Socialist Workers Party: våldtäkt och demokratikris

Brittiska Socialist Workers Party befinner sig i en djup kris. Vi återger här ett uttalande från våra brittiska kamrater i Workers Power.

Socialist Workers Party, den största revolutionärt socialistiska organisationen i Storbritannien, och en av de största i världen, skakas just nu av den allvarligaste krisen i sin historia. Krisen är helt och hållet resultatet av skandalöst illojalt handlande från dess egen ledning, centralkommittén med tolv medlemmar, innan, under och efter årskonferensen den 5 och 6 januari.

Den omedelbara frågan i centrum för krisen är en anklagelse för våldtäkt mot den före detta medlemmen i centralkommittén och nationelle sekreteraren och nuvarande heltidaren Martin Smith, som framförts av en kvinnlig kamrat för flera månader sedan. Konferensen erhöll en rapport från den kommitté för tvister som utsetts av centralkommittén för att undersöka anklagelsen, och som drog slutsatsen att anklagelsen ”inte var bevisad”. Rapporten godkändes av konferensen med knapp marginal.

En deltagare i konferensen spelade in hela debatten om frågan och transkriberade den för bloggen Socialist Unity, och därmed har den blivit allmän egendom och även en fråga för nationell och internationell debatt.

Vilken ledning som helst – som inte helt tappat all vett och sans – skulle ha insett att det var omöjligt att avsluta debatten i dessa frågor genom hot om fler uteslutningar. Centralkommittén och dess byråkrati av heltidare kände uppenbarligen, efter att ha gått så pass långt, att de måste gå hela vägen och krossa alla som tycker annorlunda. Efter konferensen instruerades medlemmarna att upphöra med alla diskussioner av frågan och hotade varje medlem som struntade i instruktionen med disciplinära åtgärder.

Detta ledde omedelbart till en explosion av ilska och oenighet och gav inte medlemmarna något annat alternativ än att ta upp frågorna utanför partiet. Högt respekterade medlemmar uppmanade offentligt medlemmarna att ändra beslutet från centralkommittén, kommittén och konferensen, som tycks ha blivit ordentligt vilseledd. De inkluderade Richard Seymour (som har bloggen Lenin’s Tomb), Tom Walker, känd journalist på Socialist Worker och romanförfattaren och juristen China Miéville, vilka alla fördömt centralkommittén på det mest förödande sätt.

Under perioden före konferensen diskuterade ett antal medlemmar i SWP möjligheten att bilda en fraktion för att ta upp frågan om centralkommitténs hantering av fallet mot Martin Smith och förbinda det med de bredare frågor om partidemokrati, eller snarare bristen på den, vilka aktualiserats av affären. Även om ingen fraktion hade bildats, blev fyra av de som inlett diskussionen summariskt uteslutna av centralkommittén i början av december, utan att bli hörda, utifrån den skrattretande anklagelsen om ”hemligt eller permanent fraktionerande”. De fick ingen som helst chans att försvara sig mot anklagelsen. De fick höra om den först i det mail som uteslöt dem.

Det finns bara en begränsad rätt att bilda fraktioner inom SWP. Det är allmänt accepterat att de är tillåtna under tre månader före en konferens men måste upplösas omedelbart efter konferensen. Diskussionerna som nämnts ovan ägde rum under den tillåtna tiden. När nyheten om uteslutningarna spreds, beslutade de som inledningsvis avvisat bildandet av en fraktion att de nu måste göra det. De fick sällskap av många fler för att bilda ”Demokratiska oppositionen” (DO) vars huvudsakliga syfte var att uteslutningarna skulle återtas. De fyra medlemmarna förnekades rätten att personligen vädja till konferensen. Motionen från DO som avvisade centralkommitténs handlande och att de fyra skulle återinsättas som medlemmar besegrades, men över 100 delegater röstade för den och ett betydande antal lade ned sin röst.

När väl medlemmarna i sin helhet, för att nu inte tala om den bredare offentligheten, kände till ledningens handlande i den omtvistade frågan, blev tystnad omöjlig. På gator och torg och på sina arbetsplatser ställs nu kamrater i SWP inför frågan vad allt detta innebär; speciellt eftersom det kommer vid en tid när frågan om våldtäkt och förtrycket av kvinnor diskuteras världen över.

Ett antal chockerande fakta framträder ur transkriberingen från konferensen. Trots att en medlem i centralkommittén anklagades för våldtäkt, överläts ”rättegången” om frågan till en kommitté som dominerades av nära kamrater till den anklagade, två medlemmar i den nuvarande och tre i den föregående centralkommittén. Endast en person tycks ha insett behovet av oberoende och det var någon som tackade nej på grund av bekantskap med den klagande.

Den anklagade fick två veckor för att förbereda sig medan den kvinnliga medlemmen som klagat inte fick någon information om hans argument till sitt försvar. Vad som var ännu värre var att hon utsattes för just de högst sexistiska frågor, såsom frågor om hennes tidigare sexuella aktiviteter, som aktivister mot våldtäkter med rätta har fördömt polisen och domstolarna för.

När kommittén fann att anklagelsen ”inte var bevisad”, tilläts inte kvinnan att vädja till konferensen, trots att hon krävde det. Konferensen fick faktiskt bara ta del av en motion som ville avvisa kommitténs rapport på grundval av dess hantering av frågan och inte själva substansen i den. Ledningen insisterade på att ännu ett klagomål om grovt sexistiskt beteende, också mot Martin Smith, skjuts upp till efter konferensen.

Ingen organisation är helt immun mot reaktionära idéer och beteenden i samhället som helhet. Det som en revolutionär organisation, som vill övervinna dessa sociala normer, kan göra är att etablera sina egna koder för beteende och rutiner för att hantera beteenden av alla de slag som inte är acceptabla. Sådana metoder inkluderar rätten att bilda fraktioner och tendenser, öppna och demokratiska rutiner för att välja ledningen, rätten för socialt förtryckta grupper att samlas inom organisationen och ett system för att garantera spridningen av interna diskussioner.

Utan sådana åtgärder kan ledningen inte vara ansvarig inför medlemmarna och det kan leda till framväxten av en kultur där ledningen inte kan straffas. Förutom under perioder med allvarlig repression finns det ingen anledning att begränsa dessa garantier. Det rapporterade motståndet mot att kvinnliga medlemmar samlas för att säkra sina intressen på grund av att det skulle vara en eftergift till feminismen måste avvisas. Den rätten är tvärtom ett erkännande av den sexistiska kulturens genomslagskraft och att manliga revolutionärer på inget sätt är automatiskt immuna mot den. Det aktuella fallet förefaller bekräfta detta alltför tydligt, trots det obestridliga faktum att de flesta medlemmar i SWP är principfasta kämpar mot sexism och för kvinnors frigörelse. Det är också dessa medlemmar som har missbrukats av centralkommitténs beteende och nu finner sitt eget rykte ifrågasatt bland arbetskamrater och även av allmänheten.

En del inom vänstern har hävdat att en politisk organisation varken har rätt eller förmåga att undersöka eller straffa sina medlemmar för sexistiskt beteende som tydligt innefattar allvarliga lagbrott inklusive överfall, våld i hemmet, mental och fysisk grymhet m.m. Istället borde den kvinnliga kamraten, hävdar de, i det här fallet, direkt ha vänt sig till polisen eller borde göra det nu.

Varje brottsoffer har givetvis rätten att gå till polisen, men det innebär inte att den rätten behöver utnyttjas vid alla tillfällen. I det här fallet föredrog den kvinnliga kamraten att resa frågan inom sitt parti, utan tvivel medveten om implikationerna av att bjuda in staten att undersöka en organisation som vill störta den. Om detta var fallet och hon inte utsattes för påtryckningar, anser vi att hon gjorde rätt, vi applåderar verkligen hennes beslut. Hon hade all rätt att förvänta sig att hennes egna kamrater skulle ta det på allvar och undersöka det grundligt och med sympati. Desto mer måste vi fördöma det som faktiskt ägde rum. Hon har själv blivit fruktansvärt sviken, förrådd är inte ett för starkt ord, av de som hon borde ha kunnat lita på. Med tanke på SWP:s betydelse kan hela vänstern förväntas ta skada av ledningens skamliga hyckleri – den rasistiska pressen hänvisar redan till ”shariadomstolar”.

Även om kamraten hade beslutat att vända sig till polisen, vilket hon var och är berättigad till, skulle hennes parti fortfarande ha plikten att undersöka och, i fall slutsatsen blev att fel hade begåtts, straffa de ansvariga med den enda verkliga sanktion som partiet förfogar över, suspension eller uteslutning. Att påstå att ett parti inte kan, eller inte bör, undersöka och döma i själva fallet, eftersom det inte har samma resurser som polisen, struntar i det faktum att en politisk organisation arbetar med andra kriterier. De bör vara striktare mot den påstådda förövaren och mer sympatiskt inställda och förstående mot offret än vad polisen, åklagarna och domstolarna kan förväntas vara. Med tanke på mängden av vittnesmål om hur illa kvinnor alltid behandlats av dessa institutioner och (trots reformer) fortfarande är, och också med tanke på de fördomar som kan förväntas från dem mot medlemmar i en revolutionär organisation, är sådana uttryck för förtroende missledande, för att uttrycka det milt.

Partiet borde sannerligen ha skapat ett organ för undersökning, men ett organ som kunde betraktas som så opartiskt och oberoende som möjligt. Det skulle inte haft med några vänner till den anklagade, inga medlemmar från centralkommittén, eller några heltidare, och det skulle ha haft en majoritet av kvinnor. Inte heller skulle förslaget om partiets undersökning och disciplinära åtgärder ha uteslutit den kvinnliga kamratens rätt att vända sig till polisen. På det sättet skulle inte partiet och dess medlemmar ha kunnat anklagas för att bryta mot det påstådda offrets rättigheter, om hon önskade att använda dem.

Genom att inte göra det har centralkommittén öppnat organisationen och dess medlemmar för en flodvåg av fientliga angrepp från borgerliga medier och potentiellt även från polisen. Det är nödvändigt för alla socialister att försvara dess medlemmar mot varje form av häxjakt från staten och medierna, men det bästa sättet för medlemmarna att själva göra detta är att vända sig mot centralkommitténs odemokratiska och sexistiska fel och ta itu med att rätta till det. Det innebär att kämpa för en extrakonferens för att återställa den demokratiska centralismens grundläggande normer i partiet.

Det mest brådskande är att rätta till partiets bedrövliga system för att behandla sådana här fall, inklusive rätten för kvinnor, och andra socialt förtryckta grupper, att sluta sig samman, och att undersöka alla utestående anklagelser om trakasserier eller missbruk. I bredare mening har frågan understrukit behovet att göra stora förändringar i stadgarna, speciellt att återställa rätten för fraktioner utan någon tidsbegränsning. En återinkallad konferens kommer oundvikligen att tvingas ompröva sammansättningen av den existerande ledning som valdes med så bristfälligt förfarande.

Alla de medlemmar i SWP som blivit bestörta över sina ledares uppträdande kommer, som marxister, slutligen, att behöva överväga hur detta beteende och den brist på intern demokrati som har uppenbarats hänger ihop med deras organisations politik. I slutändan kan en demokratisk intern regim bara vara baserad på korrekta politiska grunder och medlemmarna måste veta vilka de är. Organisationens analys av klasskampen, dess strategi, taktik och prioriteringar, med ett ord, dess program, måste definieras tydligt och anpassas år för år. Utan detta är ledningen omöjlig att ställa till svars, den kan klippa och förändra organisationens linje och taktik, genomdriva sin senaste innovation byråkratiskt istället för genom en demokratisk intern diskussion.

Vi anser att det är detta som ligger bakom den nuvarande krisen i SWP, vilken har vuxit fram under flera år. Men kriser kan också vara möjligheter. Mot bakgrund av den djupaste kapitalistiska krisen på generationer, det uppenbara misslyckandet för de etablerade organisationerna och ledarna inom arbetarrörelsen att leda något effektivt försvar, kan SWP:s självförvållade kris fortfarande få en positiv utgång – om dess medlemmar använder den för att omorientera sin organisation och tillsammans med andra revolutionärer ta itu med att bygga ett parti värt namnet. Vi hoppas ärligt och uppriktigt att de kan det – för hela vänsterns skull, både i Storbritannien och internationellt.