Det nya ”kriget mot terrorismen” måste stoppas – franska trupper ut ur Mali!

“Frankrike representerar bara humanitära intressen”, insisterar den franske presidenten François Hollande. Det rör sig bara om kriget mot terrorismen, säger han: ett försök att hindra al-Qaida från att få ännu ett Afghanistan eller Somalia – en kollapsad stat från vilken de kan organisera operationer in i de imperialistiska makternas “civiliserade” värld.

Det kan tyckas konstigt att världens medier efter ett årtionde av imperialistiska krig och interventioner svalde detta helt och hållet. De struntar i det faktum att Frankrike har intervenerat militärt 60 gånger i sina tidigare kolonier i Afrika sedan de blev självständiga. Vilken storartad humanism! Ändå tycks de folksamlingar som hälsar franska trupper i landets huvudstad Bamako rättfärdiga den humanitära interventionen. De islamistiska styrkornas brutalitet i landets norra del, deras angrepp på folkets nedärvda sätt att utöva sin religion där, tycks också bekräfta detta.

Hollandes ursäkt för sin imperialistiska invasion förstärks av det faktum att praktiskt taget alla sidor i det franska parlamentet antingen stöder interventionen eller också inte bjuder något motstånd mot den. Det är givetvis sant för de styrande socialisterna och deras gröna allierade, liksom de borgerliga gaullisterna och det högerextrema Nationella fronten. Men inte ens Jean-Luc Mélenchons vänsterparti (Parti de Gauche) kunde förmå sig att entydigt avvisa interventionen. I ett uttalande den 15 januari misslyckades partiet med att kräva tillbakadragande av trupperna från Mali och föreslog att de skulle begränsa sina operationer till landets södra del.

Den 14 januari intog det franska kommunistpartiet (PCF) en ståndpunkt ännu längre till höger och krävde att franska trupper ska utföra sitt uppdrag under ledning av FN och Afrikanska unionen. Detta är ett minimalt fikonlöv för stöd till interventionen eftersom, även om FN ännu inte har utfärdat något mandat för Frankrikes intervention, så har det redan skett med Västafrikanska alliansen (ECOWAS), och om det blir tillfrågat kommer FN:s säkerhetsråd säkert att göra det. Det nya antikapitalistiska partiet (NPA) har däremot öppet motsatt sig interventionen, med rätta påpekat att Frankrike är orsaken till de flesta problemen i det utarmade landet och därför inte kan vara lösningen.

EU och USA stöder helt och fullt interventionen och har utlovat hjälp till Frankrike. Storbritannien och Tyskland tillhandahåller transporter för soldater från Västafrikanska unionen. I Tyskland kritiserar socialdemokraterna (SPD), de Gröna och den liberala pressen Merkels regering enbart för att inte ingripa kraftfullare. I Storbritannien sade Labourpartiets skuggminister för försvaret Jim Murphy: “Situationen i Mali är allvarlig, med al-Qaida som behärskar stora områden i landet. Om det inte kontrolleras, kan det bli ett verkligt hot mot Storbritannien och andra, och det är därför som vi stöder den aktion som vidtagits.”

Det breda stödet stärks ytterligare av rapporter från själva Mali. Om man ska tro rapporterna välkomnar befolkningen varmt de franska trupperna som räddare. Det islamistiska styrets brutalitet i landets norra del, gisslantagandet nyligen vid det algeriska oljeraffinaderiet och den maliska arméns uppenbara sönderfall har bidragit till att situationen blivit som den är. Islamistiska aktiviteter eller renodlade uppror hotar regimer i hela regionen, inte bara i Mali och Algeriet utan också i Niger och Nigeria.

Det är inte fråga om de reaktionära mål som företräds av olika islamistiska grupper som vill upprätta en “teokrati”, inklusive att införa en extremt förtryckande lagstiftning, som är främmande för de flesta maliers traditionella sätt att utöva islam, och ett fruktansvärt hot mot kvinnors rättigheter och rättigheterna för religiösa minoriteter som inte är muslimer. Även om en del av deras brott har överdrivits för att tjäna västs propaganda, råder det inget tvivel om deras reaktionära karaktär eller om att de finansieras av saudiska och mauretanska källor. Efter sammanbrottet för Gadaffis regim i Libyen, och på grundval av deras tillfälliga allians med den tuaregiska befrielseorganisationen MLNA har de kommit över bättre vapen och har i hög grad förbättrat sin eldkraft.

Alliansen mellan MLNA och islamisterna, vilken snabbt ingicks i början av 2012, var redan på väg att bryta samman innan den franska interventionen. För MLNA:s ledning visade sig detta vara en principlös och kortsiktig allians som resulterade i ett omfattande blodbad på befolkningen så snart islamistiska grupper som al-Qaida i det islamiska Maghreb (AQMI) började införa sin version av sharialagar i de regioner som de kontrollerar.

Det var då som konflikten med befolkningen i norra Mali på allvar skärptes. Även om majoriteten är muslimer, är de ingalunda salafistiska eller wahabitiska fundamentalister. De islamistiska organisationernas aktioner ledde inte bara till brytning med MLNA utan också till intensifierade konflikter med andra nationaliteters organisationer, av vilka det finns omkring 30 stycken.

Det finns inget som rättfärdigar de ärkereaktionära islamistiska gruppernas påstående att de är ett slags “nationella” befrielserörelser. De befinner sig inte bara i allians med en minoritet av folken i norr och använder sig av det faktum att regionen har varit eftersatt och förtryckt under årtionden. För det mesta ses de som inkräktare som riktar sig mot “otrogna”, försöker utplåna regionens egna islamska traditioner och kultur och framför allt brutalt förtrycka kvinnor.

Hur har islamisterna kunnat bli så starka?
De islamistiska grupperna tros i regionen ha 2 500 beväpnade kämpar. Att de kunde ta kontroll över landets norra del kan bara förklaras i ljuset av den koloniala och postkoloniala historien, liksom de avskyvärda konsekvenserna av den nyliberala politiken sedan början av 1990-talet. Tillsammans ledde detta nästan till fullständigt sammanbrott för det maliska samhället och dess statliga institutioner. Mali är en typisk produkt av “avkoloniseringen”. Dess självständighet var mer formell än verklig, med en ekonomi och styrande eliter som oåterkalleligt är bundna till den franska imperialismen. Landet är, kort sagt, det marxister kallar för en halvkoloni.

Gränserna för de nya staterna i det fransktalande Afrika, speciellt de i Sahel, drogs upp av kolonialmakten och tog inte hänsyn till enskilda folks traditionella bosättningsområden och deras ekonomiska förhållanden. Ända sedan dess har Frankrike insisterat på dessa gränsers “oåterkallelighet”. Den ståndpunkten har sedan anammats av OAU och utgör idag ett slags existensberättigande för de postkoloniala regimerna i Västafrika.

När dessa stater bildades trampade man på nomadiska folk som tuaregernas och moorernas och andra nationaliteters intressen och rörelsefrihet. Tuaregerna och moorerna har alltid varit motståndare till att deras regioner slås ihop, som utarmade och förtryckta regioner, till stater söder om Sahara. Deras första uppror ägde rum 1963 men slogs brutalt ner, liksom ännu ett 1990. Deras fortlöpande kamp, som återupptogs 2006, kunde inte slås ner av den maliska armén och resulterade i “demilitarisering” av regionen, den maliska arméns tillbakadragande och löften om investeringar.

Befolkningen väntar fortfarande på investeringarna. Norra delen av landet har alltid varit missgynnad när det gäller infrastruktur. Bristen på dessa resurser, och den ökade ökenspridningen, har haft allvarlig inverkan på jordbruket och boskapsuppfödningen. Ekonomin och samhället i norr har utvecklat en “förvrängd” karaktär. Inför en allmän ekonomisk nedgång blev smuggling av råmaterial, droger och även människor, tillsammans med “beskattning” av transporter genom Sahara, på många håll huvudkällan till inkomster. Detta stärkte i sin tur fragmenteringen av regionen efter klantillhörighet och knappa vattenresurser kontrollerades av beväpnade grupper, inklusive islamisterna, tillsammans med kriminella grupper.

Landets nyliberala nedgång
Den ekonomiska nedgången och det politiska kaoset i Mali är inte begränsat till den norra delen, även om det är den region som drabbats särskilt hårt. Då inträder den ständiga agenturen för imperialistisk plundring och social misär i den halvkoloniala världen – Internationella valutafonden (IMF). Sedan 1991 har IMF påtvingat landet en rad av sina ökända “strukturella anpassningsprogram”. De har inneburit nedskärningar i infrastruktur, hälsovård och social service liksom massiva prishöjningar.

De sociala konsekvenserna i ett land som redan var fattigt var dramatiska. Idag är omkring 30 procent av befolkningen officiellt arbetslösa, ungefär tre gånger så många som för 15 år sedan. Bara 50 procent av barnen går nånsin till skolan och tre fjärdedelar av befolkningen är analfabeter. En tredjedel av befolkningen saknar tillgång till rent vatten och den genomsnittliga livslängden är bara 48 år.

De mångas outhärdliga fattigdom samexisterar med några fås obscena rikedom. Under trycket från IMF såldes de 20 största statliga företagen, ofta under marknadsvärdet, huvudsakligen till franska företag. Utvecklingen i Mali är inte på något sätt unik. Samma sak kan ses i hela regionen. En liknande utveckling, även om den inte är så extrem, kan ses i praktiskt taget alla stater i Västafrika söder om Sahara. Mali är “bara” än så länge den svagaste länken i kedjan.

Kuppen och den politiska uppdelningen av landet
Även om Mali formellt hade en demokratisk regering innan kuppen 2012, var den en politisk mask som dolde den oundvikliga korruptionen, klientelismen, inkompetensen, gririgheten, politiskt förtryck och underordning i förhållande till IMF och västs imperialistiska makter. Även om kuppen den 22 mars 2012 av arméofficerare tillkännagavs som det direkta resultatet av misslyckandet för president Amadou Tourmani Toures regering att återta och återställa lugnet i norr, var det också uttryck för ett mer allmänt socialt missnöje.

“Interimsregeringen” som sattes upp av de revolterande officerarna fick stöd inte bara från delar av militären och eliten utan från delar av fackföreningarna och bondeorganisationerna, såsom Afrikansk solidaritet för demokrati och oberoende, bondefacket Jord, Arbete, Värdighet, liksom CSTM, en av de två stora fackliga federationerna i landet. Vid sidan av att “återta den nationella värdigheten”, utlovade militärregimen förbättringar av de sociala förhållandena.

Andra krafter var emellertid mot kuppen och en “enhetsfront för försvar av demokratin” organiserades av den förre presidenten, vilken inte bara involverade högerpartierna utan också det socialdemokratiska RARENA (som tidigare hade gemensam fraktion i parlamentet med ASDI) och Nationella unionen av Malis arbetare, den andra stora fackliga federationen. Detta visar en av de viktigaste faktorerna i landets politiska problem. I en situation där landets elit är djupt splittrad, är också arbetarklassens och de förtryckta massornas, böndernas och städernas och landsbygdens fattigas ledare det också. De har bundit sina egna organisationer och sina anhängare bland massorna till den ena eller andra fraktionen inom den härskande klassen och, genom dem, i slutändan till de imperialistiska makterna.

De nationalistiska löftena från båda flyglarna i Malis borgerliga partier, militären och arbetsgivarna är framför allt avsedda att dra med sig massan av arbetare och bönder bakom dem. Med “återtagandet” av den norra delen utlovade de inte bara räddning från hotet om ett islamistiskt övertagande, en utväg från social kris och fattigdom, utan också det fullständigt reaktionära målet med fortsatt förtryck av tuaregerna och moorerna.

På grund av den sociala och ekonomiska krisen har Malis “statsstruktur” allt mer fallit sönder på senare år. Det sätter ett frågetecken framför arméns och statsapparatens fortsatta förmåga att hålla samman stat och samhälle. En sådan härdsmälta i Malis militära och statliga maskineri skulle i hög grad äventyra de imperialistiska makternas intressen och deras förmåga att direkt ingripa för att säkra sin egen dominans.

Detta är, även om det är i en annan form, samma som hotet från islamisterna. Den existerande regeringen kan inte anförtros att upprätthålla sin egen apparat utan ingripande från deras förra kolonialherrar som poserar som “demokratins försvarare”. Islamisterna framställs som ett hot som tjänar till att rättfärdiga interventionen och det allt mer permanenta stationerandet av trupper. Den franska imperialismen försöker i verkligheten förhindra sammanbrottet för ett system vars nedgång och kris i hög grad orsakats av dess egna aktioner och åtgärder som framdrivits av andra imperialistiska institutioner som IMF.

Franska bolag penetrerar, kontrollerar och exploaterar landet, speciellt dess export av guld, bomull och boskap. Utländska direktinvesteringar brukade vanligtvis komma från Frankrike. På senare år har emellertid sydafrikanska och kinesiska företag börjat penetrera den maliska ekonomin. I landets norra del finns det omfattande och oanvända resurser av råmaterial som kan utvecklas, inklusive uran och olja. De franska investeringarna i landet måste skyddas och landet stabiliseras för de imperialistiska investerarnas skull. I det sammanhanget är Malis enhet inte bara en “ideologisk” fråga, den har också direkt ekonomisk betydelse. “Att säkra Mali” innebär att säkra dessa rikedomar.

“Återtagandet av den norra delen” är därför inte, som det framställs, “ett krig mot islamister och terrorister”. Det skulle oundvikligen leda till ett stärkande av det nationella förtrycket av tuaregerna och moorerna. Det skulle inte övervinna de nationella och sociala rötterna till otaliga uppror, befolkningens fattigdom, ekonomins nedgång och expansionen av halvkriminella former av handel. Det skulle tvärtom stärka dem. Därmed skulle det också stärka just de förhållanden som låter de islamistiska styrkorna frodas och dra till sig stöd.

Afrika är, slutligen, en kontinent på vilken kampen för omfördelning av världen mellan rivaliserande imperialistiska makter och block utspelar sig. Säkrandet av det “fransktalande Afrika” är en nyckelfråga för den franska imperialismen för att kunna hålla sig kvar som spelare i den globala maktkampen.

Alla dessa faktorer visar att Frankrikes motiv för att ingripa är allt annat än humanitärt, eller omsorg om demokratin, kvinnors rättigheter och befolkningens välfärd. Precis sådana motiv användes för att rättfärdiga interventionerna i Afghanistan och Irak. Det är intressant att den brittiske premiärministern hävdar att denna nya front i “kriget mot terrorismen” kommer att vara åtminstone i tio år.

Det gör ingen skillnad att FN och alla de andra stormakterna, inklusive Ryssland och Kina, men också Västafrikanska unionen, välkomnade interventionen, eller att den maliska regeringen och även de styrande eliternas båda flyglar, stöder de franska truppernas ingripande. Kravet på franska trupper, med eller utan mandat från FN, är som att kräva att mordbrännare tar över brandkåren. Det måste motarbetas utan om eller men. Arbetarrörelsen och hela vänstern måste arbeta för omedelbart tillbakadragande av trupperna och mot varje imperialistisk intervention, oavsett om det är från Frankrike eller i FN:s namn.

Arbetarrörelsens uppgifter i Mali
Att bara dra tillbaka de franska trupperna kommer givetvis inte att lösa landets sociala och politiska problem. En sådan lösning kan inte förväntas vare sig från imperialisterna eller från de reaktionära regimerna i Organisationen för afrikansk enhet (OAU). Den maliska regeringen, bourgeoisiens och godsägarnas olika fraktioner, militärens olika flyglar, har alla visat sig vara helt oförmögna att lösa ett enda av de stora problem som landet står inför. Endast arbetarklassen skulle kunna göra det med stöd från arbetare i hela den konstlat uppdelade regionen. Men för att göra det, måste den emellertid själv bryta med underordningen i förhållande till de olika flyglarna i landets elit. Först då kan den trovärdigt genomföra ett program som kan dra över befolkningens massa, bönderna och städernas och landsbygdens fattiga på sin sida.

En av dess första prioriteringar måste vara att övervinna den djupa klyftan mellan landets regioner och nationaliteter. “Återtagandet” av den norra delen är ett reaktionärt program som bara kommer att förbereda nästa krig. Spänningarna kan bara övervinnas om tuaregernas, moorernas och andra nationaliteters rätt till självbestämmande tydligt och tveklöst erkänns. Det måste inkludera deras rätt till avskiljande om majoriteten av regionens befolkning så önskar.

Så länge som den maliska staten existerar inom sina nuvarande gränser, måste samtidigt alla former av diskriminering och missgynnande avskaffas, deras språk måste erkännas och det får inte förekomma någon diskriminering i fördelningen av resurser. Byggandet av infrastrukturen och utvecklandet av den norra delen måste verkligen bli en prioritering.

På det sättet kan varje reformering av en allians mellan tuaregerna och islamisterna undergrävas tusen gånger lättare än med ockupanternas bajonetter. En sådan lösning på problemet skulle också ha fördelen att den skulle utgöra ett exempel för alla andra länder i Västafrika och Sahara. Det godtyckliga gränsdragandet och förtrycket av nationella minoriteter är problem för hela regionen, hela kontinenten. De kan bara lösas genom att kombinera rätten till självbestämmande med kampen för en federation grundad på jämlikhet.

En andra grundläggande fråga är hur befolkningen ska kunna skyddas från reaktionära ingripanden, inklusive angrepp från den islamistiska milisen. Det finns en åtgärd som tusen gånger effektivare och mer demokratiskt än de franska trupperna, hjälp från andra imperialistiska stater eller Västafrikanska unionen eller upprustning av den maliska armén. Den åtgärden är att beväpna arbetarna, bönderna, de fattiga och flyktingarna från norr, framför allt kvinnorna. Det skulle göra det möjligt för dem att bygga sin egen milis med egna befälhavare, en milis under deras egen kontroll och inte en elitistisk officerskast. I armén är det nödvändigt att bygga råd och att tillhandahålla militär träning från soldater som har massornas förtroende.

Den demokratiska frågan berör emellertid också den politiska regimen, presidentämbetets pseudo-demokrati. Istället för ett presidentämbete, eller en “demokrati” som kontrolleras av korrumperade statstjänstemän, står vi för val av en konstituerande församling som kontrolleras och sammankallas av arbetarnas, böndernas och massornas kommittéer. En sådan konstituerande församling skulle innebära att de olika partiernas och klassernas skiftande program direkt skulle kunna ställas mot varandra.

Det skulle klargöra att de stora demokratiska frågorna inte kan separeras från sociala frågor. Under en borgerlig regering, oavsett form, är landets fortsatta nedgång och ännu större utarmning av befolkningen oundviklig. Den enda utvägen är genom arbetarklassens styre som skulle kunna expropriera industrin, bankerna, handeln och jorden, oavsett om de är i imperialistiska eller inhemska händer och införa en krisplan för ekonomins reorganisering under arbetarkontroll för att tillfredsställa befolkningens mest brännande behov.

Det innebär bildandet av en arbetar- och bonderegering. Även under dess regim skulle situationen var prekär. Problemen som orsakats av kolonialism och imperialism kan inte bara lösas i nationell skala, de kräver en allians med arbetarrörelsen och de förtryckta i grannländerna. De kräver att revolutionen utvidgas, vilket skulle skaka hela kontinenten, bildandet av Västafrikas socialistiska federation.

I EU och USA är uppgiften för socialister och antikrigsrörelsen att fördöma den franska interventionen och dess brittiska och tyska anhängare. Vi måste också fördöma de “socialister” eller “kommunister” som stöder, oavsett hur kritiskt det är, den “humanitära” interventionen. Det krig mot terrorismen som har förött Afghanistan, Irak, Pakistan och Somalia får inte sprida sig som en fruktansvärd pest över Afrika söder om Sahara. Socialister i EU måste kräva omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande av franska styrkor och att alla Natomakternas baser i regionen stängs.

Martin Suchanek

No Responses