Den arabiska våren efter två år

Marcus Halaby analyserar den stora – och ännu ofullbordade – arabiska revolutionen 2011, avslöjar ett antal myter och visar relevansen för Trotskijs teori om den permanenta revolutionen idag.

Revolutioner är alltid oväntade händelser när det gäller tidpunkt, form och omedelbara orsaker. Revolutionärer tillbringar årtionden med att förespråka dem, och hela sina politiska liv med att försöka förbereda sig själva och de mest medvetna delarna av massorna, men även de mest framsynta och hängivna revolutionärer kommer att tas på sängen av plötsliga utbrott av den ilska, den massaktivitet och de folkliga initiativ som är kännetecknet för alla genuina revolutionärer.

När de väl börjat följer de emellertid vissa allmänna lagar som bestäms av landets och regionens specifika historia och materiella omständigheter.

Revolutioner inträffar, med Lenins berömda uttryck, först när de lägre klasserna ”inte vill leva på det gamla sättet”, och när dessutom de övre klasserna inte kan ”upprätthålla sitt välde i oförändrat skick”, vilket leder till ”kris för den härskande klassens politik” och i sin tur skapar ”en bräsch, där de förtryckta massornas missnöje och förbittring kommer till utbrott”. Det som utlöser detta är ofta att de ”förtryckta klassernas nöd och olyckor skärps utöver det vanliga”, med resultatet att det ”framkallar en betydande ökning av aktiviteten hos massorna, vilka under en ’fredlig’ epok lugnt låter sig plundras, men under stormiga tider drivs till självständig historisk aktion såväl av hela krisläget som av ’överskikten’ själva.”

De stora – och ännu så länge ofullbordade – revolutionerna 2011 har inte visat sig vara annorlunda. De revolutionära strider som ägde rum i arabvärlden under 1950- och 1960-talet konfronterade ett skört system av självständiga stater som precis hade skapats, ett lapptäcke av bakåtsträvande monarkier eller ”anmärkningsvärda” regimer som förts till makten av utländska imperialister, inom gränser som imperialisterna hade dragit upp för att dela upp bytet i regionen efter sina egna motstridiga intressen. De arabiska revolutionerna i tjugoförsta århundradet konfronterade en helt annan ordning: en ordning som kännetecknades av förskansade och synbart ”stabila” diktaturer, många av dem på plats under årtionden och i färd med att reproducera sig för ännu några årtionden. Under något årtionde innan utbrottet brukade kommentatorer i väst självbelåtet hävda att ”den arabiska gatan” var en slocknad vulkan. Men även de har – som Pompeji och Herculaneum upptäckte – en otäck vana att bevisa att de som bygger på dess sluttningar har fel.

Där parollen om ”arabisk enhet” en gång tjänstgjorde som stridsrop för kamp mot de gamla brittiska och franska kolonialmakterna, den nya USA-imperialismen och den rasistiska och koloniserande israeliska staten, har den folkliga revolutionära parollen varit en eller annan variation på ”ash-sha’b yurid isqat an-nizam”: ”folket vill se regimen falla”.

Kapitalismen i kris
I det här fallet har den omedelbara orsaken till de ”förtryckta klassernas [ökade] lidande och brist” varit den globala finansiella och ekonomiska krisen 2008–2009. Även om krisen berörde nästan alla länder i världen, är det en kris i vilken arabvärlden har förstärkt alla existerande problem i det kapitalistiska systemets oförmåga att absorbera och lugna en allt mer utbildad och artikulerad ungdomsgeneration – med sociala ambitioner – under system som gav dem små eller inga alls möjligheter till lagliga utlopp för sitt missnöje.

Om de arabiska revolutionerna under förra århundradet ägde rum mot bakgrund av kalla kriget, och de var i sin tur påverkade av de sovjetiska och amerikanska supermakternas fientliga eller vänliga svar, har den här revolutionsvågen ägt rum mot bakgrund av den nyliberala globaliseringens misslyckande med att höja massornas levnadsförhållanden som helhet, den hegemoniska amerikanska supermaktens nedgång och återkomsten för och framträdandet av dess imperialistiska rivaler Ryssland och Kina.

Och detta efter ett årtionde under vilket USA, förgiftat av övermodet av att vara den enda globala supermakten och efter ett årtionde med dödliga sanktioner mot Irak under Saddam, hade invaderat och utplånat först den afghanska och sedan den irakiska regimen förutom att helt och fullt backa upp Israels blodiga undertryckande av den palestinska intifadan i september 2000. I kombination med USA:s stöd till den bedrägliga ”fredsprocess” som lät Israel intensifiera sina stölder av palestinsk mark, kom dessa händelser att undergräva prestigen för dess arabiska allierade.

Snart kunde ingen arabisk regim räkna sig som helt säker. Regimer både i västvänliga Egypten och Tunisien och det ”nationalistiska” Libyen och Syrien, både det oljerika Bahrain och det fattiga och efterblivna Jemen, har fått bevittna uppvaknade massor som hotar deras fortsatta existens eller att avsluta den. Även ”traditionella” monarkier som Jordanien och Saudiarabien (varav ingen är mer än hundra år gammal) fruktade sönderfall.

De anmärkningsvärda undantagen har varit Palestina och Irak, politiskt splittrade och under utländsk ockupation, Libanon med sitt lapptäcke av sekter som nervöst betraktar det revolutionära inbördeskriget i Syrien och splittrade om vilken sida de ska ge sitt stöd, Algeriet som fortfarande domineras av en militärt baserad regim som blodigt krossade det islamistiska upproret under 1990-talet och oljerika Qatar, vars ”välvilja” har tillåtit sin tevestation Al Jazeera att uppträda som röst för några passande ”moderata” pretendenter till makten i den nya efter-revolutionära ordningen.

I likhet med alla revolutioner utvecklade de egyptiska och tunisiska revolutionerna snabbt sina egna myter: att revolutioner kan vara ”fredliga”, att dessa revolutioner genomfördes av ”hela folket” mot regimer som saknade varje verkligt stöd och att dessa revolutioners synbart spontana och ”ledarlösa” karaktär visar hur irrelevanta gammaldags politiska partier och program är.

Myten om den ”fredliga” revolutionen
Dessa tre sammanhängande myter fann, mot bakgrund av framgångarna för dessa två inledande revolutioner, och med förväntningen att detta mönster skulle upprepas på andra håll i arabvärlden, retrospektivt rättfärdigande (åtminstone hos en del kommentatorer i väst) i Gene Sharps skriverier. Sharp är en liberal, radikal akademiker i USA. Hans idéer om ”icke-våld”, som återanvänts från Tolstoj, Thoreau och Gandhi, har i sin tur återanvänts av liberala, radikala akademiker världen över som den senaste ”nya” strategin, som dömer den ”gamla vänsterns” idé om revolution till historiens soptunna.

Det tog emellertid inte lång tid innan alla dessa tre myter krossades. Revolutionerna i Libyen, Syrien och Jemen utvecklades alla till inbördeskrig, öppnade vägen för imperialistiskt militärt ingripande i Libyens fall, imperialistisk diplomatisk medling i Jemens fall och 60 000 döda och en miljon fördrivna i Syriens fall. I det lilla Bahrain blev frågan om våld – statligt våld – avgörande när en av saudierna ledd invasionsstyrka framtvingade ordning som motprestation för att Nato fick bomba Libyen, även om de inte helt har fått stopp på de folkliga protesterna.

Myten om icke-våld var dessutom inte sann ens i Egypten och Tunisien. I båda länderna stred demonstranter med polisen och satte eld på regeringsbyggnader, bland dem högkvarteret i Kairo för diktatorn Mubaraks styrande nationaldemokratiska parti. I Tunisien innefattade protesterna uppmaningen till generalstrejk, vilket framkallade en spricka i statens repressiva apparat – ett avgörande ögonblick i alla revolutioner – när armén bekämpade Ben Alis krypskyttar när han flydde landet.

I Egypten dödades omkring 800 människor under upprorets fjorton dagar när regimen släppte loss sina inofficiella slagskämpar, baltagiya, för att bemöta det inledande nederlaget för sina polisstyrkor och förlamningen i en armé som infekterats av de folkliga stämningarna. Sedan dess har den nya militärregimen genomfört andra angrepp, framför allt mot koptiska kristna som protesterat utanför Masperos tevestation, som tillfogade det egyptiska folket ett blodigt offer som verkligen kräver rättvisa om dess förövare ska hindras från att göra det igen.

Entusiasmen för ”icke-våld” innebär faktiskt att applådera massorna för att de inte tagit till vapen. Men det är just detta faktum som tillåtit de härskande klasserna i Egypten och Tunisien att genomföra övergången tillbaka till kapitalistisk stabilitet, vilket lämnat många av de diktatoriska maktstrukturerna kvar även efter att diktatorerna har fallit.

Och de domedagsprofeter i den internationella vänstern som avskrivit de syriska och libyska revolutionerna därför att de utvecklats till inbördeskrig, uppvisar i bästa fall en naiv pacifism eller, ännu värre, en cynisk realpolitik som endast kan erkänna en revolutions legitimitet om den segrar snabbt. Hur skulle de ha hanterat det ryska inbördeskriget om de hade upplevt det?

Revolutionens demokratiska fas
Det är verkligen sant att alla de arabiska revolutionerna har upplevt hur ”folket” går ut på gatorna: en brokig samling av studenter, ungdomar, arbetare, städernas fattiga, affärsinnehavare, köpmän och yrkesutbildade, vilka trots sina olika materiella intressen hade en delad erfarenhet av korruption, brutalitet, inkompetens och naket förakt från statens sida. Det är inte för inte som ”värdighet” har varit en av de viktigaste parollerna i alla de arabiska revolutionerna.

Detta är i sin tur ett vanligt drag i den inledande fasen i alla revolutioner som börjar med ”demokratiska” krav. Den tyske revolutionären Friedrich Engels skrev följande om upproret i Wien under de europeiska revolutionerna 1848: ”Det är alla revolutioners öde att denna förening av olika klasser, vilken i viss utsträckning alltid är varje revolutions nödvändiga förutsättning, inte kan överleva länge. Så snart segern uppnåtts mot den gemensamma fienden, splittras segrarna själva i olika läger och vänder sina vapen mot varandra.”

Han betraktade dessutom inte denna tendens till klasskamp som något att beklaga, utan som historiens drivkraft, och tillade: ”Det är denna snabba och passionerade utveckling av klassmotsättningar vilka, i gamla och komplicerade sociala organismer, gör en revolution till en så kraftfull agent för socialt och politiskt framåtskridande; det är denna oavbrutet snabba uppkomst av nya partier som ersätter varandra vid makten, vilka, under dessa våldsamma tumult, får en nation att på fem år tillryggalägga längre sträckor än den skulle gjort på ett århundrade under vanliga omständigheter.”

Tvärtemot den populära myten var det inte bara ”folket på gatorna” utan också arbetarnas aktioner som tvingade statsapparaterna i Egypten och Tunisien att göra sig av med sina galjonsfigurer: masstrejker och hotet om masstrejker.

I Syrien var denna splittring mellan folkets fattigare och mer välbeställda skikt – vilken i Egypten blev uppenbar först efter Mubaraks fall – påtaglig från början, när Bashar Assads regim kring sig samlade den minoritet av befolkningen som dragit nytta av ett årtionde med korruption och nyliberalism. Den mobiliserade också de element bland de alawitiska, kristna och drusiska minoriteterna som kunde skrämmas med risken för sekteristisk sunnitisk vedergällning i händelse av att den sekulära baath-regimen faller.

I Libyen och Bahrain, vilka båda är beroende av en arbetskraft bestående av utländska migranter som saknar alla rättigheter och varje erkänd del i landets politiska framtid, försvagades revolutionen av likgiltigheten hos en så stor del av arbetarklassen inför de ”inhemska” arbetarnas och småbourgeoisiens demokratiska krav. I Libyens fall beredde detta vägen för den av Nato ledda ansträngningen för att kontrollera det revolutionära uppsvinget, vilket förstärktes av de dödliga pogromerna på afrikanska migranter och svarta libyer.

Leda revolutionen
Det är emellertid myten om det ”ledarlösa” som förblir det svåraste att skaka av sig. Karl Marx anmärkte en gång: ”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Och stalinismens arv i arabvärlden – både dess anpassning till borgerlig nationalism och tendensen hos en del arabiska regimer att imitera stalinismens värsta drag vid makten – tynger verkligen som en mara på den arabiska vänsterns hjärnor.

Det är kanske inte någon överraskning att arbetarrörelsen i länder som under årtionden har lidit av politisk repression inte kunde utveckla sina egna institutioner – speciellt inte politiska partier – som konsekvent kunde hävda arbetarklassens intressen och behovet av dess politiska självständighet från ”folket” i dess helhet.

Till det kan vi emellertid tillfoga att den möjliga kärnan till en sådan rörelse åtminstone finns i Egypten och Tunisien i form av små socialistiska propagandagrupper och början till en självständig fackföreningsrörelse. Det är ingen tillfällighet att det var möjligt under ”auktoritära” regimer som Mubaraks och Ben Alis, men inte under ”totalitära” regimer som Gaddafis Libyen eller Assads Syrien.

Det bör inte heller vara någon överraskning att massorna som vuxit upp under diktaturer vilka legitimerats av ett styrande parti med monopol på makten, och som då och då sprutar ut ”socialistisk” eller ”anti-imperialistisk” retorik, är skeptiska eller också fientliga till idén att det behövs ett parti för att ge politisk ledning till de revolutionära massorna, för att se till att arbetarklassen och dess allierade inte blir bestulna på sin kamp av element från den gamla ordningen, eller av nya eliter som växer fram. Deras erfarenhet var av partier som byråkratiska institutioner för att utöva diktatur, istället för att störta och krossa den.

Frånvaron av en sådan ”ledning” – ett revolutionärt arbetarparti – har emellertid påverkat utgången av revolutionära strider i alla arabiska länder som befinner sig i uppror.

I Egypten innebar det att Muslimska brödraskapet – som var långsamma med sitt stöd till upproret, men snabba att svara på Mubaraks uppmaning till ”dialog” och lika snabba att stöda den militärjunta som tog makten ur Mubaraks händer – blev de som huvudsakligen drog nytta av militärens iscensatta övergång till en form av ”konstitutionellt” styre, vilket tillät det gamla gardet att bevara sina privilegier och ansvarslöshet.

I Libyen kom det att göra det möjligt för element i Ghaddafis regim som tillräckligt snabbt bytte sida att utse sig själva till revolutionens ledare – och att använda denna öppning för att vädja till de imperialistiska makterna att vända styrkeförhållandena till deras fördel. Och i Syrien innebar det att borgerliga oppositionspolitiker i exil tog det politiska initiativet beträffande den framtida utformningen av en regim efter Assad. I deras fall innebar det inget initiativ alls, när ”ledare” utan anhängare på marken rusade från en utländsk makt till nästa med förhoppningen att kunna passera förbi det syriska folket – först i skepnad av det av Turkiet sponsrade Syriska nationalrådet och sedan den av Qatar sponsrade Syriska nationalkoalitionen.

Framväxten av de lokala samordningskommittéerna och uppkomsten av en massrörelse med beväpnade civilister och militära desertörer som försvarade den syriska revolutionen visar att det är fullt möjligt för massorna att spontant kasta fram sina egna ledningar, passera förbi borgarna i exil och utöva en auktoritet som vilar på representationen av verkliga materiella krafter som är invecklade i aktiv kamp med regimen.

Parti och program
Men det är just under en sådan ”spontan” utveckling som ett politiskt parti behövs, för att tävla om inflytande bland massorna med alla andra strömningar, ideologier och sociala skikt som kastas fram och tillfälligt ges makten av revolutionen: konservativa och liberala, sekulära och islamistiska, civila och militära, intellektuella eller plebejiska, traditionella och modernistiska.

Vad bör dess program bestå av?

I första hand bör det i den mest konsekventa form uttrycka det demokratiska innehållet i den revolutionära kamp som nu äger rum: fullständig politisk frihet och slut på enpartistyre, mötesfrihet, yttrandefrihet, mot censur, för rätten att protestera och den avgörande rätten att strejka.

Det bör uppmana till en djupgående utrensning i statsapparaten för att få bort den gamla regimens män, och att torterarna, de som är skyldiga till korruption och de med blod på sina händer bestraffas. Det bör kräva att alla de element i säkerhetstjänsterna som begått brott mot folket upplöses och att polisen ersätts med en folklig massmilis för att försvara revolutionen istället för den gamla stående värnpliktsarmén med sin officerskår och sina elitenheter.

Det överordnade kravet bör vara uppmaningen till en suverän konstituerande församling baserad på fria och rättvisa val, allmän rösträtt och valhemlighet. En provisorisk regering, baserad på de revolutionära kommittéerna och arbetarnas, böndernas och ungdomens organisationer, bör se till att denna församling fritt kan debattera och avgöra den nya statens sociala och klassmässiga karaktär.

Dess program bör också, utöver detta, erkänna att sådana demokratiska krav inte kommer att uppnås om inte arbetarklassen tar ledningen i revolutionen och uppträder som den centrala axeln runt vilken nationen rekonstruerar sig.

För att göra det, blir det nödvändigt att resa arbetarklassens och dess allierades sociala krav: upphäv det senaste årtiondets nyliberala politik, återta privatiserade statsföretag, åtgärder för att skydda arbetslösa och utblottade mot utarmning, pensioner till de revolutionära martyrernas familjer och kompensation och adekvat medicinsk vård för de tiotusentals skadade, omfattande program för att bygga bostäder inklusive kompensation och rekonstruktion för att omplacera alla som fördrivits eller vars hem och distrikt har utplånats, sänkt arbetstid och ett effektivt förbud mot barnarbete för att helt absorbera de arbetslösa och ekonomiskt drabbade och för ett program med offentliga arbeten för att ta itu med regimens kriminella negligerande av landsbygdens regioner.

När det avvisar sirensången för att respektera hela folkets enhet genom att offra arbetarnas och de fattigas intressen, måste ett parti som är beväpnat med ett sådant program inse att dess uppfyllande kommer att kräva ett överskridande av privat äganderätt till produktionsmedlen, jorden och fabrikerna. Det måste inse att revolutionens fullbordan kommer att kräva inte bara regimens störtande, utan störtandet av kapitalistiska samhällsförhållanden.

Istället för exilpolitikernas diplomatiska spel, blandandet av kortleken för att se vilken utländsk makts skyddslingar och vilken strömning eller vilka avhoppare från den gamla regimen som skulle kunna sitta tillsammans i en framtida regering, kommer det nya partiet att öppet slå fast sitt mål: en revolutionär arbetar- och bonderegering.

Detta är den permanenta revolutionens program, som ursprungligen skisserades av Leo Trotskij i Ryssland 1905, och omsatt i praktiken 1917. Och dagens arabiska revolutioner måste antingen följa den vägen, eller riskera att stå inför nederlag som kommer att fördröja både den politiska och sociala friheten i arabvärlden ännu en generation.