonomiska leder in kampen på villovägar. Men alla seriösa försök att kämpa mot nedskärningspolitiken kommer ofrånkomligen att leda till repression från staten, och således till nödvändigheten av att försvara arbetarorganisationerna från överklassens stat.
Den behandling republikanerna ges i dag kommer i morgon att användas mot fackliga aktivister. Det innebär inte att vi måste hålla med om republikanismens politik och taktik, men det innebär att socialister måste uppfattas som dem som står i fronten för kampen mot orättvisor. En sådan orättvisa är den brittiska ockupationsmakten i Irland.
Förra året gjorde United Left Alliance (ULA) sin entré på den irländska politiska arenan, med en kampanj mot nedskärningar och kapitalism. Där fanns rentav potentialen för ett nytt massparti för arbetarklassen. ULA:s allt snabbare försvagning är oroväckande. Om partiet fortsätter att undvika en öppen diskussion om vilket slags parti som ska byggas, och på vilket program det ska stå, kommer det bara att försvagas ytterligare. Att i en ekonomi ansatt av imperialismen dessutom undvika kamp mot statlig repression är också ett säkert sätt att framöver bli allt mer irrelevant.
Alla socialister och fackligt aktiva, inklusive dem som arbetar med ULA, borde bedriva ett aktivt kampanjarbete mot repressionen mot republikaner norr och söder om gränsen. Samtidigt bör alla socialister och fackligt aktiva i Storbritannien göra sina röster hörda mot att irländska republikaner sitter inlåsta i brittiska fängelser.
- Frige Marian Price!
- Frige alla irländska republikanska fångar!
- Storbritannien ut ur Irland!
- Självbestämmande åt det irländska folket!
- För en arbetarrepublik i hela Irland!
Bernie McAdam
FifthInternational.org