Syrien: Seger åt revolutionen! Nej till imperialistisk intervention!

Medan inbördeskriget tillspetsas allt mer träder frågan om den framtida ”nyordningen” fram i förgrunden. Liksom i de andra arabiska länderna, brottas alla imperialistiska och regionala makter med problemet hur de ska få kontroll över en revolutionär massrörelse. Ju närmare den gamla regimen kommer sammanbrottet, desto mer tvingas den både politiskt, ekonomiskt och militärt in i ett hörn, desto mer aktiv blir den. Det är bara de ryska och kinesiska imperialisterna och Iran som, mer eller mindre desperat, håller fast vid Assad. De är desperata eftersom Moskva, Beijing och Teheran också frågar sig om de har satsat på fel häst, om det inte kan vara vettigare att gå med på en ”förhandlingslösning” för att fortfarande kunna ha ett visst inflytande efter Assads fall.

Doharundan
Vad som emellertid är ännu viktigare i politiskt avseende är försöket från USA, EU-staterna, Arabförbundet, speciellt Saudiarabien och Qatar, liksom Turkiet, att skapa ett ”förenat” politiskt alternativ till Assad. Före mötet hade USA, genom Hilary Clinton, klargjort för de käbblande representanterna för den islamska och liberala oppositionen i exil att de måste ta sig samman om de i framtiden ska kunna ha några utsikter att erkännas som legitima representanter för Syrien.

Detta uppnåddes i början av november i Doha. Det så kallade ”Syriska nationalrådet” (SNC) omvandlade sig till ”Nationella koalitionen av syriska revolutionära och oppositionella krafter”. Hur mycket inflytande dessa oppositionens hjältar och ledare verkligen har på upproret i Syrien är ifrågasatt. Även om den nationella koalitionen, liksom SNC, inkluderar olika autonoma lokala kommittéer i de befriade områdena i Syrien och enskilda delar av den ”fria syriska armén”, är det ändå väsentligen en grupp av marionetter med pro-imperialistiska och islamska krafter. Dess verkliga bas finns inte så mycket inne i Syrien som i dess förhållande till enskilda väststater eller, som i fallet med Muslimska Brödraskapet, i Turkiet och Qatar.

Delar av rörelsen i Syrien, inklusive många lokala kommittéer men också den ärkereaktionära Al Nusra-fronten, en militärt stark grupp i Aleppo som stöder projektet med en islamsk stat, har fördömt mötet i Doha som ett ”förrädiskt projekt”.

Den ”nationella koalitionen” är, liksom föregångaren SNC, ett medel för att halshugga den syriska revolutionen så att en ny borgerlig och västvänlig regim kan upprättas efter Assads fall. Om revolutionen ska kunna bli segerrik, måste den bryta med ”ledningen” i den nationella koalitionen och alla andra reaktionära borgerliga krafter. Varje inflytande från imperialismen måste bekämpas och övervinnas.

En konspiration från väst?
Den syriska regimen, liksom alla anhängare till Assad i Ryssland och Kina men också i väst, ser i grundandet av detta ”oppositionella block” bevis för att den syriska revolutionen kontrolleras från utlandet, om den nu inte initierades därifrån. Om man inserr vad som är den verkliga basen för SNC och den nationella koalitionen står det klart att de inte på något sätt utgör ledningen för den upprorsrörelse som faktiskt kämpar i Syrien. Inom landet har deras inflytande minskat under de senaste månaderna på grund av deras korruption och undergivna förhållande till utländska makter.

Tillsammans med sina reaktionära ståndpunkter som föredrar en imperialistisk intervention, har SNC i det förflutna också gjort politiska eftergifter exempelvis i fråga om Golanhöjderna, som ockuperas av Israel, och som inte längre ska befrias utan bli föremål för ”förhandlingar med det internationella samfundet”.

Under de senaste månaderna har det också ägt rum betydande splittringar mellan SNC (och nu den ”nationella koalitionen”) och de så kallade ”lokala samordningskommittéerna. De är mer en paraplygrupp för olika lokala organisationer än en enhetlig grupp och har intagit en dubbelspårig inställning till den officiella oppositionen. Å ena sidan har de varit mycket kritiska och har saboterat en rad möten, å andra sidan har de inte brutit med den.

Nej till all imperialistisk intervention!
Det är i detta sammanhang som hoten om öppen intervention från USA och Nato måste förstås. Så kallade ”röda linjer” dras, som vanligt i dessa fall, upp och kan användas som ursäkter för militär intervention. I Syriens fall handlar det om kemiska vapen och deras användning mot befolkningen. Ingen bör givetvis lita på att den syriska regimen inte gör detta – men det är inte den verkliga frågan.

Det verkliga syftet med alla dessa scenarior är inte skyddet av den civila befolkningen utan att tillhandahålla ”humanitära skäl” för att till och med rättfärdiga en militär intervention. Kombinationen att förflytta turkiska trupper till gränsen och samtidigt utplacera tyska och amerikanska missiler (”Patrioter”), är avsedda att möjliggöra en överenskommelse om ett sådant alternativ och dess snabba genomförande.

För den syriska revolutionen skulle detta, långt ifrån att vara ett steg framåt, vara en katastrof. Varje inflytande från imperialismen måste bekämpas och avvisas.

Svag ledning och krisen för den syriska revolutionen
Detta klargör den allmänna svagheten i den syriska revolutionens ledning. I de befriade områdena har många lokala kommittéer vuxit upp för att organisera det dagliga livets förnödenheter, men deras politiska perspektiv har i allmänhet varit otydliga och vaga. Vad som är sant för dessa lokala strukturer är också sant för de som utkämpar inbördeskriget. Trots flera försök att få in den under ett enda förenat kommando, förblir ”fria syriska armén” ett mycket splittrat block av lokala kämpar, desertörer, ungdomar och ideologiskt motiverade miliser.

Detta återspeglar bristen på stora politiska partier med rötter i landet och, framför allt, bristen på ett arbetarparti som skulle kunna ge revolutionen mot Assad ett socialt perspektiv. Denna brist på stora vänster- och arbetarorganisationer är, i sin tur, den verkliga grunden för den starka ställning som ”exilpolitikerna” i oppositionen har. De är inte ett uttryck för en etablerad och väl förankrad politisk rörelse i landet utan de exploaterar det politiska vakuum som i sig är konsekvensen av årtionden med Assads diktatur.

Imperialisterna, islamisterna, de regionala makterna och deras olika anhängare försöker fylla detta vakuum. Detta gäller inte bara den politiska nivån eftersom var och en också försöker se till att ”deras” militära strukturer är bättre beväpnade än andra. Samtidigt som större delen av fria syriska arméns milis fortfarande kämpar med lätta vapen som stulits från den syriska armén eller som köpts på svarta marknaden i Libanon eller Irak, försöker Muslimska Brödraskapet och salafistiska grupper att se till att deras kämpar får tag på bättre vapen och ammunition. Detta innebär inte bara att de koncentrerar mer eldkraft i sina egna händer utan det ökar också deras prestige som de ”bästa kämparna”.

I denna situation är uppgiften för progressiva krafter till vänster i arbetarrörelsen att bygga upp sin egen politiska kraft som kan föra revolutionen framåt och kämpa för ledningen i rörelsen. Även om den syriska vänstern är svag, finns det faktiskt strukturer som de kan ingripa i med ett sådant perspektiv. Exempel på detta är ”Nationella församlingen av krafter och samordning av revolutionen” som inkluderar aktivister från Hama, Deraa och Dir Ezzor, Watankoalitionen som samlar flera militanta vänstergrupper såsom ”Samordningen av syriska kommunister”, som attraherat stöd från ungdomar, och gruppen ”Vänsterperspektiv”.

Den syriska revolutionens ursprung och karaktär
För att kunna förstå uppgifterna och möjligheterna för genuina revolutionärer i Syrien är det nödvändigt att förstå den syriska revolutionens karaktär.

Det finns många i vänstern som tror att revolutionen är en kamp som förs av ”islamister” och/eller väst mot en västfientlig regim. I extrema fall framställs Assad även som ett bålverk mot imperialism och nyliberalism, medan andra i vänstern, som har mer kontakt med verkligheten, ser den som en kamp mellan två lika reaktionära alternativ i vilken vänstern ska vara neutral.

Idén att Assads regim är ”anti-imperialistisk” är helt enkelt en myt som lätt kan avfärdas. Efter Sovjetunionens sammanbrott omorienterade sig Syrien snabbt mot USA. Man stödde kriget mot Irak och Assad anslöt sig till ”de villigas koalition” under USA:s ledning. Detta samarbete var inte på något sätt bara en ”gest”, vilket exempelvis visades i det nära samarbetet mellan CIA och syriska säkerhetstjänsten i de illegala transporterna och tortyren av påstådda ”terrorister”.

Golanhöjderna ockuperas av Israel och är den sionistiska statens ”fredligaste” gräns. Assads ”anti-sionism” uppenbarade sig för länge sedan som det den är, en tom mask för att öka hans egen legitimitet. Palestinierna i flyktinglägren i Syrien har genomskådat detta, och det är därför som de har solidariserat sig med revolutionen mot Assad. Det kurdiska folket förtrycktes också i årtionden av den syriska regimen och erkändes inte som nationell minoritet. I och med revolutionen fick kurderna ”plötsligt” detta erkännande och mer autonomi än tidigare. Endast en idiot kan tro att detta skulle visa sig vara permanent om Assad blir kvar vid makten.

Före massrörelsens framväxt var Syrien en nära allierad till Turkiet, vilket förklarar varför Turkiet under proteströrelsens första månader gav regimen ett relativt stöd. Ankara började emellertid, liksom andra allierade, dra sig bort från Assad när det stod klart att hans regim inte längre kunde räddas. För dem var detta det enda sättet att säkra deras geopolitiska intressen och samtidigt garantera att situationen inte blev ”okontrollerbar” efter Assads fall.

Omvänt gör Assads konflikt med västmakterna honom inte automatiskt till ”anti-imperialist”. För det första är han nära allierad med andra imperialister, hans överlevnad hänger nu faktiskt på hans allians med Ryssland och Kina. För det andra är innehållet i hans ”anti-imperialism” inte kamp mot imperialistisk ockupation (som i Afghanistan och Irak) utan handlar egentligen bara om att säkra den syriska bourgeoisiens och deras klientstats styre. Det verkliga innehållet i hans kamp är att bevara sitt styre över arbetarklassen, bönderna, städernas fattiga och även en stor del av småbourgeoisien.

Det är därför som Assads regim har använt repressiva åtgärder som knappast har så många rivaler i sin brutalitet. Mellan 40 000 och 50 000 människor har dödats sedan massrörelsens början 2011. Omkring en halv miljon har tvingats fly som flyktingar och det antalet kommer sannolikt att öka dramatiskt. Gentemot Assads regim var det inte bara legitimt utan helt enkelt oundvikligt att rörelsen skulle gripa till vapen. Allt skulle ha varit tomma gester. Redan tidigt använde Assads trupper inte bara levande ammunition mot massdemonstrationer utan även begravningsföljen. Utan bildandet av den fria syriska armén, utan desertörerna som tog med sig sina vapen, skulle rörelsen helt enkelt vara död, den skulle ha tvingats att kapitulera utan strid.

Den sociala frågan
Att Assad reagerade så extremt brutalt var givetvis inte bara ett uttryck för hans egen skrupulösa karaktär. Mubaraks och Ben Alis fall hade klargjort för honom och hans ledande organ att varje ”reformprocess” kunde innebära slutet för dem. Till skillnad från en del av sina vänner stod det kanske alltid klart för Assad att den stora massan av befolkningen brutalt måste hållas nere med en enorm statsapparat som består av armén, paramilitära styrkor och säkerhetstjänsten, allt som allt omkring en halv miljon stark i ett land med en befolkning på 20 miljoner. Han var alltför medveten om hur den sociala situationen i Syrien hade blivit sämre av ett årtiondes nyliberalism.

Mellan 2000 och 2010, med andra ord före revolutionens början, ökade den andel av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket från 11 till 33 procent, dvs. omkring 7 miljoner! Arbetslösheten låg mellan 20 och 25 procent och för de under 25 år så högt som 55 procent. Redan 2007 betraktades 2 miljoner människor, ungefär 10 procent av befolkningen, som ”speciellt fattiga”, vilket innebar att de inte hade tillräckligt med inkomster för att köpa tillräckligt med mat. Befolkningen på landsbygden, som utgör 62 procent, drabbades speciellt hårt.

Detta var den ”sociala” sidan av den nyliberala politik vilken regimens anhängare, den statliga byråkratin och bourgeoisien i huvudstaden gjorde stora vinster på. Från maj 2006 förekom det upprepade protester av arbetare, ungdomar och sluminvånare. Att revolutionen har starka rötter i den sunnimuslimska befolkningen förklaras därför inte så mycket av religiösa som av sociala förhållanden, även om regimen försöker förvanska inbördeskriget till ett religiöst krig.

Det är där som den syriska revolutionens verkliga rötter kan återfinnas, och även dess lösning. Det som började som en demokratisk revolution, som en kamp för frihet och demokratiska rättigheter, hade inte bara sitt ursprung i despotiskt förtryck utan också i exploatering och utarmning av arbetarklassen, bönderna och faktiskt också delar av städernas småbourgeoisie.

Det är därför som den syriska revolutionen bara kan uppnå sina verkliga mål om den växer över i en socialistisk revolution och arbetarklassen blir den ledande kraften i kampen mot Assad. Endast byggandet av en arbetar- och bonderegering, som helt och fullt kan utplåna den syriska staten och den repressiva apparaten, som regimen är baserad på, och ersätta den med arbetar-, bonde- och soldatråd och en väpnad milis som är underordnad råden, kan skapa de politiska förutsättningarna för landets reorganisering. Med en sådan regim skulle inte bara massorna befrias från politiskt förtryck utan också de nationella minoriteterna, framför allt kurderna, kan uppnå sin rätt till självbestämmande inklusive avskiljande och bildandet av en oberoende stat.

Endast en arbetar- och bonderegering kan lägga grunden för en förbättring av massornas sociala ställning genom expropriering utan kompensation till kapitalisterna, imperialistiska investerare och storgodsägarna, en revolutionär jordreform och bygget av en demokratisk planekonomi för att reorganisera den syriska ekonomin. En sådan regering skulle samtidigt ge stöd till all kamp för makt mot imperialismen, de reaktionära regimerna i regionen och sionismen och på så sätt föra kampen för byggandet av Mellanösterns Förenade Socialistiska Stater framåt.

Martin Suchanek