Hugo Rafael Chavéz Frías, Venezuelas president, dukade slutligen under för cancer kl. 4,25 lokal tid den 5 mars 2013.
Det finns ett gammalt latinskt talesätt: ”Tala bara gott om de döda”. Revolutionära marxister avvisar en sådan finkänsla. I Hugo Chavéz fall överlåter vi det till professionella smickrare av makten, förutsatt att den är ”anti-imperialistisk”, som George Galloway. Vi föredrar Trotskijs råd, ”säg alltid som det är”, och vi kommer inte att ändra oss när det gäller Chavéz bara för att han har dött.
Nyheten kommer givetvis att medföra ansikten prydda med leenden och självbelåten tillfredsställelse i Vita huset och USA:s kongress. Från första ögonblicket när han valdes 1999 var Chavéz en nagel i ögat på de styrande i USA liksom i den välbärgade affärs- och jordägareliten i hela Latinamerika. De upprepade fördömandena av Chavéz från dessa herrar och damer därför att han var en ”diktator” bör bara framkalla skratt, eftersom det kommer från människor som under årtionden hjälpte till att installera och stöda sådana som Pinochet och Mubarak. Sanningen är att Chavéz upprepade gånger fick godkännande i val av en majoritet av venezolanerna.
Orsaken är tydlig nog: hans ”bolivariska revolution’ medförde betydande sociala reformer för de fattiga; en sällsynthet i vår tid, när ”reform” har kommit att betyda raka motsatsen: utplånandet av social välfärd och offentligt ägande i enlighet med intressena hos en liten elit bankirer och miljardärer.
För det stora antalet fattiga, i ett land rikt på naturresurser, vars elit aldrig ansåg det lämpligt att dela landets inkomster med dem, var Chavéz övertagande av oljerikedomen och hans skapande av ”missiones”, som syftade till att ge vanliga människor god sjukvård, utbildning, jobb och tillgång till kultur, hemligheten bakom hans stöd. Dessa reformer innebar verkliga förbättringar av levnadsstandarden för miljoner människor – även om vi inte får glömma att en mer än tiodubbling av oljepriset under en stor del av hans tid som president tillät att de infördes utan att han behövde lägga beslag på kapitalisternas rikedomar.
I hela Latinamerika möttes hans trotsiga hållning mot USA av ett entusiastiskt svar och uppmuntrade andra regeringar, Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador och makarna Kirchner i Argentina, att inta en mer självständig hållning gentemot USA. De uppmuntrades materiellt av det oljerika Venezuela liksom av Kinas explosionsartade framväxt som kund och investerare. Tiden med USA:s fullständiga dominans i Latinamerika är över och Chavéz kommer i åratal att förknippas med den ökade självrespekt som detta medfört för kontinentens folk.
Men var Chavéz socialist? Om man med detta menar att han genomförde sociala reformer, fick de rika att skrika när han tvingade dem att ge upp en bit av utrymmet vid den nationella rikedomens köttgrytor?, då var han det. I en tid när socialdemokratin och Labourpartierna i Europa representerades av sådana som Blair och Schröder, och kommunismen av Hu Jintao, var letandet efter någon i regeringsställning som faktiskt trodde han/hon var socialist som att leta efter en nål i en höstack. Av den orsaken entusiasmerades många vanliga människor, ungdomar och arbetarmilitanter av Chavéz tal om tjugoförsta århundradets socialism.
Men allt som glittrar är inte guld! Även om Chavéz talade mycket om socialism och revolution, var det som han menade definitivt inte en revolution genomförd av arbetarklassen själv mot både venezolanskt och utländskt storkapital (oavsett om det innebär nordamerikanskt, europeiskt eller kinesiskt). Hans socialism präglades av fördelning, men den stannade inför ägandet av produktionsmedlen.
Även om han skapade en lätt beväpnad folkmilis i kölvattnet efter hoten om statskupp, vilade hans regim fortfarande på det våldsmonopol som ligger kvar i händerna på armén och poliskåren. När arbetarna genomförde ”oauktoriserade” aktioner, dvs. strejker och ockupationer, var han fullt beredd att använda statens styrkor för att återställa lag och ordning och skydda äganderätten.
Trots allt hans tal, hans prisande av Marx och Lenin, Che Guevara och även Leo Trotskij, trots alla folkliga kommittéer och miliser, och hans påstående att en socialistisk revolution pågick, förblir Venezuela ett kapitalistiskt land och produktionsmedlen förblir i händerna på en utsugande klass och en kapitalistisk stat.
Vad är då chavismen? Den är det tjugoförsta århundradets version av latinamerikansk vänsterpopulism, en ideologi och ett program som försöker förbättra de fattigas liv utan att dra upp kapitalismen med rötterna: privat ägande av alla storskaliga produktions- och distributionsmedel.
Under 1930-talet kallade Trotskij sådana regimer ”vänster-bonapartistiska” eller ”bonapartism av en speciell typ”. Bonapartism, dvs. en regim som i betydande utsträckning vilar på militären men påstår sig stå över klasserna och att styra för hela folket, är normalt sett ett fenomen till höger som krossar arbetarnas organisationer och kamp. Men den kan ibland anta en nationalistisk, anti-imperialistisk vänsterform.
Det innebär fortfarande att den förlitar sig på armén, men istället för överkommandot som kommer från den gamla eliten, innebär den att nationalistiska överstar och underofficerare befordras. Det innebär framför allt att massorna, arbetarna, bönderna och städernas fattiga mobiliseras för att försvara regimen mot den lokala eliten och deras imperialistiska uppbackare. Sådana regimer leds vanligtvis, liksom med Chavéz själv, av en karismatisk caudillo med enkelt ursprung. Chavéz föräldrar var fattiga lärare på landsbygden.
Imperialismen och dess agenter i den lokala eliten hatar och avskyr givetvis sådana uppkomlingar och betraktar dem som ”vulgära” och ”utan respekt”. Följaktligen ägde det rum flera sammansvärjningar och mordförsök, det mest omfattande kuppen 2002, vilken enbart kunde avvärjas av en oerhörd massmobilisering och myteri från underofficerare och arméns lägre nivåer. Detta verkligt revolutionära svar från massorna splittrade och försvagade den gamla statsmakten och öppnade vägen för Chavéz konstituerande församling och en ny konstitution som tillät stora reformer. Eftersom den bröt de gamla parlamentariska klickarnas och domarkårens makt, vilka båda rekryterades från eliten, förklarade dem och deras uppbackare i USA att det var en diktatur.
Chavéz prestige och frånvaron av ett kraftfullt självständigt arbetarparti med ett verkligt anti-kapitalistiskt program, innebar olyckligtvis att revolutionen inte gick vidare till att dra upp kapitalismen med rötterna. Den venezolanska revolutionens svaghet var att den förlitade sig på Chavéz och den reformistiska tvångströja han påtvingade den. Det socialistiska parti som han skapade, PSUV, förblev på samma sätt under byråkratisk kontroll och alla uttryck för arbetarklassens oberoende undertrycktes.
Internationalismen är lackmustestet för ett sant revolutionärt och socialistiskt program. Hugo Chavéz gjorde anspråk på en internationell socialistisk politik, han uppmanade vid en tidpunkt även till bildandet av en femte international och sade sig vara anhängare till Trotskijs teori om permanent revolution. Hans internationalism var i verkligheten inte mycket mer än en realpolitik som uppvaktade olika ”anti-imperialistiska” regimer, dvs. kapitalistiska stater i rivalitet med USA, som allierade till Venezuela.
Han stödde därför helhjärtat Mahmoud Ahmedinejad och hans repression mot den gröna revolutionen i Iran och Muammar Ghadaffi och hans blodiga försök att krossa den libyska revolutionen. Ett av hans sista uttalanden var till stöd för den syriska slaktaren Bashar al Assad. ”Hur kan jag undgå att stöda Assads regering?” frågade han. ”Det är Syriens legitima regering. Vilka ska vi stöda, terroristerna?”
Kommer chavismen och den bolivariska revolutionen att överleva honom? Alldeles säkert. Den lokala elitens partier och deras uppbackare i Vita huset kommer att göra allt de kan för att återta den makt de anser vara deras och avskaffa de reformer som har ”ruinerat Venezuela”. Självständiga krafter inom arbetarklassen och revolutionära socialister måste bekämpa alla sådana försök i en enhetsfront med chavismen.
Men det innebär inte att de ska godkänna Maduros och den bolivarianska byråkratins styre. Det innebär att göra allt som står i deras makt för att återuppliva massmobiliseringarna mot högern och mot kapitalismen och imperialismen. Med början i försvaret av de landvinningar som massorna gjort under Chavéz, måste kampen bli en genuin, självorganiserad, permanent revolution med arbetarklassens makt som mål, uttryckt genom arbetar- och bonderåd.
Enbart en sådan utveckling kan uppfylla de genuina och berättigade förhoppningarna och strävandena bland Hugo Chavéz anhängare, samtidigt som det hjälper dem att bli av med illusionerna om sin store ledare, levande eller död.
Dave Stockton
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Agência Brasil; Creative Commons Attribution 3.0 Brazil license.