Revolutionär enhet – ett förslag

Vi har tidigare skrivit om krisen i Socialist Workers Party, Storbritanniens största vänstergrupp. Här är en uppföljande artikel, översatt från Arbetarmakts brittiska systerorganisation Workers Power.

Att i den nuvarande situationen föreslå att den revolutionära vänstern i Storbritannien borde förena sina styrkor och bygga ett nytt revolutionärt socialistiskt parti kan låta orealistiskt. Socialist Workers Party (SWP), den största grupperingen i den radikala vänstern, är stadd i fullständig oreda, om inte kollaps. Socialist Party (SP, svenska Rättvisepartiet Socialisternas syskongrupp) fortsätter att se sig själv som arbetarrörelsens centrum, och alla andra som dess “utkanter”.

Den globala kapitalismens femåriga kris har lett till en kris för vänstern – en kris som inte bara är brittisk, utan framför allt internationell. I Frankrike tar den sig uttryck i splittringarna och den stora numerära tillbakagången för Nouveau Parti Anticapitaliste (NPA). I Italien reflekteras den i fragmenteringen och demoraliseringen inom vänstern – en smärtsam kontrast till den blomstrande situationen för tio år sedan, vilken alla som deltog i det första Europeiska sociala forumet i Florens kan vittna om. Även den frihetliga vänstern, som många under 2011 trodde hade hittat en lösning med Occupy-rörelsen, har skingrats, och lämnande ganska lite efter sig i form av varaktig organisering.

Dessa splittringar i vänstern sträcker sig in i en rörelse mot nedskärningar som kräver maximal enhet i handling, om arbetarklassens, unga människors, kvinnors och invandrargruppers jobb, rättigheter och sociala framsteg ska kunna försvaras. Vissa menar att det är själva existensen av socialistiska grupperingar med egna program och intern disciplin som är orsaken till problemet. Vi håller inte med. Vi tror att sådana propagandagrupper alltid har funnits. Vi tror att att de kommer fortsätta finnas såvida inte och tills dess att ett parti bestående av de mest klassmedvetna elementen i arbetarklassen förenar alla som inte är medvetet sekteristiska eller ointresserade av klasskamp.

Workers Power har alltid motsatt sig idén att en grupp, så fort dess medlemmar närmar sig några hundra eller tusen, helt enkelt kan utropa sig till “partiet” och därefter bara bjuda in arbetarklassen till sina led. Detta synsätt sågs i sin mest extrema form i Gerry Healys Workers Revolutionary Party mellan 1973 och 1985. Men mer återhållsamma versioner av detta tillvägagångssätt är t.ex. utropandet av SWP (grundat i januari 1977), SP (grundat 1997) och Scottish Socialist Party (grundat 1998).

Idén om att en organisation som fortfarande är vad Trotskij skulle ha kallat ett propagandasällskap skulle ha blivit arbetarklassens förtruppsparti, dess revolutionära ledning, skapar en falsk relation till arbetarklassens massorganisationer- och kamp. Om ett sådant “parti” i verkligheten inte kan leda klassen eller ens dess förtrupp i kamp, känner det sig nödgat att åtminstone skapa illusionen av det, genom att upprätta imitationer av massorganisering.

Denna vana tar sig vanligen uttryck i att den revolutionära enhetsfronttaktiken med arbetarklassens masspartier- och fackföreningar som står under reformistisk och byråkratisk ledning, förvandlas till simpla kampanjer kring frågor som kris, rasism och fascism, eller skapandet av gräsrotsorganisationer i facken som från dag ett accepterar “partiets” öppna eller illa dolda kontroll eller hegemoni. Dessa “fronter” kan sen användas som slutna rekryteringspooler. Illusionen av en genuin arbetarenhetsfront kan sedan hållas vid liv genom årliga konferenser, där några framstående vänsterledare i facken och parlamentsledamöter talar, men där inget beslutas fattas som är av vikt för rörelsen i stort.

Men det finns idag, trots allt, goda skäl att inte förtvivla. Först och främst kämpar en betydelsefull skara modiga individer i SWP mot sina ledares byråkratiska dumheter. Om de, vilket vi hoppas, lyckas samla medlemmarna för att ställa den nuvarande ledningen till svars och skapar en ny partiregim, och om de sätter stopp för SWP:s “partifrontlinje”, för närvarande förkroppsligad i Right to Work och Unite the Resistance, så kan en del gott komma ur det för stunden onda.

Om SWP som ett resultat av detta, och genom en debatt med den övriga vänstern, anammar en förnuftig och ärlig enhetsfrontslinje i rörelsen mot nedskärningarna, så skulle vi kunna bygga en rörelse lika kraftfull på de lokala, regionala och nationella planen som Stop the War-rörelsen var i sina tidiga dagar. Detta skulle vara en bra jordmån där djupare revolutionär enhet kunde slå rot och växa.

Vi tror att detta kan uppnås – om vi tar vissa bestämda steg tillsammans.

Först och främst måste vi försöka komma överens om ett gemensamt, omedelbart svar på den borgerliga koalitionens attacker på de reformer och förmåner arbetarklassen har tillkämpat sig under efterkrigstiden. För det andra måste vi – och detta är en mycket svårare uppgift, det ska erkännas – arbeta mot målet att bygga ett revolutionärt parti med ett program för arbetarklassens maktutövande, ett byggande som måste inkludera så många ännu oorganiserade stridbara unga och arbetare som möjligt.

Vilka är nyckelfrågorna vi tror behöver resas idag?

  • Förena alla antinedskärningsrörelser och alla fackliga gräsrotsrörelser till en enda massiv rörelse liknande 2002-2004 års antikrigsrörelse;
  • Arbeta i facken för att koordinera de planerade lokala strejkerna till allomfattande aktioner för att stoppa nedskärningarna;
  • Bygg en kampanj för att tvinga TUC (Trade Union Congress – brittiska LO) att utropa en generalstrejk för att driva den nuvarande regeringen från makten;
  • Bygg lokala aktionsråd för att koordinera försvaret av våra jobb och vår välfärd, för att kämpa för en generalstrejk, och, om den utropas, för att kämpa om kontrollen över den;
  • Bygg gräsrotsrörelser i varje fack samt tvärfackligt för att demokratisera facken, för aktioner tillsammans den officiella ledningen där det är möjligt, och utan den där det är nödvändigt
  • Bygg en antifascistisk arbetarenhetsfront för att stoppa English Defence Leagues och Brittish National Partys marscher, förneka dem alla möjligheter att sprida sitt rasistiska gift;
  • Bygg internationell solidaritet, speciellt med Grekland, och en alleuropeisk koordinering av aktioner och motstånd.

Vi kan börja idag, genom att helt enkelt förena de rivaliserande antinedskärningskampanjerna. Men att göra det betyder att följa en politik oberoende av fackföreningsbyråkratins olika falanger. Detta betyder inte att reservera sig mot gemensam handling med fackföreningsledarna var helst de tar strid. Vi måste tvärtom utmana dem att ta striden även när de inte gör det, och göra allt i vår makt för att vinna medlemmarna till handling.

På detta sätt skulle vi kunna utvecklas bortom dagens “fraktioner utan parti”-träsk till att bli, om viktiga meningsskillnader inte kan överkommas, fraktioner i ett enda parti, men ett parti kapabelt till förenad och discplinerad handling i klasskampen. Alla som minns entuasiasmen och kamratskapet under Socialist Alliances tidiga dagar bör vara medvetna om att ett sådan enhet kan tända en viktig gnista för kampen.

Men denna enhet i handling skulle inte kunna uppnås utan en seriös och lojal debatt, både internt och offentligt, för att lyfta fram de strategiska frågor som förenar oss såväl som de som fortfarande splittrar oss. I en debatt om program bör alla inblandade tendenser lägga fram sina synpunkter. En serie kommisioner, arbetsgrupper och konferenser borde sikta på att ta fram ett utkast, som inte är samma sak som minsta gemensama nämnare utan snarare den högsta förenande faktorn för revolutionär strategi.

Men precis som frågan om program behöver vi debattera vilken sorts organisation som krävs för att kämpa för det. Den nuvarande situationen visar hur viktigt det är att se till att partier inte dukar under för byråkrati, och det betyder att upprätta genuin demokratisk centralism. Försvarare av kapitalismen likaväl som både reformister och anarkister säger att detta är en motsägelse, att demokratisk centralism alltid har varit en byråkratisk och odemokratisk typ av organisering. Detta är inte sant.

Demokratisk centralism – som bolsjevikerna praktiserade den – innebär maximalt med debatt och diskussion inom partiet om vilka strategier och taktiker som bör anammas. Det innebär att medlemmar har rätt att bilda tillfälliga grupperingar, likväl som långsiktiga tendenser och fraktioner, utan någon stadgemässig tidsbegränsning. Men en öppen och blomstrande demokrati och en genomtänkt politik borde också betyda att sådana grupperingar är spontanta, inte stadigvarande fenomen eller det “normala” sättet på vilket debatter förs.

Men när ett beslut om en särskild politik eller specifik aktion har uppnåtts, kräver den disciplinerad enhet och lojalt utförande av alla medlemmar efter deras bästa förmågor. När sedan en kampanj eller strid är över och resultaten kan bedömas, måste det vara öppet att genomgripande och demokratiskt utvärdera dem.

Finns det någon garanti för att vi kommer lyckas förena hela vänstern? Nej inte alls: politiken erbjuder oss inga sådana garantier. Men åtminstone några – kanske många – av de mer onödiga splittringarna inom vänstern kan överkommas. Den ryska revolutionära rörelsens historia och den Kommunistiska internationalens tidiga år bevisar att det är möjligt för revolutionärer från olika traditioner att förenas. Vi bör försöka med samma sak idag. Den mycket allvarliga kapitalistiska krisen, och de upprepade misslyckandena med att skapa ett parti som på allvar kan aktualisera arbetarklassens maktövertagande, ger en föraning om potentiellt mycket värre nederlag i framtiden.