Ned med Assad!

”Jag blev slagen och sparkades så illa att mina ben kunde ha brutits. De slog mig med en metallkabel.” Salameh Kaileh, oppositionell syrisk vänsteraktivist, blev senare fastbunden i en säng. Där fick han, precis som andra fastbundna medfångar, uträtta sina behov i sängen. ”Jag befann mig i detta helvete under en vecka. Jag tvingade mig själv att varken äta eller dricka så att jag slapp kissa på mig i sängen.” Han blev upprepade gånger misshandlad medan han var fastspänd. Han hängdes upp i fötterna och fick sina fotsulor slagna med bambukäppar. Fängelsetiden och tortyren pågick mellan 24 april och 10 maj 2012.

Vad var det som gjorde att Salameh fängslades? Själv tror han att det berodde på hans stöd för palestinierna, att han ansåg att ett befriat Palestina förutsatte Assads fall i Syrien. Det finns alltså, menar han, inget seriöst stöd för att hjälpa de förtryckta palestinierna hos den syriska regimen.

En liten lista av historiska och nutida fakta skulle kunna åskådliggöra varför Salameh och många andra vänsterkrafter i Syrien intagit en sådan inställning.

Till skillnad från Assad får inte upprorets trupper en massa vapen utifrån, så det blir till att tillverka egna

Till skillnad från Assad får inte upprorets trupper en massa vapen utifrån, så det blir till att tillverka egna

Först: Syrien stödde guerillarörelsen Amal i Libanon som under mitten av 1980-talet attackerade och belägrade det palestinska flyktinglägret Sabra och Shatila. På ett nationalchauvinistiskt vis och med hänvisning till flyktingarna argumenterade guerillan enligt resonemang som ”vi vägrar att acceptera en palestinsk stat inom en libanesisk stat”. Syrien stödde även under 1970-talet de ökända falangisterna, en fascistoid gruppering som tagit sitt namn från den spanska motsvarigheten som kämpade på general Francos sida. Denna grupp gjorde sig senare känd som de huvudansvariga till massakern i Sabra och Shatila. Under israeliskt överinseende. De deltog även i massakern i Tel al-Zaatar, där tusentals palestinier mördades. Motivet från Syriens sida att stödja dessa grupper var vid tiden följande: De styrande oroade sig för att de palestinska gruppernas upproriskhet skulle sprida sig och hota Baath-partiets maktinnehav. Sedan: De ockuperade Golanhöjderna har förblivit israeliska, och den syriska regimen har inte avlossat ett enda skott mot israeliska styrkor i området sedan Jom Kippurkriget 1973. Vidare: Den syriska regimen har infört ett embargo mot smuggling av vapen till regionen, vilket innebär att militärt motstånd mot Israels ockupation bland pro-palestinska krafter omöjliggörs. Samt: Under juli 2012 attackerade syriska soldater det palestinska flyktinglägret Yarmouk. Lägret bombades och regimvänlig milis (så kallad ”shabiha”) knivhögg folk i sina hem. Anfallet var en vedergällning för att en del av lägrets invånare protesterat mot Assad.

Visst stämmer det att Syrien har stött Hamas ekonomiskt och militärt. Det faktum till trots att  denna islamska gruppering är en politiskt reaktionär kraft, så stödjer vi kommunister de militära handlingar av motstånd som Hamas riktar mot ockupationsmakten Israel. Och det är sant att Syrien fortfarande upplåter kontor åt palestinska organisationer i Damaskus, inklusive det vänsterinriktade partiet PFLP. Samtidigt är partier som Hamas inte längre intresserade av samarbete med Syrien och har på senare tid uttryckt stöd för upproret mot Assad-regeringen. PFLP, och den näststörsta palestinska vänsterorganisationen DFLP, har i motsats till Hamas sagt sig önska ”stå utanför konflikten” och vill inte ta ställning vare sig för eller mot den syriska staten. Denna försiktiga hållning är också en av orsakerna till att regimkritiska palestinier som lever som flyktingar i Syrien har tappat en del förtroende för flera av de politiska organisationerna med baser i landet. Speciellt yngre palestinier har svårt att förlika sig med tanken att repression som den riktad mot Yarmouk kan förlikas med fortsatt ”neutralitet” gentemot Assad-styret.

Redogörelsen ovan torde i alla fall visa att talet om ”Syrien på palestiniernas sida” är gravt förenklande. Tvärtom har den syriska staten vid åtskilliga tillfällen både förr och nu visat att den står på fel sida om barrikaderna. Det blir också ett konkret exempel på hur förvirrat det blir när Syrien beskrivs som en ”antiimperialistisk stat”, en beskrivning som bland andra den ständigt ombytlige författaren Mohamed Omar har använt sig av. Resonemang av liknande art hörs från stalinister, som kan acceptera de nyliberala förändringarna av Syrien som dåliga. Men som samtidigt håller fast vid ståndpunkten att Syrien utgör en allierad till palestinierna.

Den syriska regimen skulle alltså då vara antiimperialister som stillatigande accepterar den israeliska annekteringen av Golanhöjderna, torterar och fängslar Palestinaaktivister, och attacker palestinska flyktingläger, både förr och idag?

Det faktum att Syrien har hamnat i konflikt med USA, NATO-länder och de reaktionära gulfstaterna tas ibland som intäkt för att beskriva landet som antiimperialistiskt. Det är ett grundläggande missförstånd. Syrien allierar sig nämligen samtidigt med rysk imperialism och upprätthåller nära band till såväl det expansionistiska Kina som det reaktionära Iran. Staten står snarare i mitten av en interimperialistisk konflikt, där de har valt en av sidorna. Kapitalisterna och de härskande i Syrien väljer helt enkelt sida utifrån vad som för tillfället gagnar dem mest. Att det rör sig om ett ständigt ombytligt schackrande visar inte minst stödet för kriget mot Irak 1991.

Syrien upprätthöll då goda kontakter med USA, och fick som tack för sitt deltagande i NATO-alliansen betydande summor pengar från EG (idag EU), USA, gulfstaterna och Saudiarabien. Med andra ord just de stater som man idag har konflikter med.

För vår del är den enda vettiga antiimperialistiska hållningen att verka för ett demokratiskt och klassbaserat motstånd mot regeringen i Syrien. Det är enbart genom att basera sig på de stora folklagren, i synnerhet arbetarklassen, som en stark och hållbar antiimperialism kan skapas. Kapitalister i halvkoloniala länder kan emellanåt stödja andra förtryckta stater eller folk om det gynnar deras egna intressen och den egna ekonomiska utvecklingen. Men de hamnar förr eller senare i händerna på något imperialistiskt block, de är helt enkelt oförmögna att bedriva en antiimperialistisk politik.

Därför bör vi stödja befintliga progressiva krafter i Syrien, vänsteroppositionella, upproriska arbetarkrafter, alla de utblottade människor som förlorat på Assad-regeringens nyliberalism. Vi bör också arbeta för formerandet av ett revolutionärt och kommunistiskt parti. Ett sådant parti är förutsättningen för upprättandet av en arbetar- och bondestat, med stöd hos andra förtryckta skikt i befolkningen. Det innebär samtidigt klassmässigt oberoende. Ett absolut avståndstagande till pro-imperialistiska koalitioner inne i eller utanför Syrien som bejakar flygförbudszoner eller militär intervention. Oberoende från Ryssland och USA, oberoende från både Assad och islamister. En sådan väg möjliggör inte bara frihet från diktaturens ok utan stärker också stödet för ett fritt Palestina.

Jon Bergman