Trots bluffen med konstitutionen kan Mursi fortfarande stoppas

Segern för president Mohammed Mursi i folkomröstningen om en konstitution som han drev igenom i den konstituerande församlingen har inte ett uns av demokratisk legitimitet. Resultatet visar att av sammanlagt 51,3 miljoner registrerade väljare var det bara 17 miljoner (32 procent) som faktiskt röstade. Det innebär att bara 10,5 miljoner egyptier, omkring 20 procent av befolkningen, röstade för konstitutionen. Det fanns dessutom en majoritet mot konstitutionen i viktiga provinser som Kairo plus Monufia och Gharbiya i Nildeltat, inklusive arbetarfästet i Mahalla El-Kubra.

Mursi planerar att gå vidare på grundval av denna ”seger” och utlysa val till parlamentet inom två månader med förväntningar om en majoritet för Muslimska Brödraskapet och salafisterna. Folkomröstningen kan emellertid visa sig vara en pyrrhusseger för Mursi om arbetarklassen vet hur den ska kunna aktivera de fyra femtedelar av befolkningen som inte litar på honom och kan göra dem till en majoritet som aktivt stöder att han avsätts. Det innebär en kamp på arbetsplatserna, på gatorna och även vid valurnorna. Det är nu av stor betydelse att islamisterna drivs från makten – innan de fullbordar en kontrarevolution som kommer att kullkasta alla förhoppningar från 2011.

Det finns en svaghet till i Mursis ställning, bortsett från hans skenbara mandat. Under de närmaste månaderna kommer han att tvingas införa våldsamma åtstramningar och omfattande privatiseringar som priset för det lån på 4,8 miljarder dollar som han vill ha från Internationella valutafonden (IMF). IMF kräver också sänkt beskattning av företag och en agrar (kontra-) revolution. Den 19 december sköt Mursi, under trycket från massmobiliseringarna mot hans konstitution, på godkännandet av IMF:s villkor, men utan lånet står den egyptiska kapitalismen inför en omfattande kris.

Underskottet i budgeten ökade till 13 miljarder dollar under de första fem månaderna av budgetåret 2012/2013, samtidigt som utlandsreserven hade krympt med mer än hälften sedan januari 2011. Centralbanken har redan använt omkring 20 miljarder dollar för att stötta det egyptiska pundet. Utan stora lån från Qatar och Turkiet skulle han inte ens klarat sig så långt. Standard & Poor har nu sänkt statusen för egyptiska obligationer till B, vilket gör det ännu dyrare att låna. Allt detta har undergrävt statens förmåga att importera viktiga livsmedel och oljeprodukter.

Mursi kommer utan tvivel att göra allt som är möjligt för att skjuta upp den slutgiltiga räkningen innan valet. Men om han vinner en majoritet är omfattande nedskärningar av subventioner och prishöjningar oundvikliga. Sådana åtgärder ger överallt i arabvärlden upphov till massprotester.

Mursis främst styrka nu är hans hemliga uppgörelse med arméledningen. Den tillåter att militärledningen får fortsätta att plundra en stor del av ekonomin och garanteras posten som försvarsminister i varje regering. Han kan också förlita sig på stöd från USA-imperialisterna i utbyte mot sina tjänster under stabiliseringen av situationen i Gaza förra året. Båda dessa krafter kommer att stöda hans diktatoriska åtgärder och repression – så länge de riktas mot arbetarklassen och den demokratiska ungdomen.

Att bekämpa Mursi innebär att gå utöver ockupationer av torg – en nödvändig men i avgörande ögonblick otillräcklig taktik. Den viktigaste uppgiften är att mobilisera arbetarklassen och de fattiga i städerna och på landsbygden. Det var hotet och faktiskt inledningen av en generalstrejk som störtade Mubarak 2011, och inte bara ockupationerna av torg. Men enbart demokratiska paroller kommer inte att räcka för att mobilisera arbetarklassen i en generalstrejk utan begränsning. För det krävs det att revolutionära grupper, oberoende fackföreningar och ungdomsorganisationer inleder en kraftfull agitation mot Mursis uppgörelse med IMF och det ekonomiska och sociala lidande som den kommer att medföra. Denna kamp kan driva in en kil i Mursis och salafisternas återstående bas bland arbetare, bönder och städernas fattiga.

Två andra fronter är också avgörande i kampanjen för motstånd mot Mursi. Den ena är mot hans övertagande av de officiella fackföreningarna, en kamp som redan inletts av de oberoende fackföreningarna och delvis också inom de officiella facken. Kampen mot nya antifackliga lagar och inskränkningar som meddelades vid tiden för Mursis konstitutionella kupp hänger också samman med detta.

Den andra är försvaret av kvinnors rättigheter och sociala ställning. Den islamistiska dagordningen, som finns inskriven i den nya konstitutionen, representerar ett allvarligt hot mot kvinnor och mobiliseringen för att beröva Brödraskapet och salafisterna parlamentarisk majoritet är en lika viktig uppgift.

Inom två månader hoppas Mursi kunna stötta sin makt med en islamistisk majoritet i parlamentet. Samtidigt kommer den liberala oppositionen i den nationella räddningsfronten, trots allt sitt prat om demokrati, stöda vilken uppgörelse han än gör med IMF och varje inskränkning som han påtvingar de militanta fackföreningarna.

Det är därför en brådskande uppgift att skapa en politisk representation för arbetarklassen. Hur kan det åstadkommas? Genom att skapa ett arbetarparti som kan förena både den revolutionärt socialistiska vänstern och de nya oberoende fackföreningarna kring ett handlingsprogram med viktiga åtgärder som utgör programmet för en arbetarregering. Målet är att, åtminstone, vinna några platser som verkliga tribuner för arbetarna och bönderna i det nya parlamentet och för att de ska ”tala från fönstren”, dvs. till massdemonstrationerna och strejkvakterna liksom i kammaren.

Ett sådant parti måste ha ett internationellt perspektiv för solidaritet med palestinierna och med revolutionerna i arabvärlden. Det måste inte bara vara anti-imperialistiskt i den meningen att det motsätter sig USA:s och sionisternas dominans och uppdelning av regionen, utan också kämpar mot IMF:s diktat och att landet öppnas för storföretagen från USA, EU eller Kina. Det måste föra fram ett modigt, anti-kapitalistiskt och socialistiskt program för Egypten och hela regionen: Mellanösterns förenade socialistiska stater.

Framtiden för ”den arabiska våren” – dess försvar mot den inre och yttre kontrarevolutionens krafter som samlar sig – kommer framför allt att bero på händelserna i Egypten under det kommande året. En andra revolution är, som många unga demonstranter säger, en nödvändighet. Men det måste vara en arbetarrevolution – en socialistisk revolution.

Dave Stockton